Zettermark har skrivit bra om det här med feminism och kärlek. Feminismen som ett sätt att skapa förutsättningar för kärlek, genom att sopa undan förtryck:
Tänk att få bli sedd, inte genom ett filter av förväntningar på hur ditt kön ska bete sig, utan för den du är. Tänk att kunna samtala med någon som accepterar att dina referensramar, på grund av en radikalt annorlunda uppväxt och andra erfarenheter, är just annorlunda men inte fel för det, utan värdefulla perspektiv på världen – särskilt för den som växt upp med att hans perspektiv alltid gäller. Tänk att våga lita på att de känslor du uttrycker respekteras och bemöts. Tänk att få det utrymme för reflektion, umgänge med andra och ensamhet du behöver, när svartsjuka och ägandeskap slutar vara en drivkraft. Tänk att våga njuta utan skuld över att ta för mycket plats, utan prestationskrav kopplade till ditt kön. Tänk att få älska, utan att utöva eller utsättas för, orättvis och osynlig makt.
Detta är onekligen en idé jag delar. Jag ser feminism som ett sätt för mig att komma förbi en massa invanda föreställningar, förväntningar och förtryck och istället mötas som människor. Kasta av sig den patriarkala masken, träda utanför konsrollerna och så vidare. Jag säger inte att detta är något jag lyckats med, men det är ett mål jag strävar efter i mina relationer.
Jag vill dock tillägga en sak, inte för att jag tror att Zettermark inte håller med utan för att jag tycker att det är viktigt att understryka,, då det lätt glöms bort (även av mig själv); detta handlar om all slags kärlek. Det handlar om kärleken till vänner lika mycket som kärleken till en partner.
En typiskt patriarkal idé är att den romantiska kärleken står över andra former av kärlek. Att den är viktigare att jobba på, att hålla ihop, än till exempel en vänskapsrelation. För mig är det relevant att omkullkasta denna värdering och se kärleken till mina vänner som minst lika betydelsefull.
När en talar om jämställda relationer är det lätt att en återigen hamnar i den här patriarkala föreställningen om den romantiska relationens företräde. Det handlar plötsligt om att kasta masken i just den givna relationen, vars ramar ju är definierade av patriarkatet. Det handlar om att uppnå genuin kommunikation och jämställdhet inom ramen för en konstruktion som är baserad på spel och ojämställdhet. Det hela är såklart dömt att misslyckas.
Jämställda kärleksrelationer är relevant att tala om, då det är ett område där många kvinnor utsätts för ett mycket konkret förtryck och utsugning, men det är viktigt att inte glömma hur vi konstruerar relationer överlag också. Vad vi gör för gränsdragningar, inom vilka områden vi arbetar med vilka frågor.
En kul grej är att redan John Stuart Mill tog upp något liknande: Att sexismen sätter käppar i hjulet för kärleksrelationer mellan män och kvinnor, eftersom män och kvinnor i ett sexistiskt samhälle får svårt att förstå varandra och relatera till varandra. Det tror jag är helt sant, trots att man ofta hör det motsatta påståendet, nämligen att det är jätteviktigt för romantik och kärlek att vi är OOOOOOLIIIIIIKA så det blir SPÄÄÄÄÄÄNNANDE.
Och Mary Wollstonecraft! Även Charlotte Perkins Gilman. Rekommenderas.
Jättebra skrivet! Håller med till hundra procent.
Jag har på sistone kommit till allt mer insikt om vad som är kärnan i min ”ideologi”, och det är just kärleken. Att leva tillsammans i acceptans, öppenhet och harmoni utan allt producera eller reproducera klyftor, avstånd och alienation (det som inte kristen teologi kallas för ”synd”). Detta är ett sk. andligt förhållningssätt till världen och denna insikten finns också som kärna i de vettiga strömningarna inom alla religioner. Själv ser jag dock inte att det skulle förutsätta någon tro på ”mystiska existenser” av något slag. Religionen misstog sig i mycket men den ställde rätt frågor!
Anledningen till att jag är emot kapitalism och klasser, sexism och patriarkat osv. är ju för att de skapar antagonistiska och förtryckande förhållanden mellan människor. Jag inbillar mig förstås inte att revolutionen innebär att alla motsättningar, alla dilemman, allt lidande plötsligt avdunstar. Påståenden i den vägen är rent verbala taskspelerier. Men det är ett nödvändigt steg för att människor ska komma varandra närmare och bli bättre och lyckligare människor.
Många religiösa har rätt ideal men de törs inte dra de världsliga konsekvenserna av dem utan sätter sin tilltro till gudomlig intervention och efterliv. Men den besvärliga verkligheten är sådan att vägen till försoning går genom strid.
Min favoritteolog (haha lite lol att jag har en sån numer) Herbert McCabe (O.P.) kunde ändå se detta. Han argumenterade för att man som kristen hade en skyldighet att delta i klasskampen – och t.o.m. ta upp vapen ifall det skulle vara nödvändigt. Men att göra detta står inte i motsättning till ett kärleksfull förhållningssätt. Det innebär inte att man måste betrakta fienden som Fienden. Det är möjligt att ha ett kärleksfullt förhållningssätt också till dem man måste bekämpa.
Det är väldigt lätt att falla in i hat mot de som skadar en. Jag kan också känna det mot poliser som misshandlar, kränkande vita män, kapitalister som suger ut för profit osv. Det är tämligen naturligt men det är en kraft som måste tyglas. Hat kan vara ett bränsle men blir lätt ett tämligen destruktivt sådant. Kärleken tror jag måste vara vår vägvisare i revolutionen.
Även om jag själv många gånger försvarar de handlingar som grupper som t.ex. Revolutionära Fronten utför i kampen mot fascister, och för den delen värre handlingar som revolutionära rörelser i andra länder ansett sig behöva ta till, så finns det ändå en oro inom mig för att vänstern ska förfalla allt för mycket i ett ”ändamålen helgar medlen”-tänk. Jag tror att det finns mycket vi behöver diskutera och sinom tid kanske också behövs någon motsvarighet till den ”Just War”-teologi som Kyrkan tog fram under medeltiden. Vi behöver en etik för revolutionär disciplin.
Ursäkta en del OT, det liksom bara spann på…
Jag håller verkligen med 🙂