Om lesbisk separatism, uteslutning och förtryck.

Jag är med i en separatistisk grupp för lesbiska kvinnor (den finns här om en är intresserad) och har i och med detta och händelser i anslutning till detta funderat en del på förtryck och exkludering.

När jag och andra har diskuterat de livsvillkor en har som lesbisk kvinna så har det funnits människor som menat på att detta är att exkludera bisexuella. Det handlar, som jag förstått det, om att vi har kontrasterat lesbiskheten mot heterosexualiteten, och därmed döljer det faktum att bisexuella finns.

Det har också förkommit diskussioner om huruvida en inte borde få vara med om en är bisexuell, eftersom en fortfarande drabbas av heteronormen i sådana fall. Alltså om det finns någon poäng med att ha specifikt lesbiska rum, utan om inte alla ickeheteros borde få vara med. Grunderna för vår separatism ifrågasattes, och därmed också det specifika i vår position som lesbiska.

Jag ser ett behov av att som lesbisk prata om mina erfarenheter med andra lesbiska. Detta handlar om att jag som lesbisk utsätts för vissa specifika former av förtryck. Att som kvinna älska uteslutande kvinnor sätter en i en speciell position i patriarkatet, en position som är väldigt osynliggjord och om jag tror har en potential att vara revolutionär. Därför ser jag behovet av lesbisk separatism. Risken jag ser med att även ha med bisexuella är att det börjar diskuteras relationer med män, vilket är just vad gruppen syftar till att komma ifrån. Det är tröttsamt att i feministiska sammanhang jämt behöva stötta människor i deras relationer med män, och denna grupp syftar till att vara en fristad från det.

Nå. Det jag ville komma till var det här med exkludering och förtryck. Det har bland annat pratats om att lesbiska förtrycker bisexuella i egenskap av att vara monosexuella, som alltså i så fall skulle vara en förtryckande norm i samhället. Monosexuell, alltså att enbart känna begär mot ett kön, skulle i sig vara en politisk position som förenar lesbiska och heterosexuella i ett gemensamt förtryck mot bisexuella.

Jag är helt med på att bisexualitet kan osynliggöras, och i fallet kvinnor så är det väl främst begäret till andra kvinnor som osynliggörs. Många bisexuella kvinnor vittnar om att deras begär mot andra kvinnor inte tas på lika stort allvar som deras begär mot män, och att detta i sin tur försvårar för dem att ha relationer med kvinnor. Många lesbiska kvinnor har liknande erfarenheter, men det kan såklart underlätta för en att bli tagen på allvar i sin sexualitet om det framstår som att en ”bestämt sig”. Det är dock knappast som att bisexuella uppmuntras till att ha relationer till kvinnor och män i lika stor utsträckning, utan det är de heterosexuella begären som premieras. Jag är också med på att en som lesbisk kan medverka i detta osynliggörande, men det sker inte på samma premisser som när heterosexuella gör det. Det är fortfarande inte lesbiska som grupp som sitter inne på denna makt, lika lite som en kvinna som reproducerar patriarkatet sitter inne på patriarkal makt.

Jag förstår att det kan kännas tråkigt att som bisexuell kvinna uteslutas ur ett rum där kvinnor diskuterar att älska kvinnor, eftersom en som bisexuell såklart också kan ha ett behov av att diskutera denna erfarenhet. Jag förstår att det kan kännas som om en inte har en plats i kampen. Men mitt behov av att prata med lesbiska i ett slutet sammanhang kan inte likställas med hur heterosexuella förnekar och förtrycker de sexualiteter som inte passar in i heteronormen. För mig handlar ju separatismen om behovet av att prata om mina erfarenheter av att ha en marginaliserad sexualitet. Det är inte min position som monosexuell som spelar roll i sammanhanget, utan min position som lesbisk. Det faktum att jag har en sexualitet som står helt utanför det i patriarkatet önskvärda, det vill säga heterosexualiteten, sätter mig i en speciell position, och denna position är det viktigt för mig att prata om.

Jag har ingen speciell makt i egenskap av att vara monosexuell. Den enda sådana makt jag har är att skapa rum som är för människor som delar min sexualitet allena, och det kan även bisexuella göra.

7 reaktioner till “Om lesbisk separatism, uteslutning och förtryck.”

  1. Jag tänker också lite såhär, och har även hört människor använda ord som ”homonormen” för att beskriva förtryck bisexuella utsätts för inom olika QTBH – grupper. Men jag vet inte om jag tycker att det finns något ”homonorm”, möjligtvis som du säger, en monosexuell norm. Men jag tänker också att både bisexuella och lesbiska kvinnor förtrycks av samma anledning, dvs praktiken att leva med andra kvinnor. Förtrycket bygger ju i grunden på homofobi, inte på något annat.

    Däremot tycker jag faktiskt att det är skillnad på levd erfarenhet och identitet – du kan ju identifiera dig som bisexuell kvinna även om du aldrig haft en samkönad relation, men även tvärtom. Själva identiteten är inte är lika viktig för förtrycket som hur en faktiskt väljer att leva sitt liv. Bisexuella kvinnor som lever i en samkönad relation/primärt har relationer med kvinnor förtrycks på samma premisser som lesbiska, så där kan jag kan tycka att det är samma kamp.

  2. Det är ganska lame att en som bisexuell aldrig känner sig helt välkommen i varken straighta eller gay-sammanhang. (Stöttar dock separatism, inte kritik till det. Önskar nog att jag fick vara med i gruppen, men aja. Särskilt om jag i framtiden skulle leva i ett långvarigt monogamt förhållande med en kvinna.)

    Skriver på det Johanna skriver ovan!

  3. Monosexualitetsnormen var ju dock det som i flera år fick mig att tro att det var något slags fel på mig eftersom jag inte är attraherad av bara ett kön. Och även om det främst är cisheteros som är bifobiska, har jag fortfarande fått skit även från homosexuella på grund av att jag inte är monosexuell. Det är väl inte direkt så att homosexuella förtrycker bi- och pansexuella men det är ytterligare en norm att förhålla sig till och som kan bli jävligt skadlig. Den diskriminering som faktiskt finns inom HBTQ-communityt har jag i princip aldrig sett gå från bisexuella till homosexuella, bara tvärt om. Det kanske tyder på att monosexism faktiskt existerar, men vad vet jag.

    Osynliggörandet kan också göra mig tokig ibland. Frustrerad och ledsen och riktigt jävla förbannad. Över att ordet bisexuell är ett sådant tabu att säga att jag innan jag aktivt började leta efter bisexuella i böcker/film/TV (både fiktiva karaktärer och verkliga människors erfarenheter) under 15 år inte hade stött på EN ENDA person som rakt ut identifierade sig som bi. ”B-ordet” behandlas typ som Voldemorts namn i Harry Potter.

    Tycker den här bloggen är bra ifall du (eller nån annan iof.) faktiskt skulle vara intresserad av att sätta dig in mer i det specifika förtrycket som bisexuella drabbas av: http://littlebisexualthings.tumblr.com/

    1. Jag har inte sgat att bisexuella inte möter vissa svårigheter, bara att lesbiska ej förtrycker bisexuella i egenskap av monosexuella

      1. Men det handlar ju fortfarande om en norm som lesbiska passar in i, men inte bisexuella. En slags maktposition eftersom det inte finns någon motsvarande (motsägelsefull) norm som går åt andra hållet. En del lesbiska vill liksom inte vara i relationer med bisexuella kvinnor ENBART på grund av de negativa stereotyper som finns om bisexuella (typ att vi är uppmärksamhetssökande horor i en förvirrad fas som borde välja sida), som i sin tur har en koppling till monosexism. Förvisso är de statiska undersökningar jag sett gjorda i USA eller Storbritannien och inte i Sverige men jag upplever att samma attityder finns här också – bara i lite mindre utsträckning.

        Men jag borde nog egentligen sluta både läsa och kommentera eftersom du inte verkar vara beredd att fundera över dina egna attityder mot bisexuella och inkludera oss i dina analyser (?), det blir bara frustrerande och jag vill inte råka skriva något som kan råka tolkas som ett ”angrepp” mot dig som person när det inte alls är det jag är ute efter :S

        1. Om ditt syfte med att skriva är att få mig att ändra uppfattning så att den överensstämmer med din, men inte har någon tanke på att göra det själv, så är det nog en god ide ja.

    2. ”Den diskriminering som faktiskt finns inom HBTQ-communityt har jag i princip aldrig sett gå från bisexuella till homosexuella, bara tvärt om.”

      Well, detta är kanske din personliga uppfattning men det är inte representativt för sanningen. Som lesbisk har jag upplevt otroligt mycket homofobi från bicommunityt, så det är inte ett problem som bara går åt ett håll.

      Det är lätt att vi i ett försök att försvara vår egen grupp går till attack mot varandra, och jag tror det är problemet. De som göder, sprider och uppmuntrar falska idéer om både bi- och homosexuella är patriarkatet och dess diverse straighta män i maktpositioner över politik och media, inte den andra gruppen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *