Jag har ju skrivit lite om att som kvinna göra motstånd i relationer innan.
Någonting som fascinerar mig är just den här slitningen; viljan till motstånd som paras med strävan efter att underkasta sig och hur en slits emellan dessa drifter.
Friheten är ett mänskligt behov och det lockar, men samtidigt skrämmer det. Viljan att vara till lags har vi fostrats in i sedan födseln, och att inte lyckas vara just till lags och bli älskad av en man är förknippat med djup skuld och skam för många kvinnor. Det innebär ju att en sviker sin tilldelade uppgift, och att en därmed också förlorar sitt existensberättigande i patriarkatet. Kvinnor erkänns ju i patriarkatet på mäns villkor, inte för vår egen skull.
Som människor behöver vi dessutom bekräftelse och gemenskap för att kunna växa, och kvinnor lär sig att denna hämtas på underkastelsens villkor. Vi blir ”älskade” av män när vi underkastar oss och är bekväma att ha att göra med, inte när vi är besvärliga och ställer krav. Visst finns det undantag från detta mönster, men generellt är det svårare för kvinnor att få tillgång till både den trygghet och bekräftelse som finns eller i alla fall ska finnas i kärleksrelationer och friheten att växa fritt som människa. Istället tvingas vi underkasta oss och offra vår frihet för att upprätthålla relationer.
Jag tänker på detta som står i Det andra könet:
Kvinnan lär sig att hon ska bli lycklig genom att ge sig till mannen. Hon lär sig att hon kommer nå lycka genom självuppgivelse. Detta kan jag verkligen relatera till. Jag har liksom under stora delar av mitt liv tänkt att bara jag blir älskad av en man, då kommer jag att bli lycklig. Och när det är det enda sätt att nå lycka en känner till, hur ska en då kunna lämna en destruktiv relation? Även om en märker att det bryter ner en så klamrar en sig gärna fast vid idén om att det är däri räddningen ligger, helt enkelt för att det är för smärtsamt att ändra kurs.
Jag tror det är därför så mycket motstånd görs undermedvetet snarare än som en uttänkt strategi för förändring. Om det formuleras som en uttänkt strategi så kommer en förr eller senare se att utrymmet för verklig förändring är ganska litet, och att behöva ta konsekvenserna av den insikten är inte roligt. Det innebär ofta att en som kvinna måste styra om stora delar av sitt liv och sina prioriteringar för att kunna göra anspråk på någon slags trohet till sina egna ideal.