På vissa människor så låter det som att osynliggörande är den absolut värsta formen av förtryck. Att ”inte finnas”, alltså att inte erkännas som en existerande kategori, är det värsta en kan bli utsatt för. Jag tänker till exempel på när bisexuella tar upp att de osynliggörs som grupp som ett ”bevis” på att de är mer förtryckta än homosexuella. Jag inser såklart att osynliggörande kan vara ett problem, men hur det lyfts fram som Det Värsta Förtrycket tycker jag är konstigt.
Synlighet behöver inte alltid vara någonting positivt. Ibland kan synlighet också leda till att en riskerar att utsättas för mer öppet förtryck. Att en är ”synlig” som grupp innebär inte nödvändigtvis att en får representera sig själv; en stor del av lesbiska kvinnors synlighet sker ju inte på våra premisser alls, utan vi används snarare i heterosexuella människors berättelser och identitetsskapande. När människor talar om synlighet undrar jag vilken slags synlighet de talar om, och för vilka.
Jag tänker att det är naturligt att en främst har ögon för ”sina egna”, alltså att en inte bryr sig så mycket om andra grupper innebär inte nödvändigtvis att en förtrycker dem. På samma sätt som bisexuella inte nödvändigtvis har insikt i mina villkor som lesbisk så har jag inte insikt i bisexuella personers specifika utsatthet. Det innebär inte att jag är överordnad, men däremot engagerar jag mig mest i det som ligger mig närmast. Det intressanta är snarare vem som förväntas engagera sig i vems liv. Som lesbisk så är det tydligt att jag förväntas engagera mig i heterosexuella människors liv, medan de sällan verkar anse att de har någon skyldighet att engagera sig i mitt.
Ofta när lesbiska ska ”inkluderas” av heterosexuella som omnämns vi som om vi bara vore en extra kategori människor, som om vi är typ som heteros fast lite annorlunda. Den här formen av inkludering intresserar mig inte. Att heteros ska inkludera mig i sina tråkiga liv känns inte det minsta lilla relevant. Jag är inte intresserad av att bli erkänd som likvärdig med dem. Snarare handlar min kamp om att kunna förbättra mina livsvillkor oberoende av dem, det vill säga att jag ska ha en möjlighet att styra över mitt eget liv utan att behöva bli legitim i deras ögon innan. Hellre än att de ska vara medvetna om min existens vill jag slippa vara medveten om deras. Jag vill skapa lesbiska sammanhang, där vi kan engagera oss i varandras liv utan att behöva motivera oss eller legitimera oss gentemot normen.
Jag inser såklart att det kan ligga i individers intresse att legitimera sig gentemot normen, och jag tänker att det är något alla tvingas in i hela tiden. Däremot har jag svårt att se det som någon slags radikal politisk kamp. Att heterosexuella kommer ha bristande insikt i mina livsvillkor som lesbisk tar jag för givet, och det ligger inte heller i mitt intresse att de ska förstå mig. Snarare vill jag att de ska sluta bete sig som om deras erkännande är avgörande för min rätt att existera.
Är bi och har aldrig sett att bis försöker lyfta fram bifobi som värre förtryck än homofobi
(dock antar jag att du är mycket mer aktiv i sådana forum än jag, så säger absolut ej att du uppfattat något fel)
Däremot lyfter dom/vi frågan om bifobi för att folk ska ta den på allvar, just för att den sopas under mattan i hbtqrörelsen. Det jag märkt är att så fort bifobifrågan lyfts och vi pratar om hur att lösa detta och berättar livsupplevelser hur vi bemötts i hbtqkretsar — där vi borde få känna oss säkra, så kommer alltid någon icke-bi och ska påpeka att jaha, men homofobi är såååå mcyket värre – VI har inte sagt det, eller motsatsen. (dom forumen jag rör mig i, som sagt).
Bi’s drabbas dock både av homofobi och bifobi, dock såart inte lika hatande när man är tilsammans med olikönad partner
Och homosexuella kvinnor lever ju helt klart det minst patriarkal-nyttiga livet, sexuell läggningsmäsisgt (generellt)
Det är nog väldigt olika beroende på sammanhang. Har i alla fall sett detta uttryckas många gånger. Sedan anser jag också att det finns en tendens att förminska bisexuellas problem. Jag tänker att lesbisk feminism handlar mer om att uppmuntra relationer kvinnor emellan än specifikt lesbiska så att säga.
Jag kan tycka att det inte finns ”bifobi” utan att det är en del i homofobi. Det blir en slags intersektion(kanske fel uttryck i detta sammanhang) mellan hetro och homo som positioner, att vara en del av normen samtidigt som en inte är det. exempelvis om jag lever med en man så är min homo/bisexualitet osynlig, jag blir inte ifrågasatt som hetro, det antas att jag är hetro och jag behöver inte svara på konstiga frågor om hur det är att vara hetro eller hur man gör i en hetrorelation. Är jag singel antas jag vara hetro, liksom många andra singlar som både är hetro homo bi etc. Är jag i relation med en tjej och homo/bi blir jag ifrågasatt om jag verkligen är lesbisk, Kanske för att jag har varit med män förut eller bara för sakens skull. Om jag inte explicit uttrycker att jag är lesbisk och har en tjej antas jag vara hetro, jag får konstiga frågor om hur en homorelation ser ut m.m. Som pansexuell(typ bi) kan jag identifiera mig med lesbiskas utsatthet men jag behöver inte ta aktiv del i det om jag är ”hetro” i omvärldens ögon. De gånger det blir jobbigt för mig är om jag antas vara hetro i ett sammanhang med inslag av homofobi. Det kan också vara jobbigt om jag antas vara hetro när jag har ett intresse av att träffa en tjej eller är intresserad av en viss tjej. Nu har jag aldrig varit i den situationen att jag haft en relation med en tjej, men för min del skulle det nog vara som att ”komma ut” om jag skulle träffa en tjej och bli ihop. Då skulle samma problem uppstå för mig som för lesbiska.