Män har ju ofta en idé om att kvinnor är så kallat ”tjatiga”. Som kvinna i relation med män så förhåller en sig ofta aktivt till denna idé. En vill absolut inte förfalla till att bli den tjatiga kvinnan, vilket inte är så konstigt eftersom det suger att tjata på att vuxna människor ska göra sin beskärda del (eller mindre) av det gemensamma arbetet. Det suger att behöva agera morsa åt sin partner.
Som kvinna känner en ofta att det är ens eget fel om en blir tvungen att tjata på sin manliga partner. Det är ens eget fel som inte är ”värdig” en bättre behandling från hans sida, det är ens eget fel att en har för höga krav, det är ens eget fel om en inte lyckats vaska fram en bättre man eller så är det ens eget fel om en inte har gjort tillräckligt framgångsrikt jämställdhetsarbete i relationen. Oavsett vad så är det kvinnans ansvar.
Män anspelar gärna på dessa idéer och pratar om att kvinnor är ”tjatiga” när de för femte gången påminner om han ska göra en uppgift som han har tagit på sig men som han av någon anledning inte har gjort. Istället för att fundera på varför kvinnan ”tjatar”, om det kan ha något med hans eget agerande att göra, så hamnar fokus på att hon ska ändra sig på olika sätt. Hon ska sänka sina krav, hon ska bli mindre tjatig eller bättre på att motivera honom.
Ett skäl till att en som kvinna tenderar att bli ”tjatig” kan vara att män sällan visar att de tar ansvar inför en uppgift. Till exempel: om de av någon skäl inte kan göra en speciell sak vid en speciell tidpunkt så säger de inte när de hade tänkt göra det istället, utan de bara struntar i det. Detta kan leda till ganska mycket stress för kvinnan, eftersom hon inte vet vad som är på gång. Eftersom kvinnor i regel anses ha huvudansvaret för hemmet så blir det en stressande situation. Hon kan helt enkelt inte lita på att det faktiskt blir gjort, att han faktiskt tar ansvar, helt enkelt eftersom det ofta är så att män inte gör det.
Jag tänker på hur jag i en relation ofta fick höra att min partner hade tänkt göra det ena och det andra, men att jag hade sabbat detta genom att göra det själv istället. Han förmedlade inte att han hade tänkt ansvara för en särskild syssla, och ansåg sedan att det var mitt fel som inte insåg att han hade tänkt göra det. Det blev alltså min uppgift att ta reda på att han hade tänkt göra något istället för att det var upp till honom att förmedla det. Problemet blev att jag inte ”släppte fram” honom i hushållsarbetet, inte att han inte själv steg fram och tog över den platsen.
Den man som vill ta lika ansvar måste visa en egen ansats till detta istället för att bara passivt vänta på att bli tilldelad uppgifter av kvinnan. Eftersom kvinnor lär sig att de inte kan räkna med att män tar något ansvar och att hemmet är deras ansvarsområde så måste mannen helt enkelt visa aktivt att han har en vilja att ta ansvar.
Minns en gång när jag bara sket i allt. Struntade i att dammsuga, torka diskbänken, städa toaletten och badrummet. Sådana där grejer som inte märks att de är gjorda typ men som verkligen märks när de INTE är gjorda. Efter ett tag blev det ju såklart skitäckligt hemma eftersom min exsambo inte gjorde något av detta ”av sig själv” utan att jag bad honom. Minns att han sa lite genuint fundersamt för sig själv ”vad stökigt det är här hemma…” och sedan tittade på mig som att det liksom var jättemärkligt att lägenheten plötsligt bestämt sig för att bli såhär smutsig?????? Han var ganska noga med att plocka upp saker och sätta dem på rätt plats men själva rengöringen hade han aldrig funderat över. Asså allvarligt, hur dum i huvudet får man bli? Jag var så jävla arg. Slutade ändå med att jag fick städa upp det jag låtit förfalla eftersom han helt enkelt var så jävla keff och lam.
Jag är ensamboende och har varit det, i nästan hela mitt liv. Jag bor i hus med stor trädgård och precis som när jag var sambo med en man, sköter jag ALLT själv. Skillnaden är, att jag nu bara har mig själv att städa efter och ingen man som grisar ned överallt.
Att köra åkgräsklippare tycker jag är ganska avkopplande och det är förmodligen den enda syssla som en man skulle kunna tänka sig att ta ifrån mig om han fick flytta in.
Jag har också testat samma strategi som eff med samma usla resultat.
Här hemma städar mannen det mesta, men jag önskar ändå att han kunde kommunicera mer om detta med mig. Ibland kan något gå sönder och då hamna på diskbänken för att sedan vara kvar där i flera veckor. Till slut måste jag fråga om han tänkt ut vad som ska hända nu, vart ska saken ta vägen och när?
ja detta att män grisar ner … nästan värre än att de inte plockar upp
att ingenting kan göras utan att det flyger tomat och smutsiga strumpor –
Kommer så väl ihåg ett gräl jag hade med min första manssambo. Hushållsarbetet var generellt ojämnt fördelat och han gjorde egentligen bara ett handtag när jag bad honom eller fällde någon kommentar om att ”vi borde verkligen städa snart” och sedan gjorde vi det tillsammans (han tog aldrig initiativet själv utan väntade så att vi var lediga samtidigt och städade tillsammans). När jag försökte lyfta frågan om att det kändes som att allt ansvar kring hushållet hamnade på mig fick jag tillbaka att anledningen till att han aldrig gjorde något var för att jag alltid klagade när han städat/diskat/lagat mat. Så det var faktiskt mitt eget fel!
Öh.. Fast om en diskar men skiter i att torka av diskbänken och spisen så att köket ändå är asäckligt och om en handlar mat utan att skriva en lista (och köper typ läsk, leverpastej och laktosfri chokladmjölk = saker som han gillade men inte jag och som inte går att laga middag av) så förtjänar en ändå en rejäl skopa kritik tycker jag. Jävla lata, egoistiska idiot!
Det värsta är att jag så klart kände mig jätteskyldig och ångerfull. Han var expert på att få mig att känna att allt var mitt eget fel.
Åh gud exakt samma här. Jag fattar fan inte mäns problem. Så sjukt simpla grejer men det är ju så mycket lättare att vänta på att jag gör det och låta mig ta allt ansvar. Generellt så tycker han att vi tar ansvar för saker ”tillsammans” medan jag upplever att det allra mesta ligger på mig. Inte bara städning utan typ förberedelser för gemensamma aktiviteter och planering. Är så jävla uttröttande och får mig bara att känna mig skyldig och gnällig när jag blir ledsen på att han inte gör hälften av arbetet i relationen. Är en så smärtsam insikt med en människa som en tycker så mycket om att han faktiskt skiter i det för att han vet att jag kommer ”kolla av”, detta trots att han vet hur stressad det gör mig. Och de facto att jag ens ska behöva förklara hur stressad det gör mig att han överlåter så mycket till mig för att han ska agera är så jävla sorgligt.
Det där med att utföra sysslor ”tillsammans” med sambon, lade jag ner ganska snabbt. Det slutade alltid med att jag gjorde 80% av jobbet medan han mest gick omkring och försökte se upptagen ut. Sen ringde telefonen eller också var han tvungen att ringa ett jätteviktigt samtal under tiden. Han var väldigt fiffig med att komma på alla möjliga sätt att slippa undan.
Känner också igen det som Linn skriver om att handla. Jag köpte alltid hem tex prickig korv till min sambo trots att jag själv inte äter prickig korv. När han handlade ”glömde” han alltid att köpa saker som jag gillar.
Stor igenkänning! Oviljan att planera, att ha framförhållning, att etablera och upprätthålla rutiner kring saker som görs dagligdags gör varje dag till en kamp.
Och skurkrollen en tilldelas när en har mage att klaga…
hmm… i mitt hem är det min manliga sambo som tjatar och plockar upp…
tack för info