Om problemet med att förklara patriarkatet med ”uppfostran”.

Det finns en tendens inom många feministiska diskussioner att prata om kvinnoförtryck som enbart eller i alla fall främst en fråga om uppfostran, alltså att kvinnor ”uppfostras” till att ta en speciell roll och sedan helt enkelt gör det. Detta är problematiskt av flera skäl.

För det första så är det en liberalfeministisk tolkning av förtryck, eftersom det implicerar att ”lösningen” är att kvinnor helt enkelt ska bete sig mer som män och ”ta för sig” mer. Problemet är att kvinnor som beter sig ”manligt”, alltså typ ”tar plats” och liknande straffas, på samma sätt som män som beter sig ”kvinnligt” inte alls hamnar i en underordnad position på samma sätt som kvinnor gör, snarare hyllas de.

En person som omgivningen anser vara kvinna kommer att bedömas enligt en annan tolkningsram än den som anses vara man, och behandlas utifrån detta. Detta får mycket påtagliga konsekvenser för individen, till exempel kan denna utsättas för våld, diskriminering som kan ge materiella konsekvenser och så vidare.

När en bara talar om uppfostran så blir det som att säga att det enbart är vår barndom som bestämmer vår plats i samhället, inte den materiella verklighet vi lever i just nu. Ansvaret hamnar med detta synsätt på individen, även om denna kan ”skylla” på sin barndom är det i nuläget den som måste bryta mönstret genom att agera annorlunda.

För det andra så implicerar det att det skulle vara en del av kvinnors ”personlighet” eller vad en nu ska kalla det att vara förtryckta. Denna syn får som konsekvens att en antar att patriarkatet inte kan upphävas på något annat vis än genom att skola in nya generationer i ett annat sätt att tänka och vara. Detta är också en syn som förekommer relativt ofta, till exempel när människor talar om att det är viktigt att feminister skaffar barn eftersom de antas kunna uppfostra dessa barn på ”rätt” sätt, som om det vore mer omstörtande än att i sitt eget liv vägra gå med på att skaffa barn på patriarkatets villkor.

Detta innebär att en bortser från det motstånd mot förtryck som kvinnor faktiskt gör hela tiden i sin vardag. Det är inte som att patriarkatet flyter på utan motstånd, eller någonsin har gjort det. Kvinnor, även de som inte är feminister, gör motstånd mot sin situation. Ingen lägger sig platt under männen, accepterar deras överläge utan att förhandla. Men eftersom förhandlingen alltid sker på patriarkatets villkor går kvinnan såklart alltid ut som ”förlorare” i någon mening, det innebär dock inte att hon resignerat inför och accepterat förtrycket, det innebär bara att möjligheterna till motstånd är begränsade.

När jag har blivit förtryckt i olika situationer så är det inte som att jag inte har märkt av det. Det har varit så att jag saknat orden för att beskriva det som har skett, men det har alltid varit något som skavt när män har förminskat mina upplevelser, inte tagit ansvar för relationer och så vidare. Mitt motstånd är inte ett resultat av min feministiska kunskap, utan min feministiska kunskap har tvärtom utvecklats ur ett motstånd som kommit naturligt.

När jag underkastat mig har det inte handlat om att jag ”accepterar” det som sker för att jag lärt mig att det är så det ska vara, utan snarare att jag inte har sett några andra alternativ eller att jag bedömt (korrekt eller inte är svårt att säga) det som mer gynnsamt att trots allt delta i relationen på de villkor som erbjuds.

Om jag hade erbjudits att inte vara förtryckt i dessa situationer hade jag naturligtvis valt det, men grejen är att detta alternativ aldrig existerat då vi lever i ett patriarkat. Det handlar istället om en ständig balansgång mellan överlevnad och bekvämlighet, som ofta nås genom att underkasta sig, och självständighet, frihet och att vara sann mot sig själv. Denna balansgång är mycket påtaglig, och den utövas även av de kvinnor som saknar feministisk medvetenhet, helt enkelt eftersom vi är tvungna till det. Men om valet att slippa detta plötsligt uppenbarade sig hade det såklart varit enkelt för en stor majoritet. Det är inte som att vi vill vara förtryckta, vi bara är det.

Givetvis påverkar det mig som person att vara förtryckt som kvinna, men detta är en process som sker hela tiden, inte någon slags internaliserat rest från min barndom. Jag rör mig som kvinna i den här världen, omgivningen bemöter mig som kvinna och förtrycker mig som kvinna. Det spelar ingen roll om jag har blivit uppfostrad ”som en pojke”, för det är min position i min nuvarande verklighet som spelar roll.