Omfamna din hysteri.

En sån där grej jag har tänkt på när jag ser tillbaks på det senaste halvåret är hur jag slutat vara rädd för att uppfattas som ”hysterisk” och snarare omfamnat min ”hysteri”. Jag har vågat vara jävligt förbannad och ”orimlig”. Detta har varit jobbigt på många sätt men också oerhört befriande.

Jag har alltid haft nära till starka känsloyttringar och har haft lätt för att bli förbannad och säga ifrån när någon överträder mina gränser. Detta kan en ju tycka är en ganska bra egenskap, men jag har alltid fått lära mig att det är något som snarare ska tyglas. Att en inte ska bli så upprörd och så vidare.

För mig handlar det inte om att det jag känner per automatik är rätt, däremot att våga ge uttryck för det eftersom det är ett sätt att ta sina egna känslor på allvar. Att våga ta risken att framstå som ”orimlig” för att en anser att det är viktigt att ge utlopp för saker och ting istället för att hålla skit inom sig hela tiden.

Detta gör inte nödvändigtvis att folk lyssnar på en, däremot gör det att jag känner att jag lyckats stå upp för mig själv. Även om ingen annan tar mig på allvar så kan jag ta mig själv och mina känslor på allvar, och det är också en stor och viktig grej.

Att vara rädd för att framstå som ”hysterisk” är en form av internaliserat kvinnohat, de patriarkala värderingar som finns kring hur en ska vara och bete sig smittar av sig på en själv och en känner ett behov av att framstå som ”rationell” och ”sansad”. För mig har det varit ett viktigt steg i att göra upp med detta internaliserade kvinnohat att våga a mina egna känslor på allvar. Inte tänka så jävla mycket på ”konsekvenser” och vad jag kommer tycka och tänka sen utan tillåta mig själv att känna och ge uttryck för vad jag känner i stunden. Inte alltid vara så behärskad och beräknande som jag har lärt mig att vara utan våga ge utlopp för impulser.

Detta är någonting som män ägnar sig åt i hög grad. Typ när en man är arg så brukar han tycka att lite vad som helst är berättigat. Det är ju såklart ingenting som en ska dra till sin extrem, men jag tror att många kvinnor skulle må bra av att sluta vara rädda för att framstå som ”hysteriska” i omgivningens ögon.

Visst ger det vissa jobbiga reaktioner och oönskade resultat, men jag tänker att det ändå är bättre att andra förtrycker en än att en förtrycker sig själv från första början. Att stå upp för sig själv brukar i alla fall för mig leda till någon form av stolthet. Jag kan se tillbaks på de tillfällena och vara glad för att jag vågade säga ifrån. De gånger jag inte har gjort det brukar ofta kännas jobbigare i efterhand, även om det i stunden är ett enkelt sätt att fly stuationen.

7 reaktioner till “Omfamna din hysteri.”

  1. ”men jag tänker att det ändå är bättre att andra förtrycker en än att en förtrycker sig själv från första början.” Det här klickade för mig! Jag har funderat ganska mycket på det här med bh och om det är värt att följa strömmen för att undvika ev. negativa reaktioner. Nu känns saken klarare – tack!

  2. Ja, så ofta som man får frågan ”har du lugnat ner dig nu?” efter att man argt pratat om det han gjort fel. Som om det var man själv som borde lugna sig och inte han som borde ändra sitt beteende.

  3. Här tycker jag att det är viktigt att vi som kvinnor tillämpar lite självkritik och ser hur vi eventuellt späder på/vidmakthåller. Min erfarenhet är att det inte alls är ovanligt just att kvinnor har svårt med andra kvinnors ilska. Det är OK att vara upprörd, sårad, ledsen men att vara ARG? Herregud, nej. En kvinna blir inte arg, hon blir lite lagom upprörd. Den som blir arg har något slags problem, borde söka hjälp, eller varför inte är just hysterisk. Särskilt tydligt, tycker jag, i generationen över min, där det ju verkligen inte har varit tillåtet för kvinnor att vara rätt och slätt arga. Jag har själv ett ganska häftigt temperament och hamnar därför med viss regelbundenhet i situationer där min psykiska status ifrågasätts (”Det är inte NORMALT att bli så arg som du blir!”), där jag anses överreagera (”Men det är väl inget att bry sig om, han bara SÄGER ju sådär, var inte så överkänslig!”), och detta definitivt inte bara av män. Märk väl att det inte är som att jag får tokutbrott och kastar saker omkring mig på jobbet, däremot kan jag säga ifrån och också använda just ordet ARG. Ironiskt nog har det mer än en gång hänt att någon som själv är skitförbannad och en hårsmån ifrån att klippa till mig säger just ”det är inte normalt att bli arg sådär som du blir” (man bara: Nä, och du är ju verkligen helt oberörd nu.).

    Det här är ju inget kvinnor gör mot kvinnor för att det är något slags naturlag att kvinnor inte kan hantera konflikter, eller att kvinnor inte kan leka fler än två (fattar inte vem som kom på detta idiotiska; efter att ha jobbat några år kan man konstatera att det är rätt många män som är väldigt kvinnliga). Det är nog för att många av oss har fått lära oss från späd ålder att ilska INTE ÄR OK om man är tjej, möjligen undantaget om någon hotar ens barn till livet. Och att lärdomen sitter så djupt att man inte ens alltid kan erkänna ens för sig själv att nej, det är inte upprörd och ledsen man är, det är ARG.

    Ostrukturerat inlägg, but ah, well.

  4. Jag är tvärtom en person med ganska lång startsträcka innan jag blir arg. Sedan är jag däremot både tvärförbannad och långsint. 😉 Många män blir jätteprovocerade av att inte ” få igång” mig som de har tänkt sig. Så uppenbarligen är det inte heller kvinnligt att vara åt det mer stoiska hållet. Eller ”känslokall” som någon mansperson kallat det *suck*

    1. ja alltså en kan ju inte göra rätt 🙂 Män vill att en ska påverkas av dem men det får inte bli för jobbigt

    2. Ja gud, klart att de blir frustrerade, du berövar ju de stackarna chansen att få avfärda dig som ”hysterisk”. Så högst osympatiskt av dig. Typ.

      ”Känslokall”, wtf? Som om den enda känslan vore ilska.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *