Etikett: hysteri

Omfamna din hysteri.

En sån där grej jag har tänkt på när jag ser tillbaks på det senaste halvåret är hur jag slutat vara rädd för att uppfattas som ”hysterisk” och snarare omfamnat min ”hysteri”. Jag har vågat vara jävligt förbannad och ”orimlig”. Detta har varit jobbigt på många sätt men också oerhört befriande.

Jag har alltid haft nära till starka känsloyttringar och har haft lätt för att bli förbannad och säga ifrån när någon överträder mina gränser. Detta kan en ju tycka är en ganska bra egenskap, men jag har alltid fått lära mig att det är något som snarare ska tyglas. Att en inte ska bli så upprörd och så vidare.

För mig handlar det inte om att det jag känner per automatik är rätt, däremot att våga ge uttryck för det eftersom det är ett sätt att ta sina egna känslor på allvar. Att våga ta risken att framstå som ”orimlig” för att en anser att det är viktigt att ge utlopp för saker och ting istället för att hålla skit inom sig hela tiden.

Detta gör inte nödvändigtvis att folk lyssnar på en, däremot gör det att jag känner att jag lyckats stå upp för mig själv. Även om ingen annan tar mig på allvar så kan jag ta mig själv och mina känslor på allvar, och det är också en stor och viktig grej.

Att vara rädd för att framstå som ”hysterisk” är en form av internaliserat kvinnohat, de patriarkala värderingar som finns kring hur en ska vara och bete sig smittar av sig på en själv och en känner ett behov av att framstå som ”rationell” och ”sansad”. För mig har det varit ett viktigt steg i att göra upp med detta internaliserade kvinnohat att våga a mina egna känslor på allvar. Inte tänka så jävla mycket på ”konsekvenser” och vad jag kommer tycka och tänka sen utan tillåta mig själv att känna och ge uttryck för vad jag känner i stunden. Inte alltid vara så behärskad och beräknande som jag har lärt mig att vara utan våga ge utlopp för impulser.

Detta är någonting som män ägnar sig åt i hög grad. Typ när en man är arg så brukar han tycka att lite vad som helst är berättigat. Det är ju såklart ingenting som en ska dra till sin extrem, men jag tror att många kvinnor skulle må bra av att sluta vara rädda för att framstå som ”hysteriska” i omgivningens ögon.

Visst ger det vissa jobbiga reaktioner och oönskade resultat, men jag tänker att det ändå är bättre att andra förtrycker en än att en förtrycker sig själv från första början. Att stå upp för sig själv brukar i alla fall för mig leda till någon form av stolthet. Jag kan se tillbaks på de tillfällena och vara glad för att jag vågade säga ifrån. De gånger jag inte har gjort det brukar ofta kännas jobbigare i efterhand, även om det i stunden är ett enkelt sätt att fly stuationen.

Myten om den hysteriska kvinnan lever kvar.

En fin patriarkal tradition är att sätta diagnoser på kvinnor som inte lever upp till det patriarkala samhällets förväntningar eller ideal. Till exempel hysteri var en diagnos som ofta sattes på kvinnor som hade problem med att underkasta sig den trånga mall en skulle leva i som kvinna.

Myten om den hysteriska kvinnan lever i hög grad kvar. När kvinnor reagerar på det förtryck som män utsätter dem för, genom att bli förbannade, kräva bekräftelse i relationer och så vidare, så anses det ofta vara ett uttryck för att de kvinnorna på olika sätt styrs ”för mycket” av sina känslor och inte är så kallat ”rationella”.

Rationalitet är ett ideal som skapats utifrån patriarkala ramar. Män behöver inte reagera på förtryck på samma sätt som kvinnor, män behöver inte foga sig i en underordnad roll och män har på det stora hela mycket mer svängrum inom vilket de kan ”leva ut” och så vidare. Eftersom män är normen i samhället så ses mäns känslomässiga problem, deras utspel och så vidare som mer rimliga, inte som ett tecken på galenskap utan snarare som rättmätiga reaktioner på oförrätter. Detta handlar om manligt tolkningsföreträde. När en man gör något så förväntas han ha goda skäl till det, även om det är att ha sex med en kvinna mot hennes vilja eller slå sin fru halvt fördärvad. När en kvinna gör något ifrågasätts hon i regel direkt, för att hon ska få rätt måste hon kämpa sig till det, vilket såklart i sin tur också uppfattas som ”hysteriskt”; ”varför måste hon skrika och bråka så mycket nu när vi sitter här och försöker ha det trevligt i våra förtryckarpositioner”.

Kvinnor som på olika sätt gör motstånd diagnostiseras fortfarande på ett sätt som stigmatiserar dem utifrån deras kön. Det kan vara att de har pms, att de har fått för lite kuk eller att de helt enkelt bara är som kvinnor är i största allmänhet; hysteriska och irrationella. Ibland dras det också till med sjukdomar som inte på samma sätt är bundna till kön, men som ändå ofta beskrivs utifrån just föreställningar kring hur kvinnor är. Vad som helst bara det inte handlar om att kvinna faktiskt reagerar på ett rimligt sätt på en oförrätt.

En grej jag har noterat är hur jag ofta diagnostiseras med att jag har eller har haft dåligt fungerande relationer med män. Detta är såklart sant, och det är också något jag ofta skriver om eftersom jag ser det som en av patriarkatets effekter. Mina relationer med män har såklart påverkat mitt sätt att se på världen men de har inte gjort att jag är mindre intelligent eller liknande. Jag är inte galen för att jag förmår sätta in mina erfarenheter i ett större perspektiv, det är vad människor gör dagligen och det som formar hela vår syn på samhället.

Kvinnor som försöker förstå det de blivit utsatta för i detta patriarkala skitsamhälle ur ett större perspektiv anses helt enkelt vara ologiska, irrationella, och om de agerar emot denna orättvisa är de hysteriska eller galna. Jag förstår att det kan vara svårt för många män att begripa vad det är som får feminister att agera som de gör, men om de kunde ta och släppa sitt tolkningsföreträde och faktiskt leva sig in i vår position skulle det kanske bli lättare att begripa att vårt agerande är ett fullständigt rimligt agerande i en orimlig värld. Att agera med ilska när en utsätts för förtryck är en fullständigt rimlig reaktion.

Om en stor grupp människor beter sig på ett sätt som en uppfattar som sinnessjukt borde en kanske försöka ta sig en titt på orsakerna bakom detta. För det allra mesta så är sådana beteenden reaktioner på verkligheten snarare än något som bara helt plötsligt bubblar upp inifrån en själv. Att kvinnor så ofta uppfattas som just ”galna” kanske har mer med samhället att göra än med kvinnorna själva. Men det är såklart bekvämare att patologisera människor och därmed stigmatisera deras protester än att ta något annat än sin egen bekvämlighet på allvar.