Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Passion och desperation eller trygghet och tristess

Det finns en händelse i mitt liv som var väldigt formande för mig. Detta var när mitt och min sista seriösa pojkvänds förhållande hade börjat knaka i fogarna. Den sommaren träffade jag en kvinna som pratade mycket om passion. Att vara passionerad i relationer, inför människor, i det en gör. För mig var detta en helt ny tanke; tanken att jag skulle vara passionerad och liksom omfamna detta var så märklig för mig. Passion, vad var det? Då var min erfarenhet av passion dels vänskap som jag inte hade värderat så högt som jag värderat min partners, dels ”kärlek” med män som hade varit passionerad eftersom jag hade haft ett starkt emotionellt beroende av dem. Det var desperation snarare än passion. detsomkallaskärlek

Mina andra erfarenheter av män, de som inte varit desperata, var snarare en fråga om relativt trygga med tråkiga förhållanden. Jag tänkte att det var så livet såg ut, att en var tvungen att välja mellan passion och trygghet, med följderna desperation och tristess. Inte visste jag då att en kan ha båda passion och trygghet. Det hela föreföll absurt, som en avlägsen utopi, och så fanns det hela tiden runt hörnet.detärnogbarajagsomärkräsen

Efter att det tog slut med min sista pojkvän dejtade jag en annan man under en tid och det var verkligen just det; tristess, passionslöst. Jag aktade mig väldigt noga för att bli beroende av honom vilket ju var bra, men det gjorde också förhållandet tråkigt. Jag pallade inte och jag lämnade det också frivilligt. Det var första gången jag lämnat ett förhållande utan att ha ett annat (hade två partners under en period, men var mer emotionellt beroende av den andra), och det var en stärkande upplevelse för mig. Att veta att jag faktiskt kunde lämna en relation, det var stort. Men det var också en sorg i att inse, även om det var en flask insikt, att jag var dömd till tristess eller desperation, och att tristessen var såpass själamördande.IMG_20151118_213335

Men när jag sedan började dejta kvinnor så var saken så annorlunda. Plötsligt kunde jag ha både trygghet och passion. Givetvis är det inte alltid enkelt med kvinnor, och en känner sig inte alltid trygg, men jag har i alla relationer jag har haft med kvinnor, såväl längre relationer, dejter, rebounds och engångsligg, känt mig trygg i det att jag inte kommer bli utnyttjad, förnedrad, gjord till en obefläckad madonna och sedan en använd hora i deras blick. Inte för att de är så bra människor utan för att de inte kan. De har inte den makten.

Visst har kvinnor sårat mig, svikit mig, betett sig illa, men de har inte gjort det på samma själadödande sätt. De har inte exploaterat mig. De har inte förstört allt som var jag. Skadan har snarare kommit från att jag älskat och respekterat dem, det har handlat om sorg snarare än att bli skadad i någon enkel mening. Vi har skadat varandra när vi inte har kunnat ge varandra det vi behöver, och den skadan har uppstått i diskrepansen mellan kärlekens anspråk och det en kan förmå sig till att praktisera. Det har inte varit utsugning, försummelse, det har varit pur oförmåga som visserligen har gjort ont som fan men inte lämnat samma djupa känsla av att vara en mindre värdig människa.

Jag är ändå glad att jag vågade älska, även om det gjorde ont när det inte gick. Men jag är inte glad att jag älskade män. Det var bara destruktivt.IMG_20151118_220407

Jag vill ha relationer jag kan växa i och för att kunna göra det krävs både trygghet och passion, eller som Jonasdottir skulle ha formulerat det; omsorg och extas. Båda delarna krävs för att leva ut som människa och växa. Sorger är både större men en kan växa i den, till skillnad från det eviga nedbrytande malandet i heterosexualitetens grottekvarn som inte ger det minsta lilla näring att gro av. jagärettfröorkarintemerserie

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv