Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Olika ingångar i lesbiskheten

Jag har tänkt och pratat mycket om det här med olika ingångar till lesbiskhet på sista tiden, eller de senaste månaderna. En av mina bästa vänner, Emma, har alltid varit lesbisk, medan jag blev lesbisk på politisk väg. En kan säga att jag ”valde” att bli lesbisk, inte i någon enkel mening, för jag valde inte den situation vilken tvingade mig in i lesbiskheten, men jag gjorde ett aktivt val att styra mina begär i en viss riktning, att ge efter för vissa impulser och ignorera andra, precis som jag innan gjort med heterosexualiteten. Till slut, ganska snabbt, så kom det till punkten där jag inte begär men men däremot begär kvinnor i överflöd. Emma har aldrig känt sig tvungen att trycka bort det heterosexuella, utan snarare inte kunna känna det begäret. Idag kan jag inte känna heterosexuella begär och upplever inte heller att jag skulle kunna välja att gå tillbaka, för det en sett kan inte bli osett, men insikten om att detta är någonting jag själv styrt in mig på ger mig ändå en annan upplevelse av min lesbiskhet.

Detta gör att vi har ganska olika ingångar i lesbiskheten samtidigt som vi är väldigt synkade i våra åsikter kring det. Ingen av oss tycker att sexualitet är ”medfött” i någon enkelt bemärkelse, och hon är helt med på att en kan ”välja” att ”bli” lesbisk. Våra olika erfarenhet kompletterar snarare än står i motsats till varandra, vi är båda lesbiska med olika erfarenheter och i och med det visar en på att detta är möjligt, att alla lesbiska inte behöver vara samma, känna samma, ha samma historia eller begär. Jag tror att det är väldigt viktigt att visa på det och ser det som en form av lesbisk aktivism, och såklart feministisk (det är egentligen samma sak). Ju fler vägar en visar på, ju fler ingångar till lesbiskheten en öppnar, desto fler kan bli lesbiska och vi kan röra oss mot kvinnornas samhälle, mot Solanaland.

Eftersom lesbiskheten var ett val för mig blev det omedelbart en politisk fråga. Det var en politisk fråga innan jag var lesbisk, praktiserade lesbiskhet. Jag har aldrig skämts för lesbiskheten som sådan, däremot för att jag ”valde” den. Jag har skämts för att jag inte är lesbisk snarare än för att jag är det, även om de två såklart är relaterade; hade jag inte varit lesbisk så hade jag inte kunnat känna mig som en falsk lesbian. Emmas erfarenhet är helt annorlunda, eftersom hon länge har känt sig lesbisk och inte upplevt sig ha ett val så har hon under uppväxten skämts för själva lesbiskheten. Hon antogs vara lesbisk av omgivningen, och detta var fyllt med skam. Mitt problem var alltid att jag inte antog vara lesbisk, och fortfarande av många inte anses vara lesbisk (även om jag nog antas vara det vid första anblick nuförtiden). Jag är såklart glad över att ha sluppit växa upp med den här typen av lesbofobi riktad direkt mot mig, även om jag såklart ändå sett den, samtidigt ser jag att jag utsätts för andra former av lesbofobi som Emma slipper. Jag har aldrig känt mig sjuk eller fel på grund av min lesbiskhet, för jag har vetat att jag även kan begära heterosexuellt. Eftersom jag har sett hur sjuk heterosexualiteten är har jag aldrig känt att lesbiskhet är sjukt, det har varit så uppenbart redan från början, redan innan jag blev lesbisk, att lesbiskhet är ett friskt och sunt begär, långt från heterosexualitetens sjuka gren.

bornthisway

Jag menar att essensen i lesbofobi inte är hatet mot lesbiska som sådana utan snarare viljan att skydda sin självbild. Eftersom heteros inte vill få sina begär ifrågasatta så måste vi andra göra oss begripliga och acceptabla i deras samhälle. Detta begripliggörande av lesbiskhet är det som understödjer det heterosexuella begäret, vi blir undantaget som bekräftar regeln, och det är just det vi inte vill vara.

störintemigsomheterolesbisk Vi måste alla göra oss begripliga i patriarkatet och som lesbisk kan en göra det genom att säga att en är born this way. Det innebär kort och gott att en menar att en har någon slags inre kärna, en essens, av lesbiskhet eller vad det nu kan röra sig om. En har ”alltid vetat” att en är lesbisk. Jag kan inte säga att jag ”alltid vetat” att jag är lesbisk, och jag tänker inte ljuga för att heteror ska känna sig trygga. Visst har heterosexualiteten alltid skavt. Genom att säga så så markerar en både lesbiskheten men främst heterosexualiteten som ett naturligt tillstånd. Jag tror att alla är födda lesbiska; vi har ett begär att älska fritt och jämlikt vilket vi i detta samhälle bara uppnår i samkönade relationer. Därför propagerar jag också för lesbiskhet, för mig är det viktigt att berätta för andra att de inte behöver leva i utsugande och tråkiga relationer utan kan ha det gött. Det är et ansvar en har som lesbisk, helt enkelt, och att hänfalla åt born this way-retorik är att inte ta detta ansvar. Jag ser lesbiskheten som en gåva från mig själv och jag vill ge även andra möjlighet till detta. Något annat vore egoistiskt, att sätta mitt eget behov av att legitimeras i patriarkatet över andra kvinnors välmående. Och dessutom lesbofobt, att bidra till att lesbiskhet endast legitimeras under förutsättningen att det är någonting sjukt och avvikande och inte, som det verkligen är, det enda moraliska.

hbtwlesbisklesbofob

Så varför är olika ingångar till lesbiskhet olika värda i heterosamhällets ögon? Jag tänker att det beror på att de på olika sätt underbygger eller undergräver heterosexuellas idéer om sina egna och andra begär. Helt enkelt, vissa förklaringar av lesbiskhet bekräftar idén om heterosexualiteten som det rätta och friska, och andra förklaringar (eller snarare ickeförklaringar, vilket jag kommer komma till) gör raka motsatsen. Det förstnämnda accepteras såklart eftersom det stödjer heterosexuella agenda, och därmed patriarkatets agenda, och deras självbild, vilket ju är väldigt viktigt för människor i allmänhet och heterosexuella i synnerhet.

goldstarmändubbelbestraffninglesbiskliggaAtt vägra göra sig begriplig ser jag som en form av lesbisk aktivism, och jag menar att jag i mitt sätt att prata om lesbiskhet rör mig mot detta. Genom att vägra acceptera iden om att en kan vara born this way, men också skjuta ifrån mig idén om val i en enkel bemärkelse, placerar jag mig emellan två olika idéer om hur en kan bli lesbisk som var och en är associerade med två olika lesbofoba traditioner, den första med idén om lesbiskheten som en sjukdom och den andra med idén om lesbiskheten som den hysteriska ratade kvinnans enda räddning. Genom att placera sig emellan dessa två gör en sig obegriplig och det gör heterosexuella människor förvirrade inför sina egna begär. När en annan människa avvisar deras lesbofoba myter så kan de inte placera in dem i ett tryggt fack, de blir tvungna att tänka på sina egna begär och eventuellt förkasta idén om heterosexualiteten som det enda naturliga tillståndet. Detta är såklart precis det en vill uppnå som lesbisk aktivist.

Denna förvirring brukar inom heterosamhället hanteras med ett gäng halmgubbar, där de desperat försöker placera in en i endera facket, i mitt fall är det generellt idén om att jag är politiskt lesbisk som används, men inte bara, vilket jag kommer komma till snart. De försöker placera mig och jag sparkar och skriker och vägrar placera mig där, och det provocerar. Jag får skit för det, främst från heterosexuella men också andra lesbiska, som aldrig har begärt något annat än kvinnor. I den lesbiska aktivismen, när den fungerar optimalt, så skapar vi utrymme för att vara lesbisk på många olika sätt.

När jag hör heterosexuella kvinnor tala om sina erfarenheter av män så är det enda jag kan tänka att det var det där som gjorde mig lesbisk. Men de vill inte höra på för det mesta, det skrämmer dem att en lesbisk kvinna kan ha samma erfarenhet som dem. Vad innebär det för dem och deras begär? Då kommer born this way-retoriken fram, idén om att jag ändå hela tiden hade någon inuti mig som gjorde att jag blev, eller snarare hela tiden var, lesbisk, medan deras känslor såklart inte är samma alls. De är ju heterosexuella. Det som skaver i mig är inte samma som skaver i dem. Det begär som bränner i mig är inte samma som bränner i dem.

Jag tror att det provocerar att jag är helt öppen med att jag haft relationer med, begärt och älskat män. jag hade kunnat säga; ja, jag var tillsammans med honom med jag var inte kär. Så säger många lesbiska, och det är säkert också helt sant i många fall. Samtidigt finns det en markant skillnad i vad en väljer att lyfta fram. Ibland skriver jag om skillnaderna i att vara med kvinnor och att vara med män, och detta kan tangera den här typen av ursäktande. Jag försöker dock vara tydlig med att detta begär också var äkta, även om det inte var likadant. Det är viktigt för mig att inte förneka min heterosexuella historia, både personligt men också politiskt. Att vara heterosexuell var, paradoxalt nog, det som gjorde mig lesbisk. Jag tror att om jag inte varit så aggressivt heterosexuell (alltså att verkligen trycka ner alla lesbiska begär) hade skiftet inte blivit lika markant, jag hade inte på samma sätt behövt kasta omkull mina idéer om mina begär. Troligen hade jag varit bisexuell och inte lesbisk. Många lesbiska döljer sina tidigare relationer med män viket jag tycker är sorgligt. Jag tycker att det är viktigt att vi har ett samtal om heterosexualitetens fasor, och vilka är bättre lämpade för det än lesbiska? Det är ju vi som kan se exakt hur fel och förnuftsvidrigt, perverst och förvridet, det är att ha relationer med män, för vi har något att jämföra med. Även lesbiska som aldrig varit med män har ändå kunskap om det, eftersom heteros och framförallt manliga heteros är precis överallt. Vi har lyssnat på alla era tråkiga monologer om era killar. Men heterosexuella har inte kunskap om den lesbiska existensen. Vi har på detta sätt en privilegierad kunskapsposition, vi har sett saker, begärt saker, vi vet saker som ni inte vet. Vi vet hur det är och, viktigast, hur det skulle kunna vara. Vi vet vad ni i kroppochsjäl begär, men inte har orden för att be om. Och vi kommer befria er, vare sig ni vill eller inte.

 

7 kommentarer till Olika ingångar i lesbiskheten

  • Anonym skriver:

    Alla är olika… Har haft två långa förhållanden, ett med en tjej och ett med en kille. Tycker inte alls tjejen behandlade mig bättre, tycker bara det handlar om personlighet. Båda hade sina fördelar och nackdelar, som jag inte tror var knutna till deras kön. Förstår absolut vad du menar med att man känner sig mkt mer som jämlikar i ett lesbiskt förhållande. Men alla är vi olika, jag tror faktiskt jag trivs bättre med att vara med en kille ändå, gillar den lite ”undergivna” rollen eller vad du nu vill kalla den. Trots att kvinnor är vad som främst tänder mig sexuellt.

    Själv ser jag sexualiteten som nånting lite mer medfött. Är därför nyfiken på om du verkligen tror att alla kan styra sin läggning? Om en tjej mår dåligt i alla sina heterosexuella relationer, men ändå känner sig rentav äcklad av tanken på att vara intim med en kvinna, ska hon ändå försöka?

  • s skriver:

    Ursäkta OT, men jag är tycker mycket om att läsa dina positiva texter om lesbiskhet. Råkade nyligen säga att jag är väldigt glad att min dotter är lesbisk och folk reagerade med att bli typ arga – tydligen är jag en fruktansvärd människa som gläds åt att mitt barn kommer utsättas för våld, hot, diskriminering och förtryck. Och jag upplever att det nästan är alltid i den stämningen en förväntas prata om homosexualitet, som något som bara kommer medföra problem (finns väl nästan ingen mainstream film/bok med en homosexuell karaktär där hen inte blir mobbad/misshandlad/våldtagen eller mördad.). Det är väldigt skönt som omväxling med texter som istället skriver om lesbiskhet som något bra och härligt.

  • ka skriver:

    Själv trodde jag att det var kört för mig. Jag trodde att det var farliga och ojämställda relationer med män eller ensamhet som var mitt öde. Tack vare dina texter började jag känna att det fanns hopp om något annat för mig också, och utan det hoppet hade hon aldrig suttit där i min soffa under svepskälet att vi skulle dricka te och pyssla. Och aldrig hade jag vågat kyssa henne och hösten hade varit mörkare och tråkigare.

  • Anonym skriver:

    Jag tror att om jag inte varit så aggressivt heterosexuell (alltså att verkligen trycka ner alla lesbiska begär) hade skiftet inte blivit lika markant, jag hade inte på samma sätt behövt kasta omkull mina idéer om mina begär. Troligen hade jag varit bisexuell och inte lesbisk.

    Intressant! Jag kom ut och började söka mig till den lesbiska världen för bara några år sedan, efter en dysfunktionell kärlekshistoria med en man och jag har läst din blogg under tiden och följt din resa. Flera gånger har jag känt igen mig, men det har också funnits stora olikheter och det här stycket i din text sätter lite fingret på var. Jag har aldrig varit så aggressivt heterosexuell, inte ens när jag antog att det var heterosexuell jag var. Jag har alltid tvekat, alltid ifrågasatt, aldrig varit helt säker min sexualitet. Den har ju också på uppenbara sätt skilt sig från min omgivnings, eftersom jag inte haft så många (eller framför allt långa) heterosexuella relationer. Sedan har väl omgivningen i och för sig antagit att jag varit misslyckad heterosexuell, snarare än något annat, men det har att göra med deras egna fördomar snarare än verkligheten, jag hade kunnat leva betydligt mer heterosexuellt om jag bara velat.

    När jag började dejta kvinnor spelade visserligen tröttheten på män i allmänhet en viss roll och jag kunde på det sättet känna igen mig i dig, men den var inte det huvudsakliga skälet. Det främsta skälet är att jag tycker det är så pass svårt att finna folk som det fungerar med på alla plan att jag anser det rent idiotiskt att välja bort hälften av mänskligheten som potentiella. Och det anser jag väl fortfarande, även om jag efter min senaste kille känner att kvinnor i allmänhet är mer intressanta (och realistiska om man är ute efter relationer som är hållbara på sikt, vilket jag är). Jag vill inte utesluta några möjligheter så där på förhand, för utbudet är så begränsat i alla fall.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv