Göran Hägglund har skrivit om klass på Aftonbladet. Han inleder med det som många andra redan sagt, att klass inte endast handlar om ekonomi utan om kultur. Fast efter ett tag mynnar det ut i att klass inte alls handlar om ekonomi, utan bara om kultur.
Han verkar mena att de ekonomiska klasskillnaderna liksom inte existerar, men att de kulturella sitter desto starkare.
Något förenklat kan man säga att staten har lyckats lösa det som går att lösa med pengar, men misslyckats med det som handlar om värderingar och attityd. Skomakaren blir oftast vid sin läst. Sverige har inte lyckats skapa någon motsvarighet till den amerikanska drömmen.
Och det är här hela min kropp formar sig som ett enda stor frågetecken. För det första: vad menar han med att vi inte har en motsvarighet till den amerikanska drömmen? Så kallade klassresor är ju betydligt vanligare här än i USA, skillnaden är väl kanske att folk som gör dessa klassresor inte blir så extremt rika eftersom klassklyftorna, alltså inkomstskillnaderna, är mindre.
Och vad menar han med att vi har lyckats göra vad vi kan ekonomiskt? Skillnaderna mellan olika människors inkomst ökar ju, och fattigdomen ökar.
Inget av detta ändrar dock det faktum att klasserna existerar. De sitter visserligen mer i själen än i plånboken, men det hindrar dem inte från att fortfarande i våra dagar påverka människors liv och villkor.
Det är absolut sant att mycket av klasskillnaderna finns socialt, men ekonomisk utjämning är ändå det som kan göras för att minska dessa skillnader. Och vi är ju långt ifrån ett samhälle där de ekonomiska klasskillnaderna är utrotade. Jag har inget emot en diskussion om klass och kultur, men när den på detta sätt används för att överskugga de materiella klassklyftor som vi faktiskt kan göra något åt blir det bra ett sätt att argumentera runt den offensiva fördelningspolitik som skulle behövas.
Om klasskillnaderna bara satt i själen skulle vi inte kalla dem klasskillnader, utan kulturskillnader. Om det inte handlade om makt, om över- och underordning i samhället skulle vi endast betrakta det som olika kulturer, visserligen finns vissa smaklösa men inte kalla det klasskillnader.
Det finns en blindhet för detta bland många som talar om klass som en kulturfråga. Visst, diskutera gärna det, men glöm inte att det bakom allt detta också finns en materiell verklighet som för många är väldigt påtaglig. Det kan handla om att sakna pengar, att sakna trygghet, att slita ut sig på jobbet eller att ett Sl-kort svider lite för mycket i plånboken. Men det handlar också om större saker: att vissa har pengar, bildning och fritid nog för att i högre grad påverka politiken eller rentav för att köpa andra människors arbete. Det handlar om att vi globalt sett har en extremt ojämn fördelning av rikedomar. Detta är inte en fråga om olika kulturer utan om pengar.
Jag satt också som ett frågetecken när jag läste att han tog USA som förebild när det gäller klassresor.
Jag håller med dig om att klass i grund och botten handlar om ekonomi och vilken roll i produktionen man har. Men tycker att det är bra att det pratas om att det kulturella kapitalet skiljer sig åt beroende på klass. Skrev ett blogginläggg om det idag. För jag tycker att det blir ett problem när man, som Alliensen gärna gör, börjar prata om hög- & låginkomsttagare istället för klass. Eftersom det inte enbart handlar om lönens storlek, klass har också att göra med kunskap och möjligheter att påverka sitt liv.
Angående exemplet med USA kan jag nämna en seminariekollega till mig vid SU, som nyligen disputerade på en avhandling om förklaringar till varför förtryck består fast de förtryckta på kollektiv nivå skulle ha möjlighet att förändra den förtryckande ordningen (Diva). Ett av de exempel han diskuterade var just : den sociala mobiliteten mellan generationer är, som du säger, relativt låg i USA (åtminstone mätt i ekonomiska fördelar), men enkäter tyder på att många där felaktigt tror att den är hög, jämfört med i Europa, eller att den ökat de senaste decennierna. Han menade att de felaktiga trosföreställningarna kan förklara varför den stora andelen fattiga inte engagerar sig politiskt för att åstadkomma en välfärdsstat.
Jag håller verkligen inte med om att det enda vi kan lösa är det materiella. Det finns otroligt mycket man kan göra för att bredda människors upplevelser och uppfattningar om konst & kultur.
Skolan spelar en enormt viktig roll i det, där man genom kunskap kan få människor att öppna ögonen för nya möjligheter. Genom att förbättra undervisningen så att den blir intressantare och mer inkluderande kan vi få fler arbetarklassbarn att intressera sig för högre studier. Genom att utöka ämnen som bild, musik och slöjd samt lägga till drama får elever upp ögonen för konst och de möjligheter som finns inom de områdena. Man kan också skifta ämnen som t.ex. idrott från fokus på lagsport och friidrott till dans, akrobatik och annat som inte bara skulle vara till för någon slags medelklass utan faktiskt få fler barn och ungdomar att intressera sig för idrott.
Vidare, informationskampanjer! T.ex. EU:s misslyckade film om tjejer och vetenskap. Filmer om samma ämne fast gjorda på ett bra sätt kan få fler tjejer att vända sig mot STEM-utbildningar (Science Technology Engineering Math), på samma sätt kan informationskampanjer i skolor i socioekonomiskt utsatta områden få fler arbetarbarn att välja en annan framtid än de tänkt sig.
Men sånt so skola har ju att göra med vilken välfärdsnivå som finns i samhället. Handlar ej nödvändigtvis om lika löner, men om en utjämning i möjligheter som i mångt och mycket måste ske materiellt. Om man tänker vad som krävs för att dessa utjämnande samhällstjänster ska finnas så landar man också i omfördelningspolitik.
Den jävla amerikanska drömmen. Har just kommit hem där ifrån och jag säger bara: NEJ! Inte eftersträva eller ens referera till att vi vill ha det som de har