Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

rikedom

Alla kan inte vara rika.

IMG_20130111_162720

Det finns en speciell bokgenre som jag skulle vilja kalla entreprenörslitteratur. Den är kanske inte alltid skriven av entreprenörer, men det finns en genomgående ton som bygger på att alla kan lyckas, alla kan bli miljonärer och så vidare. Ja, ni fattar vad jag menar.

Jag hittade hur som helst denna bok i bokhandeln. Jag har inte läst den, så det jag reagerar på nu är endast titeln: Så här kan alla svenskar bli miljonärer. Det finns en uppsjö av litteratur på samma tema, som bygger på att alla kan lyckas med att bli rika bara de gör en samling saker. Att alla kan bli förmögna är en trevlig idé, eftersom den döljer den grundläggande ojämlikhet som rikedom bygger på. Om en låtsas att alla skulle kunna ha de lika fett som rika människor har det bara de också gjorde samma saker som rika människor gjorde så känns det mindre jobbigt att ha ett samhälle där människor har det olika bra.

Ett enkelt sätt att göra all svenskar till miljonärer hade såklart varit att ändra valutan. Men det är såklart inte det som åsyftas. Det som åsyftas är att alla ska ha samma levnadsstandard som vi idag förknippar med ”miljonär”. Det är däri lockelsen ligger. Inte i att alla ska ha en miljon på kontot, utan i att alla ska kunna köpa samma saker för sin miljon.

Pengar i sig är värdelösa. Att bara ha pengar på kontot eller i handen betyder absolut ingenting. Vad som ger pengar ett värde är att du kan köpa saker för dem. Det är köpkraften, och inte pengarna i sig, som skapar levnadsstandarden. Detta förstår såklart minsta barn, och det är inte här mitt resonemang slutar. Den verkligt viktiga frågan är: vad är det då som skapar denna förhöjda levnadsstandard, bortom pengarna? Jo, det är förmågan att kunna köpa andra människors arbetskraft!

Jag vill påminna om Strömquists krönika om de mysiga klassklyftorna:

Varför driver högern en politik för att öka klassklyftorna i Sverige? Svar: För att det är mysigt för dem. Klassamhället ger dem LIVSKVALITET. Det sätter verkligen guldkant på tillvaron!

Först kanske man tror att de rika helst vill att alla ska vara rika, att hela världen ska vara som ett enda stort Vellinge kommun. Men om man tänker efter, så är det inte så – utan det är mycket softare att vara rik i ett land där det också finns fattiga!

Detta stämmer väl, men jag vill utvidga det hela en smula. Det är mycket softare att vara rik på en planet där det också finns fattiga. Om alla hade haft lika, eller nästan lika, mycket pengar så hade inte rikedomen varit värd lika mycket. Detta för att det pengarna egentligen gör är att de tillåter den som har mer att bestämma över den som har mindre, men hjälp av monetär ersättning. Detta utbyte av arbetstid kan ske dels direkt, genom så kallade ”tjänster” som ju blivit så inne nu, eller indirekt genom olika varor (som ju kräver arbete för att produceras).

Pengar är i grund och botten ett maktmedel och inget annat. Men för att det ska kunna vara ett maktmedel så krävs det att 1) människor behöver pengar för att överleva 2) det finns en ojämn fördelning av pengar i samhället. Om vissa människor är beroende av pengar för sin överlevnad och har väldigt knappt om pengar så är det beredda att gå längre för att få en mindre summa. Det är alltså grundläggande för att pengar ska kunna fungera som ett maktmedel att människor fråntas sina möjligheter att försörja sig på andra sätt, vilket har gjorts genom att privatisera den allmänna egendomen och därmed göra människor utelämnade till pengasystemet för att kunna försörja sig. Detta gör att de blir tvungna att sälja sin arbetskraft till den som har mer pengar.

Givetvis så tjänar den som är förmögen på att människorna på andra änden av skalan blir mer desperata. Detta gör nämligen att de kan köpa mer arbete för sina pengar. Deras liv kan bli enklare och bekvämare eftersom de kan betala andra för att utföra deras sysslor och producera deras varor till ett billigare pris. Det är alltså inte den absoluta summan pengar som spelar roll, utan hur mycket pengar en har relativt andra människor.

Jag tycker att det är viktigt att förstå att pengar inte bara är någon abstrakt enhet, utan att pengarnas funktionssätt är att låta människor med mer pengar ha makt över människor med mindre pengar. Det är det som är pengarnas funktion och det är också denna ojämlikhet som utgör pengarnas värde. Ju större ojämlikheten är desto mer blir pengarna värda. Ju fler olika saker som kan köpas för pengar, ju mer beroende de som saknar pengar är av pengar för sin överlevnad och ju större ojämlikheten mellan de som har och de som inte har pengar är desto större blir pengarnas makt.

På grund av detta skulle inte alla kunna bli rika i ett kapitalistiskt system. Visst, alla skulle kunna äga en miljon kronor men denna miljon skulle inte innebära samma sak som en miljon kronor gör i ett samhälle där andra människor har mindre eller ingenting alls. Pengarnas värde ligger inte i pengarna i sig, utan i relationer mellan människor med olika mycket pengar.

Prata gärna om kultur, men glöm inte det materiella.

Göran Hägglund har skrivit om klass på Aftonbladet. Han inleder med det som många andra redan sagt, att klass inte endast handlar om ekonomi utan om kultur. Fast efter ett tag mynnar det ut i att klass inte alls handlar om ekonomi, utan bara om kultur.

Han verkar mena att de ekonomiska klasskillnaderna liksom inte existerar, men att de kulturella sitter desto starkare.

Något förenklat kan man säga att staten har lyckats lösa det som går att lösa med pengar, men misslyckats med det som handlar om värderingar och attityd. Skomakaren blir oftast vid sin läst. Sverige har inte lyckats skapa någon motsvarighet till den amerikanska drömmen.

Och det är här hela min kropp formar sig som ett enda stor frågetecken. För det första: vad menar han med att vi inte har en motsvarighet till den amerikanska drömmen? Så kallade klassresor är ju betydligt vanligare här än i USA, skillnaden är väl kanske att folk som gör dessa klassresor inte blir så extremt rika eftersom klassklyftorna, alltså inkomstskillnaderna, är mindre.

Och vad menar han med att vi har lyckats göra vad vi kan ekonomiskt? Skillnaderna mellan olika människors inkomst ökar ju, och fattigdomen ökar.

Inget av detta ändrar dock det faktum att klasserna existerar. De sitter visserligen mer i själen än i plån­boken, men det hindrar dem inte från att fortfarande i våra dagar påverka människors liv och villkor.

Det är absolut sant att mycket av klasskillnaderna finns socialt, men ekonomisk utjämning är ändå det som kan göras för att minska dessa skillnader. Och vi är ju långt ifrån ett samhälle där de ekonomiska klasskillnaderna är utrotade. Jag har inget emot en diskussion om klass och kultur, men när den på detta sätt används för att överskugga de materiella klassklyftor som vi faktiskt kan göra något åt blir det bra ett sätt att argumentera runt den offensiva fördelningspolitik som skulle behövas.

Om klasskillnaderna bara satt i själen skulle vi inte kalla dem klasskillnader, utan kulturskillnader. Om det inte handlade om makt, om över- och underordning i samhället skulle vi endast betrakta det som olika kulturer, visserligen finns vissa smaklösa men inte kalla det klasskillnader.

Det finns en blindhet för detta bland många som talar om klass som en kulturfråga. Visst, diskutera gärna det, men glöm inte att det bakom allt detta också finns en materiell verklighet som för många är väldigt påtaglig. Det kan handla om att sakna pengar, att sakna trygghet, att slita ut sig på jobbet eller att ett Sl-kort svider lite för mycket i plånboken. Men det handlar också om större saker: att vissa har pengar, bildning och fritid nog för att i högre grad påverka politiken eller rentav för att köpa andra människors arbete. Det handlar om att vi globalt sett har en extremt ojämn fördelning av rikedomar. Detta är inte en fråga om olika kulturer utan om pengar.

Jag behöver inte välja.

Angående detta jag skrev om att välja mellan ett jämlikt och fattigt samhälle och ett ojämlikt och rikt så vill jag lägga till en sak. Bland många personer tycks det frodas en uppfattning att jämlikhet förhindrar innovation och att människor tjänar pengar eftersom de så kallade incitamenten för att utveckla idéer och så vidare blir mindre.

För det första är det en konstig ide när man ser på det rent empiriskt. Sverige är till exempel både förhållandevis rikt och förhållandevis jämlikt, nr vi enligt dessa person borde ligga väldigt långt nere när det kommer till rika länder. Jag har också svårt att få det att gå ihop rent logiskt. Alltså, jag förstår den här grejen med drivkraft men jag tror inte att det spelar särskilt stor roll för motivationen när man väl kommit över en viss summa pengar. Då tror jag det är viktigare att göra något man brinner för att bli motiverad. Har man redan pengar så man klarar sig bra och kan göra typ det man vill göra så spelar väl inte mer pengar så stor roll.

Jag tror inte att folk är så jättemåna om att tjäna mycket pengar faktiskt, jag tror de flesta vill ha så det klarar sig och har råd att göra roliga saker men jag tror inte att det är vanligt att man väljer ett yrke men tycker verkar trist bara för pengarnas skull. Däremot måste det tas i beräkning mer om vissa yrken är så lågbetalda att man måste vända på slantarna fast man jobbar heltid, en samhällssituation som jag tror gör att många väljer bort yrken de hade kunnat vara riktigt grymma på för att framtiden är för oviss. Om man riskerar att förlora hela sin framtid för att man satsar på något man brinner för så är såklart chansen att man gör det mindre, däremot tror jag inte att 22 eller 25 tusen i ingångslön gör så stor skillnad om det är något man älskar.

Så jag tror snarare att ojämlikhet gör innovationen sämre eftersom människor har sämre möjligheter att satsa på sina drömmar. Om man har möjlighet till utbildning, att tjäna ihop pengar för att starta företag och så vidare även om man inte har rika föräldrar och dessutom inte behöver riskera hela sin framtid på det så tror jag att man vågar testa mer. Eller det faller sig ju ganska naturligt.

I ett samhälle där bara en grupp människor har möjligheter att pröva sina vingar så kommer en stor del av befolkningen aldrig att kunna utveckla sina förmågor. Ja, även i ojämlika samhällen så finns det vägar för sämre bemedlade att ta sig igenom utbildningar med hjälp av stipendier men det är bara för dem som är väldigt begåvade, det stora flertalet står utanför dessa system.

I förhållande till den extra motivation som kan tänkas komma av ojämlikhet så tror jag att det här sättet att frånhålla vissa samhällsgrupper samma möjligheter som andra väger otroligt mycket tyngre. Det handlar nämligen inte bara om att vilja utan om att kunna också. Och visst, om man verkligen vill så kan man väl fixa det mesta men det krävs jävligt mycket större viljestyrka för vissa än för andra.

Sedan handlar det också om vad de samlade rikedomarna i samhället leder till. Om rikedomarna är mindre i absoluta tal men skänker mer livskvalitet på det stora hela så tycker jag helt klart att det är en värd prioritering, men det säger väl egentligen sig själv. Samhället i helhet tjänar inget på att det finns rikedomar samlade som inte kommer alla till del och som kanske till och med används för att skada samhället till exempel genom korruption. Det är väl inte så jävla radikalt att tycka att det inte bara är antalet kronor det handlar om utan hur de används också.

Det finns inga belägg för att man skulle behöva välja sådär rakt av, i alla fall inget som jag har sett.

Ge mig pengar!
Arkiv