Kristdemokraterna har lanserat en nytt koncept som de kallar relationslinjen. Relationslinjen är ”Minst lika viktigt som arbetslinjen” och handlar om att det kanske kan vara viktigt för människor med andra saker än att arbeta och att kravet på att ständigt stå till arbetsmarknadens förfogande kanske kan vara lite överdrivet. Detta är ju något jag i sak är helt och hållet överens med Kristdemokraterna i.
Vad jag däremot tycker är beklämmande är insikten om att denna relationslinje inte riktigt gäller alla. För det första är fokuset på kärnfamiljen enormt. Det verkar lite som att det enda legitima skälet till att vilja ha mer fritid är att en har en unge, en gammal förälder eller ett äktenskap hemma att ta hand om. Kristdemokraterna motsätter sig inte heller det politiska målet med mer arbete i stort, utan bara att arbetet måste vara jämt fördelat över befolkning och livstid:
Det politiska målet om fler arbetade timmar, betyder inte nödvändigtvis att alla ska jobba lika många timmar hela tiden.
Så Kristdemokraterna vill att vissa ska arbeta mindre, men inte att mängden arbetade timmar i samhället ska bli färre. Alltså måste någon annan arbeta istället, eller så måste en ta igenom sin egen relationstid genom att arbeta mer innan eller efter, när en inte har någon krisande relation. Kd verkar inte riktigt förstå detta att relationer alltid är viktigt och är något som alltid måste byggas, inte något som en kan bortse från och arbeta hårt för att sedan ta ledigt för att rädda.
Kontentan är i princip att den som har varit en duktig arbetare ska kunna ta en paus från det för att ta hand om sina relationer, vilket blir extra tydligt i stycket nedan:
En sak vi utan problem enats om; behovet av att sänka skatterna för låg- och medelinkomsttagare. Ett mål som för oss Kristdemokrater handlar om att egna pengar på banken också är välfärd. En möjlighet att klara ekonomiska motgångar och att skapa sig själv handlingsutrymme. En möjlighet att prioritera relationer när relationerna är som viktigast.
Här är vissa delar av befolkningen helt och hållet exkluderade, nämligen de som inte har någon fast inkomst alls. Det finns en massa personer som är arbetslösa och som är prekära, det vill säga hankar sig fram på olika bemanningsjobb. För dessa verkar relationslinjen inte riktigt gälla. Ändå tror jag att den som varit eller känner någon som varit i sådana situationer är ytterst medvetna om hur extremt tärande det är för alla sociala band att vara osäker, utlämnad till andra personers minsta infall, oförmögen att planera sin framtid och dessutom svinfattig. Det skadar verkligen alla typer av sociala band att leva så, och därför är det där en bör börja när relationslinjen ska stärkas. Fast det är sant, de som lever så kanske i regel inte har kärnfamiljer, och ingår därför inte i det kristdemokratiska ramverket för vilka människors relationsband som behöver stärkas.
Mitt tips till Kd för att stärka relationerna och det så kallade ”civilsamhället” som konservativa älskar att prata om när de ställs inför problem de inte kan lösa är att stärka fritidslinjen och att stärka tryggheten i samhället, först och främst genom att återuppbygga välfärden och att kasta ut alla dessa förenklingar för företag att hålla sig med otrygga anställningsformer, timlönare och provanställda, något som säkert är bekvämt för dem men som skadar människorna som används som deras superflexibla arbetskraft. Jag tror också att en sänkning av arbetstiden skulle vara en långsiktig boost till människors förmåga att skapa relationer som dessutom skulle få gälla alla människor, inte bara de som redan är inkluderade i trygghetssystem och allt vad det är.