Etikett: kristdemokraterna

Relationslinjen.

Kristdemokraterna har lanserat en nytt koncept som de kallar relationslinjen. Relationslinjen är ”Minst lika viktigt som arbetslinjen” och handlar om att det kanske kan vara viktigt för människor med andra saker än att arbeta och att kravet på att ständigt stå till arbetsmarknadens förfogande kanske kan vara lite överdrivet. Detta är ju något jag i sak är helt och hållet överens med Kristdemokraterna i.

Vad jag däremot tycker är beklämmande är insikten om att denna relationslinje inte riktigt gäller alla. För det första är fokuset på kärnfamiljen enormt. Det verkar lite som att det enda legitima skälet till att vilja ha mer fritid är att en har en unge, en gammal förälder eller ett äktenskap hemma att ta hand om. Kristdemokraterna motsätter sig inte heller det politiska målet med mer arbete i stort, utan bara att arbetet måste vara jämt fördelat över befolkning och livstid:

Det politiska målet om fler arbetade timmar, betyder inte nödvändigtvis att alla ska jobba lika många timmar hela tiden.

Så Kristdemokraterna vill att vissa ska arbeta mindre, men inte att mängden arbetade timmar i samhället ska bli färre. Alltså måste någon annan arbeta istället, eller så måste en ta igenom sin egen relationstid genom att arbeta mer innan eller efter, när en inte har någon krisande relation. Kd verkar inte riktigt förstå detta att relationer alltid är viktigt och är något som alltid måste byggas, inte något som en kan bortse från och arbeta hårt för att sedan ta ledigt för att rädda.

Kontentan är i princip att den som har varit en duktig arbetare ska kunna ta en paus från det för att ta hand om sina relationer, vilket blir extra tydligt i stycket nedan:

En sak vi utan problem enats om; behovet av att sänka skatterna för låg- och medelinkomsttagare. Ett mål som för oss Kristdemokrater handlar om att egna pengar på banken också är välfärd. En möjlighet att klara ekonomiska motgångar och att skapa sig själv handlingsutrymme. En möjlighet att prioritera relationer när relationerna är som viktigast.

Här är vissa delar av befolkningen helt och hållet exkluderade, nämligen de som inte har någon fast inkomst alls. Det finns en massa personer som är arbetslösa och som är prekära, det vill säga hankar sig fram på olika bemanningsjobb. För dessa verkar relationslinjen inte riktigt gälla. Ändå tror jag att den som varit eller känner någon som varit i sådana situationer är ytterst medvetna om hur extremt tärande det är för alla sociala band att vara osäker, utlämnad till andra personers minsta infall, oförmögen att planera sin framtid och dessutom svinfattig. Det skadar verkligen alla typer av sociala band att leva så, och därför är det där en bör börja när relationslinjen ska stärkas. Fast det är sant, de som lever så kanske i regel inte har kärnfamiljer, och ingår därför inte i det kristdemokratiska ramverket för vilka människors relationsband som behöver stärkas.

Mitt tips till Kd för att stärka relationerna och det så kallade ”civilsamhället” som konservativa älskar att prata om när de ställs inför problem de inte kan lösa är att stärka fritidslinjen och att stärka tryggheten i samhället, först och främst genom att återuppbygga välfärden och att kasta ut alla dessa förenklingar för företag att hålla sig med otrygga anställningsformer, timlönare och provanställda, något som säkert är bekvämt för dem men som skadar människorna som används som deras superflexibla arbetskraft. Jag tror också att en sänkning av arbetstiden skulle vara en långsiktig boost till människors förmåga att skapa relationer som dessutom skulle få gälla alla människor, inte bara de som redan är inkluderade i trygghetssystem och allt vad det är.

Onödig sensationsjournalistik om kriminalitet.

Aftonbladets politikerkollblogg skriver ett otroligt tramsigt inlägg om att före detta värderånare Liam Norberg (som det för övrigt finns en schysst dokumentär om här) hjälper kristdemokraterna genom att medverka i ett seminarium om kriminella ungdomsgäng. Inte för att Aftonbladet skriver det rakt ut, men det finns ett jävligt tydligt drag av sensationsjournalistik över den rubriken. Jag tänker på ”granskningen” samma tidning gjorde om huruvida nämndemän var dömda eller ej.

Det är väl fantastiskt att personer som sadlat om från den kriminella banan ändå är intresserad av att prata om sitt förflutna? Ännu bättre är att ett parti som Kristdemokraterna vågar ta med deras röst i sitt evenemang.

Detta är anledningen till att jag vill läsa kriminologi (ska göra det på distans och halvfart bredvid nationalekonomin i höst). Människors inställning till kriminella är för taskig. Jag läste i boken Åtgärdslandet som jag tipsade om innan att människor i allmänhet står till höger när det rör sig om frågor om brott och straff, men till vänster i frågor om fördelningspolitik. Jag läste även i Jämlikhetsanden (som du kan läsa Erikas braiga referat av här) att man i mer jämlika samhälle tenderar att ha en mycket mer human inställning till kriminella.

Jag ser samtidigt hur synen på kriminalitet tuffas till i samhället. I mina ögon är detta ett tecken på sämre sammanhållning, på större demonisering av ”de andra” och därmed mindre vilja till förlåtelse. Det finns inga belägg för att hårda straff minskar kriminaliteten, snarare tvärtom. Det här skulle ja så gärna vilja utforska och förändra. Jag tror att det säger väldigt mycket om ett samhälle hur man ser på kriminella.

Här tycker jag att media har ett stort ansvar. Jag förstår att det är bekvämt med denna typ av sensationsjournalistisk. Folk blir upprörda över att regeringspartier samarbetar med ”kriminella” (fast de sedan länge skrotat den banan) länkar på facebook och ba ”gu så hemskt”. Man kan fråga sig: varför tillmäts detta ens nyhetsvärde? Personer med olika bakgrunder och erfarenheter bli såklart bjudna till seminarium, och det är väl enbart rimligt att man på ett som berör kriminalitet bjuder in en person med erfarenhet. Tråkigt att Aftonbladet ska vända detta som de gör, anspela på folks fördomar och moralistiska uppfattningar kring kriminalitet istället för att hylla tilltaget.

Hur svårt kan det vara?

Orkar inte denna debattartikel från Kd där det i princip står: ”vi är för att ta bort steriliseringskravet men vi måste ta i beaktning att detta är en komplicerad fråga”. Vad som gör frågan komplicerad är de juridiska komplikationerna om en person som juridiskt sett är man blir mamma och tvärtom. Jaja, Kd, vi fattar att det blev för pinsamt att vara bromsklossen för att få bort tvångssteriliseringarna, men ni behöver faktiskt inte göra så mycket mer än att bara ge er i frågan och således låta tvångssteriliseringskravet försvinna. Ni behöver inte skriva debattartiklar där ni försvarar att ni tog så lång tid på er, det enda ni behöver göra är att komma till skott och få bort den där jävla lagen. Hur svårt kan det vara?

Om straff som hämnd.

Jag läser debattartikeln rörande KD och läser följande:

Det är viktigt att personer som begår brott bestraffas och döms till straff som står i rimlig proportion till den kränkning av brottsoffret som brottet faktiskt utgör.

Detta är en syn på brott och straff jag tycker är djupt obehaglig.

I min värld så ges straff dels för rehabilitering av sjuk individer som begår brott, dels för att hålla vissa mycket farliga människor borta från samhället och dessutom finns de ju till för ett avskräckande syfte. Men att straffet ska ses som en institutionaliserad hämnd tycker jag är absurt.

Straffen ska ju finnas till för att ett tryggare samhälle ska skapas, inte för att brottsoffer ska få någon slags känslomässig kompensation, det har vi skadestånd till. Och samhällets dömande, dessutom.

Straffen ska inte ta mer pengar i anspråk än vad som krävs för att det här med trygghet ska uppnås, för fängelser kostar faktiskt, även om inte tänker på det. Och jag kan säga att jag inte vill att mina skattepengar ska gå till orimliga straff ur en samhällssynpunkt bara för att brottsoffer ska tycka att det känns skönt att gärningsmannen får vad han förtjänar.

I grund och botten är väl detta en typisk kristen, i alla fall djupt konservativ(och således också kristet influerad), ståndpunkt. Och det kan nog vara därför KD bemöts av så många ”fördomar”, helt enkelt för att det strängt taget inte är fördomar vi talar om, utan fakta.

Detta är faktiskt att gå för långt.

Det här är fan att gå för långt. För det första fattar jag inte varför det hållas gudstjänst för de som ska arbeta i regering och riksdag om vi nu är så jävla sekulära? (svaret: för att det är en myt att kyrka och stat är åtskilda i Sverige) Nu kommer det väl vara en massa människor som tycket att det ”trots allt är en del av det svenska kulturarvet med kristendom” men det är för det första inte sant och för det andra inte relevant. Jag hade tyckt att en liten offerritual i typisk asatrosstil hade varit lika malplacerad, det passar sig helt enkelt inte att ägna sig åt religion eller nån slags vidskepelse när man sysslar med politik i ett så kallat sekulärt land.

Om man nu nödvändigtvis ska ha detta ofog så ska det vara just en ritual, inget annat. Partierna får gärna göra vad de kan för att gå emot Sd och minska deras inflytande men man ska inte göra om något som i det ”sekulära” Sverige ska vara en trevlig liten tradition till ytterligare en arena för dem som redan har makten att få sina åsikter lyfta. Då börjar man komma närmre det som verkligen kan räknas som mobbing av ett politiskt parti, det vill säga att hoppa på dem i helt ovidkommande sammanhang där de inte ens yttrar sig. Det är typ som att låta Sd-ledamöter ha speciella ingångar till riksdagen eller speciella mindre bekväma stolar för att vara elak, det passar sig inte i en demokrati.

Göran Hägglund tycker till:

– Det är en skandal. Det var extremt olämpligt att i Storkyrkan, i kungliga familjens närvaro, resa sig upp och gå.

Men åh nej, ett riksdagsparti vanhedrar inte bara kristendomen utan även Sveriges konung genom att agera såhär. Gu vad hemskt! Jag som alltid tyckt att alla politiker ständigt ska visa respekt och vördnad inför konungahuset och kristendomen, som har gjort så mycket gott för vårt land.

– När de lämnade visade de upp sig som de som biskopen pratade om.

Men som om det inte var uppenbart? Inte för att Sd är ett rasistiskt parti, utan för att Eva Brunner talade om demonstrationen mot Sd när hon sa att flera tusen männsikor har samlats för att ”ropa ut sin avsky mot de som gör skillnad på människor”. Vad jag vet så var det ingen annan demonstration där folk ropade ut sin avsky mot de som gör skillnad på människor igår kväll, i alla fall ingen som flera tusen deltog i. Att försöka förneka att detta var ett direkt påhopp på Sd är sandlåderesonemang, ungefär som att det fanns en enda människa som inta fattade vad Eva Brunner syftade till.

Igår kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor.

Det är så himla uppenbart att detta handlar om Sd, och att Eva Brunner tog partipolitisk ställning. Det är under inga omständigheter okej och jag tycker att Jimmie och Co gjorde helt jävla rätt i att resa sig upp och gå. Även om det var inför kungen och allt.

Jag och alla människor som är emot Sd är fan också en del av ”vanligt folk”.

Vad jag hatar mest med diverse Sd-sympatisörer är att de alltid ska göra sken av att representera ”vanligt folk”. I den mån ”vanligt folk” betyder bittra, av systemet ”missgynnade” (dvs avskedade pga att deras bransch inte längre var lönsam), fördomsfulla och demokratiskt omedvetna människor så har de absolut helt rätt. Jag skulle dock snarare definiera vanligt folk som det som en majoritet av den svenska befolkningen står för och allt jag vet om matematik säger att 5,7 % INTE är en majoritet eller ens i närheten av en sådan.

Många av de som höjer sina röster mot Sd är verkligen vanligt folk. Människor som bor i nån lägenhet i en förort, jobbar på sjukhus eller på restaurang, var medelmåttiga i skolan och har en medelmåttig lön, har drömmar och visioner som folk har mest, kanske går till kyrkan nån söndag och sätter sina barn i scouterna. Vad är detta, om inte ”vanligt folk”?

Jag är också ”vanligt folk”. Jag bor i en villa i förorten, gick på en helt vanliga skola, har medelmåttiga betyg, extrajobbar lite som barnvakt. Min morsa jobbar som arbetsterapeut, min pappa är arkitekt, min lillebror går på elgymnasium och min lillasyster har fått gå om ett år på sexårs. Mina föräldrar har visserligen inte ont om pengar, men vi är knappast rika. Vi brukar göra köttfärssås eller fläskpannkaka till middag, vi sitter och äter den och pratar om dagen som varit, som alla jävla familjer gör.

Jag eller min familj representerar på intet sätt någon jävla ”elit”. Vi är däremot helt vanliga människor. Ändå är vi emot främlingsfientlighet, emot Sd. Detta är enligt mig på grund av att vi bryr oss om politik, sätter oss in i frågor, diskuterar med varandra. Det är väl inget uttryck för elitism, att bry sig om det samhälle man lever i är inte att vara pk-elit, det är att göra sin jävla plikt som röstberättigad medborgare.

Jag hatar att vissa grupper i samhället, som rasisterna och de konservativa, har lagt beslag på rätten att vara ”vanligt folk”. Har bestämt att de representerar ”vanliga människor”. Kristdemokraterna har till och med varumärkesskyddat sin slogan ”verklighetens folk”, vilket jag tycker symboliserar det hela ganska bra. Vissa tycker till och med att det är skämmigt att kalla sig själva ”vanliga” eftersom det är så jävla förknippat med trångsynthet i politiken.

Jag är i alla fall en vanlig jävla människa och jag står, tillsammans med en massa andra vanliga jävla människor, emot Sd och deras politik. Jag tycker om kebab, turkaffärer, hasch och turbaner, men jag tycker inte om trångsynthet som stöd av argumentet att det skulle vara jag, min familj, mina vänner och ovänners röst ni för. För så är det fan inte.

Sluta marginalisera mitt parti.

För några dagar sedan var det ett par våp som gjorde en ”undersökning” på skolan om hur vi som är röstmyndiga kommer lägga vår röst. På papperet med valbara partier fanns sjuklövern, F! och Sd, men givetvis inte PP. Jag kommenterade detta, det är märkligt att F! står med när inte PP gör det, då F! vad jag vet ligger sämre till i opinionsmätningarna och framförallt om man ser till förstagångsväljarna.

”Vi tar med de partier som har varit omtalade i media just nu”, sa brudarna som om det vore en självklarhet. Om man gör en opinionsmätning så ska man väl inte utesluta vissa alternativ?

Dessutom så har väl PP också varit omtalat, i alla fall om man vidgar sin mediesfär lite utanför SvD:s ledarsidan. F! har knappt varit omtalade alls, förutom deras pengabål vilket ändå var ett tag sen om man tänker på hur mycket som hinner hände i den politiska debatten när ett val är närstående.

Jag stör mig på hur folk, som de här tjejerna eller diverse politiska debattörer låtsas som om piratpartiet inte finns, när de faktiskt är ett parti man kan räkna med. De fick fan 7,1 % i eu-valet, mycket mer än vad både F!, Kd, centern, vänsterpartiet och Sd fick och ändå ignoreras de i programmet debatt (där det fick betydligt mindre tid än F! och Sd), klumpas ihop som ”övrigt” i opinionsmätningarna och så vidare.

Visste, vi är små, men inte så jävla små. Trots allt valde 7,1 % av de som röstade i Eu-valet att rösta på oss. Och jag skriver oss nu, för jag är fan stolt piratpartist, förvisso inte aktiv i partiet, men jag stöder idéerna, politikerna och utförandet med själv och hjärta. Sluta marginalisera oss som ett oviktigt och foliehattigt småparti.

Men ja för fan.

Det enda vettiga lagförslaget från en kristdemokrat någonsin: förbjud kamphundar. Självklart med det obligatoriska ”tänk på barnen”-argumentet, men ändå.

Nu är väl förbud alltid kefft på sitt sätt, men just kamphundar är faktiskt en ganska absurd företeelse. En sån hund kan liksom döda en människa och gör det också då och då, både spontant och uppmanat.

Så finns det en massa personer som säger att kamphundar ju faktiskt kan vara fina familjehundar. Ja, och Hitler var en djurvän. Faktum kvarstår att en kamphund är ett potentiellt dödligt vapen som vem som helst får inneha.

Sen tycker jag väl att förbud är lite att ta i, men lämplighetstester och en ansvarsförskjutning från hund till ägare om något bara går fel. Det som händer nu om hunden flippar är att den får bära munkavle, blir avlivad och i värsta fall att ägaren förbjuds att ha hund i framtiden, men ägaren kan inte åtalas för vårdslöshet*. Ansvaret ligger i min mening hos ägaren, i och med att hen beslutat att skaffa en såpass farlig hund.

*Jag är inte 100 procent säker på detta, så jag reserverar mig för eventuella fel.