Det är intressant, när en pratar om kommunismen, hur många som kommer med invändningen att vi ju inte kan inför detta system rakt av eftersom det saknas folkligt stöd, och använder detta som ett argument emot kommunismen som ideologi i sig. Jag undrar om de tror att politisk förändring har nåtts genom att alla plötsligt bestämde sig för att ”nu får det vara nog” samtidigt? Det är såklart alltid en process som går långsamt framåt.
Jag är kommunist, det innebär att jag vill ha ett samhälle utan privat ägande och istället ha egendomsgemenskap. Detta är en idé om var jag tycker att samhället ska sträva, men jag inser såklart att det inte är något som bara kan införas hux flux. Hela samhället bygger på kapitalism, det går inte att bara införa kommunism över en natt utan det är en process som måste ta tid för att det ska gå rätt till. Den intressanta politiska frågan är egentligen hur vi ska göra för att lyckas ta oss dit, vilka val kan en göra och vilka kamper kan en föra för att komma närmare kommunismen. Detta är en fråga som själv saknar svar på, jag noterar att olika människor gör på olika sätt och tänker mig att det är just denna mångfald av kamper som är vår styrka. Att peka ut en rätt väg tror jag är vanskligt, då det riskerar att landa i dogmatism, något som såklart är mycket relevant att undvika.
Ofta när en pratar med folk är de mer kommunistiska än de själva anar. Få använder begreppet kommunism eftersom det har negativa konnotationer, men desto fler uttalar sig mycket kritiskt och kapitalismen som system eller i alla fall dess konsekvenser. Detta får mig att tänka att det finns en potential till ett folkligt stöd för kommunismen. Jag tänker mig att en av de stora utmaningarna ligger i att få människor att förstå hur de problem de erfar i sin vardag hänger ihop med samhällssystemet i stort, att binda ihop de olika kamper som människor för och peka på hur de alla hänger ihop med motstånd mot kapitalismens konsekvenser. Att se att människor har olika positioner och olika förutsättningar för att kämpa och betrakta detta som en styrka snarare än en svaghet.
Ofta dyker frågan om våld upp. Folk tolkar ofta det faktum att jag inte tar kategoriskt avstånd från våld som politisk metod som att jag anser att det skulle vara bra att tvinga folk till att leva kommunistiskt med hjälp av våld. All politisk förändring måste komma underifrån, därför skulle jag inte vilja genomföra någon ”revolution” i dagsläget även om jag hade haft möjlighet till det. Eventuellt våld måste ha bred politisk förankring för att vara relevant, och jag har absolut inga illusioner om att jag eller någon annan människa/mindre grupp ensam skulle sitta inne på någon slags enhetlig lösning kring hur samhället ska se ut. Jag tycker att det är intressant hur samma människor som är så taggade på att prata om hur oerhört hemskt det är med kommunism eftersom en vill ”bestämma hur andra ska leva” samtidigt är så taggade på att avkräva enskilda kommunister på svar kring just denna fråga. Jag tror att det är jätteproblematiskt att skapa sig en massa idéer om hur människor kommer leva i det kommunistiska samhället. Jag har liksom ingen aning om vilka prioriteringar folk kommer att göra, däremot ser jag det som en självklar fördel om prioriteringar görs av människors medvetna val och inte för någon marknads skull.
”Revolution” verkar vara bland det mest skrämmande många kan tänka sig, det brukar dra tankarna till våld och total förstörelse av det som är. När jag talar om ”revolution” menar jag inte nödvändigtvis något blodigt slags, utan jag menar en samhällsomvälvande förändring. Detta förändring behöver inte vara våldsam, och en behöver eller bör knappast förstöra allt i det ”gamla” samhället. Snarare handlar det om att ta över saker och använda dem på ett annat sätt. Jag ser samhället som något som utvecklas, inte som något en byter ut helt när en tröttnat.
Vissa brukar påpeka att det kanske aldrig kommer finnas något brett politisk stöd för egendomsgemenskap. Detta må vara sant, men det finns många idéer som det aldrig kommer finnas brett politiskt stöd för, som folk har ändå. Jag förstår inte varför jag ska tycka något annat bara för att folk eventuellt inte kommer att tycka som jag. Det känns som en jävligt antiintellektuell inställning till politik. Att jag har e utopi betyder inte heller att jag inte kan ta ställning och engagera mig i dagsaktuella politiska frågor, det finns liksom inget motsättning mellan att ha långsiktiga visioner för samhället och att jobba med frågor en tycker är viktiga nu.
Att en har en idé om hur ett samhälle borde se ut innebär inte att en vill tvinga människor dit mot deras vilja, det handlar snarare om en idé om vilken typ av samhälle människor skulle må bäst i. Kommunismen för mig är inget egenvärde som jag vill uppnå bara för att, utan det är en idé jag har om hur vi skulle kunna leva. Om det finns andra lösningar på problemen i dagens samhälle så kommer jag att ta emot dem med öppna armar, jag kan vara inte se dem själv i dagsläget.
Jag vill gärna inte bli dumförklarad nu; vad innebär det med att det inte ska finnas något privat ägande? Hur omfattande är det?
Kan man äga sina prylar som t.ex. sin filt, tandborste, skor eller är det allas eller statens?
Kan man äga sin stuga man byggt upp som en bor i eller är det allas eller statens?
Jag förstår att man inte ska kunna äga t.ex. bördiga landplättar som lämpar sig bra för odling osv, men jag känner mig ganska tveksam till kommunismen (nu när jag inte förstår det här med privat ägande), trots att jag tycker att de har många bra idéer som jag värnar om.
Jag gillar att ha mina saker ifred och hade inte varit tillfreds med om vem som helst kunde använda mina saker, typ kastruller eller tvättmaskin eller vad det nu skulle kunna vara, hade fått mig att känna ett stort obehag.
En kan ju ha exklusiv tillgång till saker en använder utan att äga dem, tänk hyresrätter.
Vanligtvis gör man också skillnad på ”privat egendom” och ”personlig egendom”.
Personlig egendom är t.ex. din tandborste, dina kläder, din telefon osv. Privat egendom är i första hand produktionsmedel, sådant som behövs för att tillverka tandborstar, kläder och telefoner.
Minimumkravet för kommunismen är att de viktiga produktionsmedlen (inte varje hammare, men liksom Volvo, Ericsson, Arla osv) är i gemensam ägo och används för det gemensamma bästa (och inte för privata vinster) i enighet med demokratiska beslut.
Små företag behöver nödvändigtvis inte vara kontrollerade av samhället på högsta instans, men åtminstone styrda av de som arbetar på företaget. Det ska inte finnas de som bestämmer och de som tar order utan alla som arbetar ska ha rätt att besluta.
Sen tror jag att mycket mer saker under kommunismen kommer fungera ungefär som bibliotek. Man kommer kunna gå in och låna saker tillfälligt. Inte bara böcker utan ex. redskap, båtar, hästar vad vet jag. Det finns väldigt mycket saker som de som ö.h.t. har råd endast använder några gånger om året. Det är ett resursmässigt slöseri. Alla skulle kunna ha tillgång till också sånt som idag ses som lyxartiklar ifall man kunde låna det av samhället istället för att köpa det individuellt.
Läs också om den kommunistiska förvaltningsform som kallas för allmänningar:
http://skapaallmanningar.se/
Den vanligaste invändningen mot kommunismen är inte att kommunism är någonting dåligt utan att det är en bra idé, men en orealistisk dröm. Och den inställningen blir lite av en självförverkligande profetia.
Det är helt riktigt att en revolution inte är möjligt just nu. För det finns inte tillräckligt många som kämpar för den. Det finns många som skulle kämpa för den om den fanns inom räckhåll. Men så länge den inte gör det så förblir merparten passiva. Det svåra är att nå den kritiska massan, eller som dialektikerna säger att uppnå nog kvantitativ förändring för att det ska slå om i en kvalitativ.
Det finns två typiska synsätt på revolution, vi kan kalla dem determinism och voluntarism. Determinister hävdar att vi kommer att tvingas att genomföra en revolution. Motsättningarna kommer bli så starka, problemen så akuta att en samhällsomvandling MÅSTE genomföras för att undvika barbari. Människan är bara Historiens redskap.
Voluntarister menar att allt handlar om subjektiva förutsättningar. Människan skapar allt och vill vi tillräckligt mycket så kan vi flytta berg.
Genom historien har revolutioner varit tämligen deterministiska. Men på antiken och medeltiden så hade människan inte heller kommit lika långt i sitt historiska medvetande och i sitt bemästrande av samhällskrafterna.
Jag tror att om vi inte gör någonting så kommer kapitalismens motsättningar ändå föra oss mot en punkt där vi hamnar i en ”terminalkris” där två eller fler alternativ öppnar sig. Men det är ingalunda givet att kommunismen går segrande ur det. Vi kan förfalla i barbari eller så kan någon modern despotism uppstå. Det blir en styrkemätning helt enkelt.
Men jag tror också det är möjligt att genomföra en revolution innan krisen går så långt. I vilket fall behöver vi börja jobba på det. Det är sannerligen ingen enkel utmaning utan vår uppgift är den svåraste och mest storslagna utmaning som mänskligheten någonsin ställts inför. Men att det förefaller sig så kommer bli tydligt först när revolutionen redan kommit en bra bit, när Minervas uggla lyft sina vingar. Till en början framträder det som vanliga människor som överskrider sig själva, som visar mod, solidaritet och civilkurage där de tidigare vänt blicken mot marken eller knutit näven i fickan.
Revolutionens essens är ju ett hävdande av människovärdet. För att parafrasera Jesus så har kommunismen inte kommit för att upphäva arvet från den borgerliga franska revolutionen utan för att förverkliga den. Frihet, jämlikhet och syskonskap står fortfarande på våra paroller men från att vara formaliteter ska de bli realiteter. Människor ska räta på ryggarna, de ska bejaka sin stolthet, de ska försvara sina klassyskon, de ska kräva inget mindre än likvärdig behandling för alla människor. De ska se tydligt att chefer och kapitalister endast kan vara herrar så länge vi tillåter dem att vara det.
Och när massorna inser sin styrka och sin värdighet skall också ideologernas gudar spricka likt troll i soluppgången: de ekonomiska ”realiteterna”, människans inneboende kapitalism, den heliga marknaden, staten som mänsklighetens enda organisationsform, elitens nödvändighet och vanmaktens evighet.
Revolutionen är episk. Men dess hjältar är vi alla, du, jag, våra mödrar, systrar, bröder, vänner, kamrater. Massorna är de verkliga hjältarna och klasskampen först först och främst i det vardagliga livets olika arenor; arbetsplatser, bostadsområden, etc. Revolutionen kommer föra med sig sitt våld och sina slag, det kommer resas barrikader, poliser kommer drivas på reträtt, SÄPO kommer överlistas osv. men revolutionen ÄR inte ett eller slag, den är en social rörelse. Mormor är lika mycket en del av den som vilken yngling med en molotov coctail som helst.
Partiet då… Partiet är ingenting annat än avantgardet i ordet sanna bemärkelse, de som visar på en framkomlig väg mot och genom revolutionen. Partiet kan inte leda annat än genom exempel. Och hur mycket en grupp än må kalla sig för ett parti så är det inte partiet om de facto inte ÅR de mest medvetna och framåtdrivande krafterna inom arbetarklassen.
Vad menar du med: ”Genom historien har revolutioner varit tämligen deterministiska.”?
Och hur kan du hävda: ” Revolutionens essens är ju ett hävdande av människovärdet.”?
All empiri visar på det motsatta. Ingen revolution har vuxit fram ur nån nödvändighet. De har initierats av intressegrupper som tjänat på dem. Och i ingen revolution har människovärdet respekterats.
Varför tror du att just din revolution skulle lyckas med det? Spelar verkligheten och vad den har lärt oss om och om igen ingen roll?
”Ingen revolution har vuxit fram ur nån nödvändighet. De har initierats av intressegrupper som tjänat på dem.”
Ju längre bak vi går i tiden desto mindre kontroll hade människorna över samhällsutvecklingen. Den neolitiska revolutionen fungerade ju inte så att jägare och samlare slöt sig samman och beslöt införa jordbruk och en ny typ av social organisation eftersom de ansåg den överlägsen deras primitiva existens som jägare och samlare. Utan den tvingades fram av istiden och segrade p.g.a. dess överlägsenhet i att försörja fler människor på samma yta. Men sett till livskvalitet får man säga att jägare- och samlare hade det betydligt bättre än de tidiga jordbrukarna.
Om man sen flyttar sig många tusen år fram i historien till de antika slavekonomiernas kollaps och den feodala ordning som kom ett ersätta den så fanns här ett större grad av medvetande och eliter med olika agendor osv. men att revolutionen skedde och dess stora drag måste likväl betraktas som determinerade. Kapitalismens födsel ur feodalsamhället var också determinerad av processer som satts igång hundratals år tidigare, även om utfallet av ex. de engelska, franska och amerikanska revolutionerna haft betydelse för dess konkreta gestaltning.
”Och i ingen revolution har människovärdet respekterats.”
Jag talade specifikt om den kommunistiska revolutionens kärna. Men ser man på tidiga revolutioner så har de ändå inneburit framsteg. Det är bättre att vara livegen än att vara slav. Det är bättre att vara proletär än att vara livegen. Franska revolutionen gav medborgarna rättigheter de inte tidigare haft. Det samma gjorde den ryska, trots att den misslyckades med sitt mål. Det är lätt att peka på bristerna i Sovjetunionen, och Stalin-erans terror, men levnadsstandard, bostäder, livsmedel, sjukvård, utbildning, rättigheter osv. gjorde ändå mycket stora framsteg efter den ryska revolutionen.
Men när jag talar om att den kommunistiska revolutionens essen är ett hävdande av människovärdet så menar jag just detta. Jag postulerar ingen konsekvens utan jag säger vad revolutionen ÄR. Den revolution jag tror på handlar om att människor hävdar sitt likvärdiga människovärde. Att man vägrar låta sig underordnas – eller överordnas – andra.
Jag håller inte alls med dig, men jag blir skitglad av att se nån som verkligen vill se de stora historiska sammanhangen. Tyvärr har jag svårt att se hur istidsjägarna och de första jordbrukarna passar in i dina teorier om deterministisk revolution.
Gör man det faller ju alla omvälvande förändringar in i den kategorin. Det må vara naturkatastrofer eller folkvandringar.
Jag tycker att begreppet determinism i det här sammanhanget blir för generellt. Det omfattar allt och inget.
Det är svårt att dra hållbara slutsatser om man använder så allomfattande begrepp.
Problemet enligt mig är att kommunism (liksom liberalism i viss mån) låter bra men inte fungerar i praktiken. I små urkommunistiska samhällen (t.ex. indianstammarna) fungerade detta då 1) resurser var inte en bristvara, stammen var liten (blev alltså inte ett problem att försörja samtliga) 2) inom stammen hade man en god relation. Människan är mer motiverad till att hjälpa en gammal farmor än en främling bosatt i andra sidan av landet.
Idag är förutsättningarna annorlunda. Och samtliga länder som infört kommunistiskt styre har fått en sämre välfärd (Tito är väl det mest lyckade av alla) då människor jobbar mindre = mindre skatteintäkter att grunda en välfärd på.
Och håller inte med om att det finns ett kommunistiskt intresse bland människor i t.ex. Sverige. Ett socialistiskt, absolut, men NOLL privatägande skrämmer fortfarande människor.
Det finns ett intresse av att gå i den riktningen, men en kan ju inte förvänta sig att folk ska kunna tänka utopin direkt.
Jo, det är just utopin och den perfekta visionen folk tänker att kommunism vill uppnå. Vilket låter jättebra. Men i praktiken vet vi att vägen dit leder till diktatur (samt mord mot makthavare eller priviligerade av något slag) och korruption.
Åh herregud vilken förutsägbar kommentar. Jag försöker faktiskt diskutera politik här, vänligen gå någon annanstans med dina floskler.
Floskler kan jag inte hålla med om. Radikal kollektivisering av jordbruk och industri i kombination med avskaffandet av privilegier bland makthavare leder till blodbad och försämrad produktion -> de (på brutala vägar) utjämnade klasskillnaderna är alla fattiga.
Trams.
Nja. Jag arbetar för full kommunism. Min ambition med det är inte att plocka upp bollen efter de, som jag kallar dem, kommunistiskt inspirerade statskapitalistiska projekt som på grund av korruption, centralism och bristande informationsteknologi misslyckades. Jag skulle säga att jag rentav inte har några ambitioner på makten, annat än att upplösa den. Och det gäller för precis varje kommunist jag känner.
”I små urkommunistiska samhällen (t.ex. indianstammarna) fungerade detta då 1) resurser var inte en bristvara, stammen var liten (blev alltså inte ett problem att försörja samtliga) 2) inom stammen hade man en god relation. Människan är mer motiverad till att hjälpa en gammal farmor än en främling bosatt i andra sidan av landet”
Du kan väl inte mena att resurser är mer av en bristvara idag än på stenåldern? Idag har vi utan tvekan tillräckligt med resurser och produktionskapacitet för att alla människor i världen ska kunna leva ett gott och utvecklande liv. Resurser är det sista vi råder brist på.
Etiken i vår kultur är långt ifrån fulländad, men stora framsteg har ändå gjorts. Förr i tiden så brydde man sig inte ett smack om andra folk. Idag så hycklar åtminstone alla uppfattningen att människor över hela världen principiellt är lika värda – och jag tror ganska många också menar allvar med det. Sen är det klart att det bara är en liten skara man har direkt empatisk relation med. Men det har ju inte hindrat uppbyggnaden av ett välfärdssamhälle.
”Och samtliga länder som infört kommunistiskt styre har fått en sämre välfärd (Tito är väl det mest lyckade av alla) då människor jobbar mindre = mindre skatteintäkter att grunda en välfärd på.”
Det där stämmer inte. Jämför t.ex. Östtyskland med Västtyskland. Vilket land hade bäst äldrevård? Sjukvård? Utbildningssystem? Pensioner? Jämställdhet? Sysselsättningsgrad? Socialförsäkringssystem? Sexliv? Lägsta inkomster? Jämlikhet? Arbetsplatsdemokrati? Upplevt välbefinnande? Osv.
Östtyskland är de facto svaret på SAMTLIGA av dessa frågor. Och detta trots att Östtysklands ekonomiska förutsättningar var avsevärt sämre.
Sen var Östtyskland inte kommunistiskt utan på sin höjd socialistiskt.
På ett sätt jag förstår att du som insatt i kommunismen inte vill diskutera med folk som säger att kommunism leder till diktatur och blodbad, men tycker samtidigt att det är lite konstigt att du inte kan bemöta en sån kommentar på ett annat sätt än att bara avfärda den som trams. Jag menar, de flesta fördomar mot kommunism handlar just om det här, om hur dess förverkligande i historien har sett ut. Det är väl inte så konstigt att kommunsim inte är så hot stuff i dagens samhälle med tanke på vår historia. Men fler människor skulle ju tro på den ideologin om du kunde besvara dessa fördomar på något vettigt sätt.
Och så en annan sak, tror du att kommunism på riktigt skulle kunna gå att genomföra? Hur i så fall? Och vad tror du om människans natur, går den verkligen att ändra på? Vi är alla kapabla till att på ett intellektuellt plan komma till vissa värderingar och insikter, men hur är det när det verkligen kommer till kritan? Med det här menar jag nu inte att ett teoretiserande kring dessa frågor skulle vara onödigt, det är väldigt intressant och viktigt, men jag ställer mig skeptisk till att alla människor någonsin skulle kunna ta del av den politiska analysen du gör.
Fast frågorna är liksom helt felställda med noll insikt om vad kommunism faktiskt innebär, jag orkar inte svara på sån skit och det är inte min skyldighet Den som intresserar sig kan söka information i någon av de tusentals böcker som finns skrivna på ämnet.
”Människans natur” dikterar på intet sätt att vi ska leva i ett kapitalistiskt samhälle.
Det finns hela bibliotek skrivna av marxister som på olika sätt analyserat varför det tidiga 1900-talets kommunistledda revolutioner misslyckades.
Men när man säger att revolutionerna ledde till diktatur och blodbad så låter det som att det var helt okej innan. Samtliga länder där ett kommunistiskt maktövertagande lett till diktatur och blodbad har haft en väldig lång tradition av diktatur och blodbad. De som styrde och ställde i Östeuropa innan var autokrater, monarkister, fascister och antisemiter som dödade hur mycket folk som helst. För dem fanns det bara en bra kommunist eller jude och det var en död kommunist eller jude. Först när de ryska revolutionärerna stod på randen till massutrotning tog de till terror och diktaturmetoder och det räddade dem. På det stora hela var de klart mer humana än sina motståndare. Likaså i Kina.
Japanerna som styrde östra Kina och som kommunisterna bekämpade förde ett utrotningskrig mot kineser som helt klart var i paritet med det utrotningskrig nazisterna förde mot judarna och slaverna. Hur många miljoner kineser som helst avrättades och massvåldtogs. Och när japanerna besegrats av kommunisterna och nationalisterna så hamnade dessa oundvikligen i strid med varandra och nationalisterna var helt klart den mer brutala sidan.
Det jag vill säga med detta är att kommunisternas hårdhet inte hade att göra med att de är kommunister utan med att de existerade under helt ofattbart grymma förhållanden och omgavs av fiender som var beredda att gå hur långt som helst. Kommunisterna slogs bokstavligen med ryggarna mot massgravarna.
Det finns ingenting i kommunismens filosofi som förespråkar grymhet. Tvärt om så handlar kommunismen om människors lika värde och enligt dess filosofi så finns inget sådant som ”onda människor” som förtjänar att dö utan bara dåliga sociala förhållanden som behöver förändras.
Vi lever som tur är inte i ett alls lika grymt samhälle, som tiotalets Östeuropa eller 30- och 40-talets Kina. Det är klart att svenska polisen kan slå hårt med sina batonger, de kan även skjuta människor osv. men det är inte i närheten på samma nivå. Människorna här är i allmänhet humanistiskt och demokratiskt sinnade. Vi har mycket bättre perspektiv på världen än tidigare. Vi har mycket bättre teknik och kompetens osv. Jämför med det ryska folket vid tiden för revolutionen som till 90% var analfabeta bönder indoktrinerade i en extremt konservativ rysk-ortodox kristendom. Jag skulle säga att vi har betydligt bättre förutsättningar att ta makten över våra liv och vårt samhälle.
”Och vad tror du om människans natur, går den verkligen att ändra på?”
Hur tänker du dig att människans natur är? Jag tänker att den är väldigt flexibel, men att vi i grunden är mer disponerade till att göra gott och samarbeta. Det får oss att må bra. Betänk också det faktum att människan levt i åtskilliga miljoner år under kommunistiska förhållanden som jägare och samlare – men vi har bara levt några hundra år under kapitalistiska förhållanden. Vad borde vår natur vara bäst anpassad till?
Du skriver att eventuellt våld kräver en bred politisk förankring. Hur ”bred” skulle den förankringen behöva vara tycker du?
Vilken enhet vill du ha svaret levererat i?
Vi kan ta procent av befolkningen(vi räknar bort barn och löst folk som troligt inte kommer att ha en del i det hela) om möjligt.
Föredrar att svara i ljusår. ungefär 6,7 ljusår skulle behövas.
Härligt.
Ge gärna ett ex på ett land där kommunismen har kommit närmast ditt ideal.
Sverige för några decennier sedan.
Tänker lite kring när folk säger att kommunism inte fungerar.
1. Fungerar kapitalism då? Tycker du att världen är bra nu? Kan en vara emot kapitalism utan att veta så mycket vad som ska ersätta det? Måste en ha en tydlig praktisk lösning för att få säga att något inte fungerar? Jag ser med egna ögon varje dag att kapitalism inte är ett hållbart alternativ i längden. Vad som helst än kapitalism säger jag.
2. Har socialism någonsin fått existera utan att behöva försvara sig mot andra länder? Nämn ett enda socialistiskt land som fått utveckla sin socialism ifred utan att USA har lagt sig i för att slå ner det. Okej att det har varit brister i demokratin osv men en kan inte jämföra länder som ligger i krig med länder som inte gör det.