Att spy ur sig sina känslor utan att ta ansvar.

Jag tänker lite på det här med känslomässigt ansvar och vad det innebär. Känslomässigt ansvar i mina ögon är att en klarar av att ta hänsyn till ens partners känslor i en relation, men framförallt att en klarar av att ta hand om sina egna.

När en ingår i en relation är det ett väldigt stort ansvar. Det gäller egentligen båda vänskaps- och kärleksrelationer, men jag uppfattar det som betydligt vanligare att folk inte tar sitt ansvar i kärleksrelationer. Om en säger att en älskar någon och att en vill vara med någon så väcker det känslor hos den andra, som en sedan måste kunna klara av att hantera.

Vi lever i ett samhälle där kärlek anses oerhört viktigt och är något som många vill ha. I en sådan kontext måste en förstå vad vissa ord innebär, att det inte bara är ord en kastar ur sig utan att det rör om djupt djupt i personer. Det går inte bara att häva ur sig vad skit som helst, ge uttryck för en massa känslor bara för att en råkar känna dem i den stunden, utan att fundera på vad för konsekvenser det får, vad det får den andra att känna. Ett sådant beteende är oerhört egoistiskt, det handlar om att sätta sitt behov av att uttrycka sina känslor före den andras välmående.

I romantiken ingår idén om hur känslorna styr oss. Om en älskar någon så är det liksom allt i ens värld, och det är känslor en inte kan eller ska kontrollera. En ska alltid ge uttryck för dessa känslor och liksom bara ”köra”, aldrig tveka eller fundera lite på vad fan en sysslar med. Det är liksom det som är romantikens kärna, den fullständiga hängivelsen åt alla jävla känslor som faller en in, som om det vore det mest sanna och vackra, det största beviset på kärlek, och inte typ att ta hand om en annan människa och ta ansvar för en relation. Som i Moulin Rouge, där Christian drar in Satine i sina jävla känslor och sina romantiska uppfattningar om livet utan att ha minsta lilla tanke på vad det gör med henne och med hennes värld, hur det sliter henne sönder och samman. Utan minsta lilla tanke på om han kommer kunna leva upp till sina ord när han sliter henne ifrån sin vardag. Och detta anses vara kärlek. Människor kompenserar sin brist på ansvar med huvudlösa kärleksyttringar åt höger och vänster.

Jag tänker att dessa kärleksyttringar är ett sätt att binda människor till sig. Eftersom den typen av kärlek är något de flesta vill ha, då vi blivit indoktrinerade med ”romantik” sedan vi föddes, så är det något en gärna ger efter för. Det är klart som fan att det känns bra att höra någon säga att hen älskar en och alltid vill vara med en, det är klart att en vill tro att en kan leva lyckliga i alla sina jävla dagar och att kärlekens kraft kan lösa allt och så vidare. Men det kan den ju inte, och därför är det så extra viktigt att en inte anspelar på denna längtan i mötet med människor, för det göra så jävla mycket med en.

Det finns människor jag har varit kär i och som jag vet har varit kära i mig utan att jag har sagt det, för jag har vetat att jag inte har haft känslomässig kapacitet att hantera en relation med dem. I sådana situationer ser jag det som ansvarsfullt att inte ge efter för de impulserna. Det är såklart jävligt tråkigt för oss båda i den givna situationen, men det besparar så oerhört mycket lidande på sikt. Jag vill inte få någon att hoppas utan att faktiskt veta att jag kan ta ansvar för de känslorna.

Sedan kan känslor såklart förändras, men jag tänker att detta är något en också bör ha med i beräkningen när en uttrycker känslor. Det kanske inte är en bra grej att säga att en alltid vill vara med någon, eftersom det strängt taget inte är något en vet om en kommer kunna leva upp till. Kanske ska en inte säga att en älskar någon mer än allt annat och skulle kunna göra allt för denne, för det är jävligt sannolikt att de där känslorna svalnar, och vad finns då kvar? Det kanske är något en känner just då, och det är väl fint eller något, men det betyder inte att en behöver häva ur sig det som om det vore någon jävla sanning. Det är inte bara ord, de landar hos mottagaren och gör någonting med mottagaren, och detta är något en måste förmå sig till att ta lite jävla ansvar för.

En kan kanske inte rå för vad en känner, men en kan rå för hur en hanterar sina känslor och vad en uttrycker. Om en nu älskar en person så borde en kanske prioritera att inte såra den framför att häva ur sig sina känslor utan någon större eftertanke. Hellre ta ansvar för att bygga en stabil relation från grunden än att kompensera bristen på detta med ansvarslösa kärleksyttringar en inte kan stå för.

24 reaktioner till “Att spy ur sig sina känslor utan att ta ansvar.”

  1. Alltså jag kan inte känna igen mig ett skit i typiska romantiska filmer, böcker m m (vilket väl är en anledning till att jag helt enkelt inte brukar kolla på eller läsa den genren). Jag och min man är mer som typiska ”bästisar” (ja, fast med ett sexliv då). Jag trivs jättebra med att leva ihop med en ”bästis”, och skulle inte vilja vara utan det. Men så fort jag ser ROMANTIK skildras på t ex en film så tänker jag bara att fy satan vad jobbigt det verkar, urk. Just för att det är sådär som du beskriver.

  2. håller med om att det är ett oansvarigt beteende. uppfattar det överlag som att många vuxna människor springer in i relationer trots att de egentligen inte är tillräckligt mogna.

    det värsta är när folk bedyrar sin kärlek på det där oansvariga sättet och sen kallt räknar med att man ska besvara det likadant eller ens uttrycka tacksamhet. som att sådana känsloyttringar skulle vara nån slags gudagåva. otroligt självcentrerat och högfärdigt. min reaktion blir snarare ”jaha… eh, ja alltså DINA känslor är faktiskt inte vad MIN värld kretsar kring.”

    1. Åh fy vad pinsamt, men helt plötsligt minns jag att jag flera gånger i min späda ungdom vräkt ut ovälkomna kärleksförklaringar över strejta tjejkompisar… Tur att jag är äldre och klokare nu.

  3. Personligen har jag svårt för att låta känslor styra mina beslut, oavsett om det gäller relationer eller ej. Ibland känns det som att känsloyttringar används som ett medel för att styra en annan person dit en vill, speciellt tänker jag på romantiska yttringar. Det används för att argumentera sin ståndpunkt på ett ofta ologiskt vis, exempelvis för att övertyga partnern om att en har rätt i ett gemensamt beslut, som ex att flytta ihop, vilket då ska vägas lika tungt eller tyngre än rationellt tänkande.
    Att låta ens känslor styra sitt beteende tycker jag känns oroväckande. Det är viktigt att ta ansvar för sitt beteende, tänka på de som påverkas av det och inte romantisera bort rationellt tänk bara för att en är förälskad eller älskar nån.

    Om en analyserar beteendet hos karaktärer i romantiska filmer så tycker jag de är fruktansvärda. Det känns som en vanlig kombination att mannen ska ha stalker-beteende och kvinnan ska tacksamt emotta hans avansemang, helst med visst motstånd (är det inte så en visar intresse; genom att avvisa en person upprepade gånger?), för att mannen till sist ska komma med nån grandios gest för att visa att han verkligen älskar kvinnan. Hon blir då rörd, oförmögen att tänka logiskt och faller för den äckliga stalkern.
    Jag undrar vad som är så lockande med typiska romantiska ’tjejfilmer’? Eller är det vanligt att kvinnor tycker om att bli förföljda av män som inte accepterar ett nej och beter sig fruktansvärt respektlöst?

    Romantiken känns så förgiftad…

    1. Jag håller helt med dig angående romantiska filmer. De flesta är egentligen riktigt sviniga om man översätter dem till verkligheten. Tjej/kille letar upp sin gamla förälskelse och är övertygad om att hen är den rätta för dem. Hen har dock gått vidare och är (ofta) på väg att gifta sig med någon annan. Tjej/kille sabbar hens nya förhållande och slutligen blir tjej/kille tillsammans med hen igen. Och alla är nöjda och glada?! Varför är inte hen skitförbannad på tjej/kille som sabbade allt som hen byggt upp under (oftast) lång tid? Varför kämpar inte den nya partnern för att få en ordentlig förklaring till uppbrottet? Vad finns det för garantier för att tjej/kille inte bryter up med hen också för att tjej/kille har insett att den verkligt riktigt sanna kärleken var med ännu någon annan? Vad händer mellan tjej/kille och hen när vardagen kommer? Det kanske fanns en anledning till att det inte blev de två tidigare.
      Den sanna kärleken känns som en svinig lögn full med tomma löften.

      1. Håller med dig, den snedvridna synen på romantik är hemsk. Att sådana filmer dessutom ofta fokuserar på att kvinnan ska ignorera sina initiala varningsklockor (då kvinnan oftast håller mannen på avstånd eller ignorerar hans närmanden) och lita på att dennes ord är en garanti för ett lyckligare liv, känns skitfarligt.
        I filmens värld är romantik likställt med att lita på någon utan att ifrågasätta personens beteende eller löften. Tycker det är en farlig väg att gå, då det inte på något rimligt vis går att applicera på verkligheten. Att kunna tänka kritiskt och ifrågasätta en persons avsikter och beteende är enormt viktigt.

    2. Tänker på samma sätt. Känslomässig manipulation är en vidrig strategi för att styra en annan människa. Jag har själv upplevt det många gånger i varierande allvarlighetsgrad. Det handlar om att påföra skuld: skuld för att du inte älskar mig lia mycket som jag älskar dig, och för att du inte är beredd att satsa lika mycket som jag är. Detta är ytterst groteskt.

      Ett väldigt ofarligt men helt vardagligt exempel ur min egen relation, som skvallrar om hur oerhört viktigt det är att vi människor så totalt går upp i varandra: sambo reagerar på att jag väljer att sortera våra respektive böcker åtskilda från varandra. Sambo menar att detta tyder på en beredskap från min sida att bör som helst kunna bryta upp och lämna. Detta framförs med en sårad ton. Saken är att han har helt rätt. Tilläggas ska att att vi ha abnorma mängder böcker och vid ett eventuellt uppbrott skulle en uppdelad bokuppställning bespara oss båda väldigt mycket jobb. Sambo menar att det är oromantiskt och whatever att kalkylera kallt på det här sättet, men det tycker inte jag. Om en läser min andra kommentar här nedan så ser en att jag alltid beaktar det faktum att relationer (oftast) inte är för alltid, och jag tycker att det finns en poäng med en viss beredskap. Åtminstone på områden som inte direkt påverkar hur vi behandlr varandra som partners och personer. Bokuppställning spelar mindre roll och jag tycker att servar märkligt hur det kan ses som ett tecken på att jag inte älskar, eller inte ser mig själv som involverad i relationen. Tycker för övrigt att det är vettigt att ha separata ekonomier i ett samboskap. Gemensamma räkningar visst, men jag skulle aldrig stå ut med en delad bankbok.

      Sedan funderade jag lite på det där med romantisk film på temat som du beskriver. Detta är djupt problematiskt. För precis som du gör kopplingen till nej betyder egentligen ja så kommer jag att tänka på klassiker ”kärlek börjar alltid med bråk”. Förutom att det är direkt problematiskt att lära små barn att det är så en gör för att få kontakt, så implicerar det också att kvinnor ska finna sig i att bli, eller att kunna bli, svinigt behandlade av kärlekspartners. De ska till och med lära sig att det är fullständigt normalt.

      Anledningen till varför det verkar vara så lockande med denna typ av berättelser och filmer gissar jag är för att detta okuvade romantiska är det högsta målet med livet. Det är det högsta tillståndet och som vi socialiseras in i ända från att vi föds. Ingen slump heller att de saluförs som ”typiska tjejfilmer/böcker”

      1. Ja, en skuld en ska känna över att ens instinkter vill skydda en… Kärlek; att älska någon, är känslor. Kan en inte backa upp dem med sunda argument – utan den andre personens påtryckningar – så är det inte mycket att ha. I ett längre förhållande är det så mycket som behöver matcha för att relationen ska vara en positiv och stärkande relation för båda, att det blir absurt att anta att någon ska kasta bort all oro eller ovisshet och satsa 100% på någon om där finns en osäkerhet.

        Känner igen mig i vad du skriver ang boksorteringen, att det lätt kan ses som en kylig handling att vara logisk. För mig är romantik inte att koppla bort verkligheten, utan snarare att finna möjlighet att låta kärleken få plats på ett sätt som får båda att kunna njuta av den utan att behöva offra något.
        Håller med dig om separat ekonomi också, för mig handlar det om att göra skillnad på vad som hör till relationen (gemensamt ansvar för räkningar osv) och individens möjlighet att själv kontrollera sin ekonomiska situation.

        Ja, lära sig att det är normalt med svinigt beteende och trycka undan eventuella varningsklockor ens psyke tjuter med i högan sky.

        Tycker det känns obehagligt att den typen av ’romantik’ ses som eftersträvansvärd. I filmernas värld är romantik något som jag uppfattar som separat från vardag och långsiktighet, det porträtteras som något impulsivt, positivt och plötsligt, men i verkligheten är romantik invävt i vardagens grådaskiga sken och fyller snarare funktionen att förgylla en vardaglig situation, snarare än att ge tomma löften om perfektion och evig lycka.

      2. Men kan inte det vara bara ett uttryck för att en fortfarande är en individ även i ett parförhållande? Ni får ju inte precis samma boksmak bara för att ni är ihop liksom? Jag tycker snarare det är konstigt att sortera ihop alla sina prylar (med undantag för köksgrejer och sånt som har en naturlig plats i hemmet).

        För mig i ett samboförhållande med en tjej är individualiteten superviktig (samkönade par klumpas ofta ihop som samma person typ) och jag blir sur om min tjej inte köper ny duschgel när hennes är slut utan använder min – jag vill inte lukta likadant som min livs- och sexpartner! Vi har aldrig ens diskuterat om vi skulle sortera ihop våra böcker, och vi har varit ihop i 4,5 år och har inga planer på att flytta isär.

    3. Det kanske är det där som inpräntas i kvinnor att ”någonstans där ute så finns det någon (en man) som älskar dig”… Att hela kvinnans liv går ut på att leta efter och finna den rätte och då ska allt bli underbart. Jag antar att tjejfilmer bidrar till att ge kvinnor hopp, att tänka ”åh, någon gång kommer också jag finna den rätte!” I alla fall var det så jag ibland tidigare kände när jag såg på sådana filmer. Nu blir jag mig mest irriterad istället. Har förstått att livet kan gå ut på en mängd andra saker än att finna den rätte, och ingen annan/något annat (t.ex. en film) ska tala om för mig vad jag ska sträva efter.

  4. Har alltid, långt innan jag ens hörde talas om feminism osv, reagerat negativt på sådana naiva kärleksförklaringar som riktats mot mig. Jag har inte kunnat verbalisera känslan, men den har sagt mig ungefär: men alltså lägg av du kan fan inte veta allt det här, sluta säg att du aldrig kommer att lämna mig, sluta säg att du bara vill vara med mig osv. Detta har i tio fall av tio resulterat i att jag tagit, eller åtminstone försökt ta mentalt avstånd och helt enkelt låtit mitt eget engagemang liksom avstanna för att sedan mynna ut i att jag tröttnat på alltihop efter att jag fått tillräckligt med ligga, typ (men tyvärr blivit kvar ändå pga skuld osv men det är en annan diskussion) Så kort sagt: sådana här idiotbedyrelser har dränerat mig på tillgivenhet redan från start. Kul!

    1. Känner igen mig! I de förhållanden jag haft så har kärleksförklaringarna varit mycket sparsamma (ofta uteblivit helt). Det har för mig aldrig varit något problem. Tyvärr så blev det ett problem, eftersom en del av mina vänner blev så bestörta när de fick veta att jag och min partner inte sa ”jag älskar dig” till varandra. För mig var det som sagt inget problem, eftersom jag egentligen inte tyckte att det var nödvändigt att älska varandra för att få vara tillsammans. Men det blev jobbigt, eftersom det tydligen var så ”fel”, man måste ju ääälska varandra!.

  5. O, ja, kärlek och känslor får människor att flippa ut totalt. Jag har gjort det själv också men hoppas att den tiden är förbi nu.

    Jag märker att när man nämner någonting åt det här hållet för personer som är i ett förhållande måste de alltid försvara sig, typ ”vår kärlek är rikitig”, ”du har varit med fel män”, ”du säger så för att du är singel (och bitter över det)”. Kärleken är helig, man får inte kritisera den. Det är som att kritisera de som är (eller tror sig vara) kära som personer.

    Och ”kärlek” i filmer orkar jag itne ens fundera på. Vi blir ju hjärntvättade ända sedan vi är små och börjar titta på disney där prinsessa och prinsen byter en blick och sedan lever de lyckliga i alla sina dar. Nej, nu skall jag läsa Fräls oss ifrån kärleken.

  6. Hej Fanny! Jag pratade nyligen med en tjejkompis om feminism och kvinno-förtryck. Det hela slutade med att jag satt där helt stum och inte visste vad jag skulle svara henne. Hon anser nämligen att kvinnoförtryckets fortvaro idag beror på att kvinnor själva beter sig på ett sätt som gör de underlägsna. Kort sagt; att det är kvinnors eget fel att de är förtryckta idag. Själv ser hon sig inte som en del av den förtryckta skaran. Hon pratade friskt på, och jag satt mest stum och kände att mina åsikter kring det hela var både löjliga och orimliga, även fast jag vet att jag har rätt. Och att det hon gjorde var att i princip resonera bort ansvaret från männen i den här frågan och skjuta över ansvaret på de utsatta (i det här fallet kvinnorna). Asså man kan ju inte säga att det är mobb-offrets eget fel att hen blir mobbad. Mobbaren ska sluta mobba! Inga undantag. Den mobbade kan ju inte… sluta mobba sig själv eller vaddå..? Blä.. Skuldbeläggning så att det stänker om det. 🙁 Blir dessutom så irriterad på att jag tappar talförmågan samt känner mig liten istället för att typ säga något jävligt smart som sätter punkt för diskussionen direkt.
    Hur hanterar du såna kommentarer? Vad skulle du säga/göra? Vad tänker du kring det hela?
    Tacksam för råd! Kramar från ett fan! <3

    1. Jag vill bara uttrycka min sympati. Jag kan formulera så himla bra svar på tal när jag sitter med datorn i knäet i hemmets lugna vrå, men när jag sitter där mittemot en person som jag faktiskt tycker om och hen uttrycker sig så okunnigt och fördomsfullt får jag sällan fram ett endaste ord. Jag blir bara så ledsen och uppgiven. Besviken och helt jävla stum.
      Har inget bra råd att ge dig men hoppas att någon annan här kanske kan ge något vettigt råd till oss båda.

      1. +1, det låter som en väldigt tråkig upplevelse.

        Jag tänkte flika in att det finns visst socialpsykologiskt fog för den uppfattningen. Men med det inte sagt att din vän har rätt.

        Exempel, personerna A och B, samspelet består i att A förtrycker B. Den maktordningen internaliseras hos bägge; A blir mer dominant och B mer undergiven. Nu har de varsin ganska rigid ”social stil”. I mötet med en ny, neutral person, C, kommer deras respektiva stilar att frammana antingen dominans eller underkastelse från C, eftersom vi har en tendens till att, för social harmonis skull, foga oss i en över-/underordning, hellre än att via konflikt konkurrera om positioner. Skala nu upp detta till män och kvinnor och ta-da, könsmaktsordningen.

        Så, din vän har rätt, i att den förtryckta parten bidrar till upprätthållandet av den förtryckande strukturen. Men det sker inte frivilligt, så skuld blir irrelevant, och du har helt rätt i att förövaren, inte offret bär ansvaret.

        Jag har mött flera kvinnor med samma tankar, deras gemensamma nämnaren uppfattar jag som personlighetsmässig, självkänslan är i botten och strategin för att hantera det är att prestera, duktig flicka-komplex antar jag. Men, för att evig prestation inte ska kännas hopplös som strategi så måste en ju också inta den liberal-individualistiska uppfattningen om att en äger sina misslyckanden och att det är förbjudet att känna sig som ett offer.

        1. Också de försök där man låtit män och kvinnor spela hök-duva… Kvinnor antar oftast duv-positionen, och män oftast hök-positionen. Samtidigt kan man inte säga att kvinnorna BORDE ha spelat hök. Hade de gjort det, samtidigt som männen fortsatt att höka, så hade de ju förlorat.

        2. Stämmer överens med stämplingsteorin. Om A får en stämpel att hen är på ett visst sätt, och A upptäcker att omgivningen tycker så och införlivar stämpeln i sin självuppfattning, så börjar A hädanefter undermedvetet att bete sig på det sätt som hen tror överensstämmer med sin stämpel.

          Jag tror inte det går att skylla kvinnoförtrycket helt och hållet på individerna. Strukturerna har också sin del i det hela. Både män och kvinnor har förväntningar över sig som de hela tiden strävar efter att leva upp till. Många funderar förmodligen inte ens över detta, utan agerar bara så som ”en borde”, efter den roll en har tilldelats. En del gör annorlunda och försöker streta emot, ifrågasätta den rådande ordningen. Kanske är det så att det som både män och kvinnor gör som är ”fel”, är när de endast agerar i enlighet med sin roll, utan att först stanna upp och tänka, ifrågasätta om beteendet som det snart ska leva ut kommer förstärka/vidmakthålla kvinnors förtryck.

          Dock tycker jag, personligen att ansvaret borde läggas på den som har störst makt. Precis som det du skrev om ”mobboffret”. Det är alldeles för mycket begärt av en person som är mobbad att denne ska resa sig och ”stå upp för sig själv”. Vissa lyckas med det, och det är självklart jättebra, men det är inget som ska krävas eller tas för givet.

          Jag kommer att tänka på det som står i lagen om förhållandet mellan ”det allmänna” och enskild. T.ex: ”…och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet”,1 kap. 8 § RF. Om män (eftersom de har större makt jämfört med kvinnor, i likhet med att det allmänna har större makt än enskild), i sitt beteende kunde beakta allas likhet i värde samt iaktta saklighet och opartiskhet, så tror jag att det skulle bli mer jämställt.

  7. Hur ser du på äktenskap? Det är ju också någon form av löfte om att man ska vara tillsammans för tid och evighet, precis som ord kan vara det. I mina ögon är en förlovning/ett giftermål tom snäppet ”värre”, även om det såklart även finns (juridiska) fördelar med det.

  8. Jag har inga invändningar mot de du skriver i sig, Fanny.
    Det är ju bara de att det inte behövs de där svulstiga extremerna om att vilja vara med någon livet ut för att det kan göra ont, ont, ont den dag relationen inte existerar längre, oavsett om den kraschat på ens eget, motpartens eller bägges initiativ.

    ALLA vackra ord, även de rätt banala som ” jag blir glad varje gång jag ser dig” , alla ömhetsbetygelser, alla kärleksfulla presenter kan riva upp köttsår i framtiden.

    Jag tror väldigt få skulle beskriva mig som blödig eller romantisk men jag fick en klump i halsen och var tvungen att harkla mig
    igår när jag hittade en nalle jag fick av min första kärlek för mer än FEMTON ÅR sedan, trots att jag haft många relationer varav flera varit betydligt seriösare sedan dess…och jag är helt
    medveten om
    att vi egentligen inte passade ihop alls.

    Inte ser jag någon lösning på det heller , mer än att antingen låta bli att ge uttryck för känslor i relationer med någon vi är kära i , vilket många av oss skulle tycka var var så trist att vi hellre skulle avstå från att ingå några relationer alls med människor vi är kära i. Vilket förstås kan vara ett högst reellt alternativ, iallafall tidvis.
    Det finns ju personer som lever hela sina liv utan att ha ett enda romantiskt föhållande och som ändå tycker att de haft ett bra liv när de summerar det på dödsbädden, så omöjligt är det inte.

    1. Jag beskriver tydligt i inlägget hur en kan göra istället, har inte sagt att en inte kan uttrycka kärlek alls och förstår inte var du får det ifrån.

  9. Heja dig!

    Det där hände mig i somras. Träffade en kille som i månader och m¨ånader uttryckte komplimange och känslor för mig i storleksordningen ”du ’är mitt livs kärlek” (om det nu finns en sådan, men ni förstår storleksordningen – det bästa som har hänt, jag är vackrast i världen, händer detta verkligen, man kan inte få mer av ngn annan människa, osv osv osv i all oändlighet). Visade sig senare att han inte ville åka tåg/ha långdistans, fast vi hela tiden bott på olika ställen. Svaret på varför göra hela grejen då var att ”det kändes så bra” och han ”kände ju så då”. Nice one, och precis så sa jag – det GÖR ju någonting med människor att lyssna på det där. ´Den gick inte alls hem.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *