Tillgång och efterfrågan i relationer.

Angående det här med Mr Big och Carrie så var det någon som tyckte att det var helt normalt att de har ett förhållande som ser ut som det gör eftersom Mr Big är så eftertraktad och därför ”ska” hon jaga honom. Detta är en syn på relationer som ofta dyker upp, den som handlar om tillgång och efterfrågan. Den bygger på att om en person är mer efterfrågad så har denne typ ”rätt” att utöva otillgänglighet, makt och så vidare i relationer denna ingått, eftersom denna när som helst kan gå och vara med någon annan istället.

Jag tycker detta är ett väldigt märkligt och cyniskt sätt att se på relationer. När jag ingår i en relation med en annan människa har jag för avsikt att den människan ska må bra av vår relation, oavsett vem som är mest ”eftertraktad”. Jag förväntar mig att mina vänner som har fler andra vänner än vad jag har ändå ska ta vår vänskap på allvar, på samma sätt vill jag själv ge mina vänner vad de behöver även om jag själv har fler andra vänner. Det handlar om grundläggande respekt för varandra och det är mycket viktigt.

Mr Big har valt Carrie. Han har valt att ha en relation med henne, till och med en monogam relation. Om en väljer att göra det så bör en också ta ansvar för hur den andra personen i relationen har det, oavsett hur många andra kvinnor en skulle kunna vara med istället. När en väljer att ingå i en relation så måste en vara beredd på att det ska ske ett ömsesidigt utbyte, annars kan en faktiskt skippa det helt och hållet.

Om en väljer att bete sig som Mr Big gör mot Carrie så väljer en att bete sig illa mot en annan människa. En väljer att utnyttja sitt överläge för att skada en annan person, vilket såklart inte är acceptabelt. Det fascinerar mig vilka svador och teorier folk kommer med för att försvara ett så uppenbart omoraliskt beteende. Det finns ingenting som berättigar att inte ta ansvar för de relationer en själv valt att ingå i, det finns ingenting som berättigar att hålla en människa en säger sig tycka om i ständig osäkerhet.

En annan grej som kom upp var det här med att ”kvinnor gillar otillgängliga män”. Det finns ju ett korn av sanning i denna utsaga, för det är klart att känslorna svallar mer när en aldrig vet vad en har att vänta sig. Men det som Mr Big gör är också ett jävligt vidrigt beteende som skadar en mycket. Visst kan en hålla folk knutna till sig genom att vara oberäknelig och svårtillgänglig, men frågan är hur bra relationer det ger långsiktigt och om det är moraliskt försvarbart. Det går alltid att bete sig illa för att få kortsiktiga fördelar i relationer, men någonstans måste en ju också fundera på vilken slags människa en vill vara och hur det är okej att bete sig mot andra. Visst kan en göra som Mr Big, det fungerar ju uppenbarligen för att få många kvinnor på fall, men det är på bekostnad av andra människor och troligen också delvis på en själv, då det utgör ett hinder för att skapa långsiktiga och ärliga relationer.

Det här med relationer handlar inte om vad en kan göra utan om hur en vill bete sig mot andra och vilken typ av relationer en vill ha.

SATC och makt genom otillräknelighet.

IMG_20131201_233530Kollar på SATC och har blandade känslor. Å ena sidan tycker jag om hur stor plats systraskapet får ta, å andra sidan är det en oerhört normativ serie.

Kollade i alla fall på ett avsnitt där Mr. Big (hela serien går ut på att hon ska snärja denna gubbe) ställer in en kväll då han ska träffa Carries kompisar. Hon blir såklart besviken på vilket Big reagerar med någon slags… förvåning? I alla fall: när Carrie och hennes vänner sitter på krogen så KOMMER MR BIG ÄNDÅ!!! Detta gör typ att Carrie börjar känna hopp inför förhållandet för att han inte alls är den ignoranta man hon trodde att han var, för att han för en gångs skull dök upp på en grej som var inplanerad redan sedan innan men som han avbokat.

Jag tycker det är intressant hur Big utövar makt genom att vara otillräknelig. Eftersom han nästan alltid bryter sina löften så blir Carrie oerhört glad när han för ens gångs skull inte gör det, eller snarare: bryter ett löfte för att sedan ta tillbaks. Tänk om Big bara hade följt med från första början? Det hade säkert inte varit lika mysigt för honom eftersom Carrie då inte blivit så oerhört glad och tacksam över det. Det är så många gånger som han låter henne stå och vänta.

Alla beslut är politiska beslut.

Ibland säger folk att de gör saker av ”politiska skäl”. Jag säger också såhär ibland, men egentligen tycker jag det är ett ganska konstigt uttryck. I mina ögon finns det ingen separat politisk sfär, utan hela livet är politik. Allting jag gör gör jag på ett eller annat sätt av politiska skäl, medvetet eller omedvetet.

När jag till exempel valde att sluta raka benen gjorde jag det på ett sätt av politisk övertygelse, eftersom jag genom feminismen kommit till insikt om att det är något som i hög grad tvingats på mig från samhället. Men egentligen var det ju inte mer politiskt än innan när jag följde samhällets ideal. Att följa samhällets normer, att inte göra motstånd, är precis lika mycket politik som att inte göra det. En påverkas ju alltid av politik i alla beslut en fattar i livet. Nu menar jag alltså inte bara vad riksdagen beslutar, utan hela samhället. Patriarkatet är politik, rasismen, kapitalismen är politik. Det handlar om hur vi lever tillsammans, hur samhället är organiserat.

Jag tänker att jag använder feminismen för att nå mig själv och vad jag vill göra i livet. De val jag gjort utifrån feministisk ideologi har i slutänden handlat om att jag personligen känner efter mer, på riktigt frågar mig; vad är det jag vill, vad finns bortom alla de här patriarkala värderingarna jag blivit matad med? På ett sätt handlar det ju om att jag frigjort mig från en politik, nämligen den patriarkala.

Vem har rätt till tolerans?

Ofta talas det om att en ska ha ”tolerans” och/eller ”förståelse” för olika saker. Jag tycker att detta är en intressant retorik på många sätt, dels för att jag tycker att ”tolerans” verkligen inte är något vi behöver mer av rent generellt (gud vad mycket skit folk tolererar) men främst för att det alltid är intressant att se när denna retorik plockas fram och av vilka. Om vi till exempel ser på Husby så har det funnits en ganska stark borgerlig röst om att en ska ”förstå” polisens situation. De har det svårt, det är jobbigt med ”bråkstakar”, de måste faktiskt också får försvara sig och till slut min favorit: poliser är också människor!

Det stämmer såklart allt detta. Poliser är människor. Tyvärr är de människor som valt att ägna sitt liv åt att arbeta för att medelst våld upprätthålla den borgerliga staten. De har också valt, för här handlar det faktiskt om medvetna val, ett yrke som är riskfyllt och som inbegriper jobbiga situationer som att ”få lugn” i jobbiga områden. När någon kallar en polis för snutjävel eller gris eller något så kan detta inte jämföras med att polisen kallar något för blatte, svarting och liknande. Polisen har i situationen ett maktövertag, de har vapen och annan utrustning men framförallt så har de lagen på sin sida.

Så varför riktar vissa människor sina sympatier gentemot polisen snarare än ”bråkmakarna”? Varför är det polisen som vi ska se ”människan” inom? Den som förtjänar sympati är väl inte den som har en maktposition, har haft möjlighet att välja bana i livet och så vidare?

Samma fenomen kan observeras på många olika ställen. Ofta så uppmanas kvinnor som blivit utsatta för förtryck i relationer att se ”människan” hos sin förtryckare, vi uppmanas till att se ”människan” som ligger och trycker i Åkessons inre. Uppmanas han som slår sin fru att se människan i henne, uppmanas Åkesson att se människan i invandraren hen vill utvisa? Nej, de förutsätts inte ha den kapaciteten, det intresset. De ses som oföränderliga, det är vi andra som ständigt ska sträva efter förståelse av deras uppenbarelser, som behandlas som vore de orubbliga berg.

När människor predikar vikten av tolerans och att ”se” det fina i andra människor så görs detta ofta med en klapp på den egna axeln och med något slags anspråk på att vara humanistisk. Men varför är det bara vissa människor som förtjänar att åtnjuta denna tolerans och förståelse, och varför är dessa människor nästan aldrig de förtryckta utan tvärtom förtryckarna? Är det för att förtryckarna inte antas kunna ändra på sitt agerande, inte anats kunna se andra människor? Är de i så fall värda vår tolerans och sympati? Eller handlar det om en förlängning av samma maktordning som gör de förtryckte förtryckta och förtryckarna till förtryckare till att börja med?

Använt såhär blir talet om tolerans och förståelse ännu ett maktmedel som riktas mot de som har det sämre. De som har det sämre ska liksom anstränga sig för att göra ett rollövertagande och förstå sina förtryckare, men förtryckarna behöver inte göra detsamma. På detta sätt upprätthålls förtrycket, eftersom de underordnade ständigt tvingas till att se sina förtryckare som människor och därmed inte till fullo kan känna ilska och omkullkasta ordningen. De uppmanas ständigt till empati, en empati som blir förlamande om de vill ta sig ur sina bojor.

Lönesänkarna.

IMG_20130216_165552

Såg nyss en dokumentär på Svt som heter lönesänkarna och handlar om de senaste trettio årens ekonomiska politik, som i mångt och mycket gått ut på att hålla tillbaks löneutvecklingen så att löntagarnas andel i förhållande till vinsterna minskar. Jag tycker att den är väl värd att se.

Jag ämnar göra ett inlägg om dokumentären senare med citat och egna reflektioner. Den som inte vill vänta till dess kan se den här.

Rekommendation.

Jag rekommenderar starkt denna dokumentär om nationalekonomi. Det har ju sedan krisen funnits en idé om att krisen var helt omöjlig att förutse, vilket stämmer om en utgår ifrån de ekonomiska modeller som har varit paradigm sedan 90-talet. Dessa modeller kallas neonklassicistiska och det är också dem som jag har skrivit lite om här på bloggen. Problemet med dessa modeller är, enligt programmet, att de inte tar hänsyn till hur finanssektorn ser ut och hur stor den är utan att den endast betraktas som ett smörjmedel i ekonomin.

I Sveriges ekonomiska debatt talas det ofta om hur otroligt välskötta statsfinanser vi har. Borg betraktas närmaste som en gud när det kommer till att ”få ordning på ekonomin”. Sveriges sägs ha väldigt goda statsfinanser, och detta motiveras med att vi har en väldigt låg statsskuld. Vad som inte tas med i beräkningen är att vi har en väldigt hög privat skuld, det vill säga att hushåll och företag har lånat mycket pengar. Detta är en situation som innehåller en potential för kriser. Tänk er till exempel att bostadspriserna går ner kraftigt i en situation där många människor har lånat en väldigt stor del av värdet för sin bostad, det leder till att många personer sitter på lån som överstiger värdet på deras bostäder. Eftersom sådana situationer också brukar leda till att bankerna höjer räntorna så kan det leda till att en massa människor behöver lämna sina bostäder (jag har skrivit mer om just bostadsbublan här). I dokumentären tas det upp att alla länder som ligger på samma nivå av belåning som Sverige (Amsterdam, Danmark, Usa) har drabbas av bostadsbubblor men att det inte skett i Sverige. Än.

Att vi har en låg statsskuld är en liten säkerhet om vi istället har en skyhög privat skuld, vilket är fallet. Skillnaden är dock ganska stor retoriskt: dåliga statsfinanser kan endast skyllas på att staten är keff och korrumperad, en hög privat skuld kommer däremot att skjuta över skulden till hushållen för att de ”lånat för mycket” trots att det är den ekonomiska politiken (och även bostadspolitiken) som ligger till grund för det skuldläge vi befinner oss i.

Nå, jag tycker i alla fall ni ska se dokumentären för den ger en väldigt bra insikt i vad det är som styrt den ekonomiska debatten de senaste åren och jag tror att det kan vara ett verktyg för att begripa den politiska debatten mer. En annan bra grej med den var att chefsekonomen för Nordea tydligen heter Annika Winsth.

Ingen riktig våldtäkt.

Kollade på denna Svt-dokumentär som heter Ingen riktig våldtäkt och kände verkligen bara att det är synd om människorna. Och så tänker jag på hur otroligt skönt det är att vara förskonad från de där värsta tonårsupplevelserna. Förskonad från att någon ska komma och delge sitt jävla ”perspektiv” på hur man ”ska” vara som kvinna, eller som människa, till exempel.

Att människor har dessa inställningar till våldtäkt lyckas av någon anledning förvåna mig. Jag vet ju rent intellektuellt att det är så, känner till alla dessa klyschor och tankevurpor. Men det förefaller så absurt att en lärare kommer fram till en flicka som figurerat på sexbilder som spridits över hela skolan och ber henne tala tyst om det, för att det annars kan skada skolans rykte. Även inställningarna hos tonåringarna förvånar mig. Kanske har det att göra med att jag omgett mig av vettiga personer, mer mer troligt har det att göra med den brist på social kontakt jag hade överlag som ung.

Som tonåring var jag en asocial jävel som nästan alltid tog avstånd från klasskamrater som sökte kontakt. Jag hängde aldrig i något ”gäng” i någon större omfattning och gick inte på fester, började dricka sen och så vidare. Och på ett sätt är jag glad för det idag, för fy fan vad jobbigt det där verkar. Inte bara för hon som det berättades om i filmen, som blev utsatt för en gruppvåldtäkt, utan liksom hela kulturen kring allt det där, allt som har med sex, kärlek och status att göra i den åldern. All skuld och skam som är förknippat med det.

Jag tänker att det faktisk tär mycket man slipper undan genom att vara asocial och impopulär. Att inte ha någon stor umgängeskrets, att mest ha kompisar utanför skolan och så vidare. Jag var aldrig mobbad, men jag var liksom inte med i ”gänget” heller, inte i något gäng. Jag gick förskonad från våldtäkter, sexuella trakasserier och dåliga förhållanden under hela min uppväxt. Numera så känner jag att även om ett övergrepp vore hemskt så skulle jag nog kunna reagera på det utan att känna skam, eftersom jag dels är så säker i mig själv, dels så medveten om dessa mekanismer. Kanske hade min självkänsla blivit grunden skadad om jag inte fått gå så oskadd som jag gjort, jag vet inte.

De personer som medverkar i filmen tycker jag är värda all beundran. Dels kvinnan som berättar om övergreppet hon blivit utsatt för, dels de ungdomar som låter sig intervjuas som, även om de säger mycket dumt, överlag verkar vara sympatiska människor. Även om filmen inte gav mig mycket nytt i fråga om faktisk kunskap så var det lite av en realitycheck. En insikt om hur okunniga de flesta faktiskt är om sexuellt våld, hur våldtäkter förnekas och skulden läggs på offret, hur många vuxna undviker att tala om det även om de har alla möjligheter att se vad som pågår och så vidare.

Dexter.

Kollar på Dexter säsong 5 nu och det är så jävla bra för den stora skurken är någon slags livscoach. Ni vet en sån där aggressiv jävel som skriker och gormar om att man kan bestämma över sitt eget liv och komma över sin begränsningar.

Finns nog få människor jag hyser så mycket fördomar mot som livscoacher eller i allmänhet personer som snackar om att man ska pusha sig över sin gränser. Jag får fan rysningar av sånt snack. Så himla fint att deras mentalitet och tugg får sig en känga.

Oavsett så är det en utmärkt serie som jag tycker alla ska kolla på.

Ingen borde få delta i den här skiten.

Tydligen (enligt DennisM och Kissie då) så har Hanna Widerstedt Aspergers syndrom. Kanske inte de bästa källorna i världen men jag skriver om det ändå, för jag tycker det är intressant detta att båda anser att en person med aspergers inte kan anses förmögen att fatta sina egna beslut eftersom hen lider av en sjukdom.

Är det verkligen OK att ta med en person med en sjukdom för att öka underhållningen och tjäna mer pengar, när personen skämmer ut sig själv inför hela landet..?

Jag håller med om att underhållning som Big Brother är ytterst tveksam ur ett etiskt perspektiv men aspergers är faktiskt inte någon sjukdom utan en funktionsnedsättning. En person med aspergers kan visst ta beslut rörande sitt eget liv.

Egentligen tycker jag inte att program som Big Brother ska göras alls, men om man nu måste så anser jag att man ska göra en helhetsbedömning av varje persons psykiska hälsa och förmåga att fatta välavvägda beslut kring sitt deltagande och som inte skulle passera gränsen för vad en människa kan tänkas vilja göra i rutan. Men det skulle aldrig fungera, för då skulle liksom hela programidén gå åt skogen.

När man castar till ett program som Big Brother så eftersöker man ju aktivt udda typer; gränslösa personer, personer med starka humörskiftningar, personer som kan tänkas komma himla dåligt överens med varandra och så vidare för hela programidén är att skapa drama och underhållning på andra människors bekostnad och sådant skapas när personer går över gränser, bryter ihop och så vidare och så vidare. Det är inte en olycklig bieffekt av programformatet utan dess själva syfte, allt är ju gjort för att maximera dramamängden. I det fallet är det säkert en merit att ha en personlighetsstörning.

Jag vet inte om deltagarna har någon skyldighet att berätta om psykiska hälsa och eventuella diagnoser. Jag kan tänka mig att det är så och att castarna till Big Brother faktiskt gnuggat händerna lite när de fått in en deltagare med aspergers i hopp om att de ska leda till extra drama och anledningar till förakt hos tittarna. Om det är så tycker jag att det är djupt oetiskt. Utöver det så tycker jag att alla ska bedömas på samma villkor, och en rimlig bedömning är i mitt tycke att ingen levande människa mår bra av att delta i ett program vars själva syfte är att skapa drama, så splitt och få människor att passera sina gränser.