Läser denna artikel om en fotbollsspelare som blivit utsatt för sexuella trakasserier av sin tränare:
Woods beskriver hur en professionell tränare uppvaktat en spelare i sitt lag, som har landslagsmeriter och var kallad till sitt landslag i samband med det senaste stora mästerskapet, med intentionen att starta en sexuell relation.
”Trots hennes tydliga besked att hon inte var intresserad fortsatte han att försöka övertyga henne om att de skulle passa ihop. Det kom sms, brev och emails under alla tider på dygnet där han föreslog sexuella möten. Det här pågick i flera månader”, skriver Woods.
När spelaren tröttnade på tränarens närmanden och sa ifrån petades hon plötsligt från laget.
Ofta när en kvinna blivit utsatt för någon form av sexuella trakasserier av en man i maktposition, typ en chef, tränare eller lärare, så tas det emot med stor förvåning och förfasan. Det anses vara oacceptabelt och så vidare och så vidare. Tråkigt nog är det ovanligt att problemet lyfts över diskussionen om enskilda individers moraliska förkastlighet till någon slags strukturell nivå, trots att det såklart inte rör sig om någon isolerad händelse:
Efter att jag fått höra om den här situationen har jag talat med andra lagkamrater runt om i världen om sexuella trakasserier inom damidrotten och till min naiva förvåning så finns det massor av historier där ute. Det här är ett globalt problem, och ett som jag känner måste uppmärksammas.
Jag tänker att i alla sammanhang där det råder ytterligare maktförhållanden mellan män och kvinnor än de ”normala” så borde det finnas mycket tydliga strukturer för att förhindra och uppmärksamma att den här typen av händelser sker. Framförallt i idrottssammanhang verkar det ofta finnas en stor blindhet inför relationen mellan tränare och elev, och hur den lätt kan bli väldigt problematisk.
Att prata om enskilda personers moraliskt förkastliga beteende och/eller göra sig av med en enskild person som har utnyttjat sitt överläge kan högst vara plåster på såren, aldrig en långsiktig lösning på ett problem som främst är strukturellt, nämligen problemet med att de flesta inte kan hantera när maktobalans och romantiska relationer blandas.
Mitt intryck är att det ofta rör sig om vad som skulle ses som normalt kontaktsökande eller normala relationer, men som blir problematiskt då personen som befinner sig i underläge inte vågar bita ifrån eftersom personen i överläge kan tänkas använda sin makt och ställa till det för denne. Detta gör att personen i överläge kan krossa personen i underläges gränser utan att det upplevs så, eftersom det inte rör sig om några uttalade hot utan är en potential som ligger latent. Många är oförmögna att inse att de har en maktposition, och använder därför denna i princip omedvetet.
Det kan också rör sig om relationer som inleds på lika villkor eller på den i underläges initiativ men som sedan förvrids av de maktförhållanden som finns. Kanske utgör det inget problem under relationen, men istället då relationen avslutas, vilket ju inte är så konstigt med tanke på att de flesta inte kan förhålla sig på ett rimligt sätt till sina ex den första tiden. Det är konstigt att förvänta sig att människor ska kunna slänga av sig sina personliga relationer och vara ”professionella” med varandra oavsett vad en går igenom tillsammans.
Det kommer alltid att finnas människor som saknar moralisk kompass och som kommer utnyttja människor underläge. Lösningen ligger inte i att förkasta individer som gör detta utan i att skapa strukturer där detta kan undvikas eller förhindras. Till exempel genom att helt förbjuda romantiska relationer mellan personer med en ojämn maktrelation inom en grupp, det vill säga mellan tränare och elev eller chef och anställd, och göra det till den överordnades ansvar att se till att detta efterlevs. Genom att göra så så undviker en en situation där det kan äga rum en långsiktig bearbetning och utnyttjande av en person.
Jag tror inte att en ska lita för mycket på människors förmåga att inte utnyttja ett överläge de har i en relation. För det första är det ofta något som sker omedvetet och upprätthålls från båda sidor, alltså att personen som är i underläge underordnar sig utan att hen blir hotad till det, men det kan också vara svårt för en person i överläge att inse när denna utnyttjar det. Om det inte finns en aktiv medvetenhet om detta så tror jag helt enkelt att det är dömt att bli en ojämn maktbalans, och jag ser detta som något som är angeläget att undvika på organisationsnivå.
Fixeringen vid enskilda individers moral tror jag hindrar en konstruktiv diskussion kring hur en ska kunna komma till bukt med dessa problem. Vi måste inse att det inte rör sig om enskilda individer som väljer att utnyttja sitt överläge, utan att många många människor gör detta mer eller mindre medvetet. Utan ett strukturellt perspektiv kommer sådana situationer uppstå om och om igen, och det är kvinnor som kommer få betala priset för detta.
Då bör vi väl även gå steget längre och förbjuda relationer mellan människor med olika inkomstnivåer? Det finns hur många exempel som helst på kvinnor som stannar i dåliga relationer på grund av att dom är beroende av mannens högre inkomst.
Hur gör vi med redan påbörjade relationer. Emma Green Tregaro är gift med sin tränare, bör vi annulera äktenskapet och bryta upp relationen?
Nå, nu skriver jag om hur en kan hantera detta INOM organisationer, inte i lagen, så du kan nog ta det lugnt.
Men hur stort är problemet? Hur ofta leder maktobalans till skadliga förhållanden? Dina åtgärder är kanske motiverade om det är vanligt, men kanske bara destruktiva om det är ovanligt.
Och hur mäter man maktobalans egentligen? Det finns ju hundratals olika variabler som påverkar maktbalansen i ett förhållande. Allt från etnicitet, klass, ålder, status, psykisk hälsa, socialt kontaktnät m.m. Kan man verkligen komma åt problemet genom att bara titta på en enda aspekt och genomföra ett allmänt förbud baserat på detta?
I en given organisation ja. Och ja, problemet är stort. Läs artikeln jag länkade.
I den får vi anekdotiskt att det finns ”massor av historier där ute”. Man kan bevisa vad som helst med sådan bevisföring.
Och hur skall vi bedöma maktbalanser när det finns en stor mängd olika variabler som påverkar?
Jag tycker att det räcker att det är ngt som sker upprepade ggr i vissa sammanhang. Det är såklart bättre att se till att lösa ett problem som uppkommer än att inte göra det.
Att det finns annan maktobalans gör det inte mindre relevant att bygga strukturer för att undvika missbruk av formell makt, som det rör sig om i fallet tränare – elev. T.ex. antirasistiskt o feministiskt arbete bör också drivar inom organisationer, men det kan inte se likadant ut. Märkligt dock att tycka att vi ej ska ta tag i ett problem för att det kan finnas andra.
Du förespråkar en landsomfattande förändring som har stora konsekvenser för många individer. Då är väl det minsta man kan begära att man vet omfattningen, konsekvenser samt att det finns en uppskattning kring huruvida förbudet du vill införa faktiskt fungerar.
Finns det statistik gällande omfattning, konsekvenser samt effektivitet hos förbud av dessa slag?
Om någon vill förbjuda dig att vara tillsammans med någon du älskar, skulle inte du kräva starka belägg från den personen? Skulle du för den delen lyda förbudet?
Ojsan, jag visste inte att jag förespråkade det. Gud vad intressant.
Har bara sagt att en ska lösa strukturella problem strukturellt, och gett ett förslag. Inget mer.
Vilka roliga slutsatser du drar!
Det finns gott om situationer där såna här förbud existerar Alina. Många skolor förbjuder relationer mellan elever och lärare och många arbetsplatser förbjuder relationer mellan chefer och anställda under dem tex.
när jag precis börjat min högskoleutbildning la min lärare sin hand på mitt lår. vet inte vad hans syfte var och bryr mig inte heller. tyckte det var väldigt obehagligt. klara såklart Inte att säga ifrån. typ ett år senare tog jag upp det med ett likabehandlingsombud. infon kom fram till läraren som då började dels bemöta mig extremt obehagligt eller låta bli at erkänna min existens. min kamp för upprättelse har nu lett till att min berättelse är ifrågasatt av rektorn ”de var kanske trångt i klassrummet, han kanske råka snudda vid dig” (vi var ensamma i rummet). läraren ignorerar mig och alla som skulle kunna ta ansvar för situationen är tysta och jag känner mig helt jävla knäckt.
Finns fan ingen hejd på mäns idiotiska bortförklaringar
Personligen tycker jag att det är värre när en försöker få upprättelse och inser att det finns ett helt system därute som bara jobbar med att upprätthålla sig självt och därmed inte gillar att folk säger ifrån när de blir illa behandlade. En enskild individ som är ett as kan en ju ändå nånstans avskriva som just en enskild individ som är ett as, men när alla omkring en går in i vad som ser ut som nån slags masspsykos för att bortförklara problemet/övergreppet, då blir det skitläskigt.