Etikett: fotboll

Sexuella trakasserier och makt.

Läser denna artikel om en fotbollsspelare som blivit utsatt för sexuella trakasserier av sin tränare:

Woods beskriver hur en professionell tränare uppvaktat en spelare i sitt lag, som har landslagsmeriter och var kallad till sitt landslag i samband med det senaste stora mästerskapet, med intentionen att starta en sexuell relation.

”Trots hennes tydliga besked att hon inte var intresserad fortsatte han att försöka övertyga henne om att de skulle passa ihop. Det kom sms, brev och emails under alla tider på dygnet där han föreslog sexuella möten. Det här pågick i flera månader”, skriver Woods.

När spelaren tröttnade på tränarens närmanden och sa ifrån petades hon plötsligt från laget.

Ofta när en kvinna blivit utsatt för någon form av sexuella trakasserier av en man i maktposition, typ en chef, tränare eller lärare, så tas det emot med stor förvåning och förfasan. Det anses vara oacceptabelt och så vidare och så vidare. Tråkigt nog är det ovanligt att problemet lyfts över diskussionen om enskilda individers moraliska förkastlighet till någon slags strukturell nivå, trots att det såklart inte rör sig om någon isolerad händelse:

Efter att jag fått höra om den här situationen har jag talat med andra lagkamrater runt om i världen om sexuella trakasserier inom damidrotten och till min naiva förvåning så finns det massor av historier där ute. Det här är ett globalt problem, och ett som jag känner måste uppmärksammas.

Jag tänker att i alla sammanhang där det råder ytterligare maktförhållanden mellan män och kvinnor än de ”normala” så borde det finnas mycket tydliga strukturer för att förhindra och uppmärksamma att den här typen av händelser sker. Framförallt i idrottssammanhang verkar det ofta finnas en stor blindhet inför relationen mellan tränare och elev, och hur den lätt kan bli väldigt problematisk.

Att prata om enskilda personers moraliskt förkastliga beteende och/eller göra sig av med en enskild person som har utnyttjat sitt överläge kan högst vara plåster på såren, aldrig en långsiktig lösning på ett problem som främst är strukturellt, nämligen problemet med att de flesta inte kan hantera när maktobalans och romantiska relationer blandas.

Mitt intryck är att det ofta rör sig om vad som skulle ses som normalt kontaktsökande eller normala relationer, men som blir problematiskt då personen som befinner sig i underläge inte vågar bita ifrån eftersom personen i överläge kan tänkas använda sin makt och ställa till det för denne. Detta gör att personen i överläge kan krossa personen i underläges gränser utan att det upplevs så, eftersom det inte rör sig om några uttalade hot utan är en potential som ligger latent. Många är oförmögna att inse att de har en maktposition, och använder därför denna i princip omedvetet.

Det kan också rör sig om relationer som inleds på lika villkor eller på den i underläges initiativ men som sedan förvrids av de maktförhållanden som finns. Kanske utgör det inget problem under relationen, men istället då relationen avslutas, vilket ju inte är så konstigt med tanke på att de flesta inte kan förhålla sig på ett rimligt sätt till sina ex den första tiden. Det är konstigt att förvänta sig att människor ska kunna slänga av sig sina personliga relationer och vara ”professionella” med varandra oavsett vad en går igenom tillsammans.

Det kommer alltid att finnas människor som saknar moralisk kompass och som kommer utnyttja människor underläge. Lösningen ligger inte i att förkasta individer som gör detta utan i att skapa strukturer där detta kan undvikas eller förhindras. Till exempel genom att helt förbjuda romantiska relationer mellan personer med en ojämn maktrelation inom en grupp, det vill säga mellan tränare och elev eller chef och anställd, och göra det till den överordnades ansvar att se till att detta efterlevs. Genom att göra så så undviker en en situation där det kan äga rum en långsiktig bearbetning och utnyttjande av en person.

Jag tror inte att en ska lita för mycket på människors förmåga att inte utnyttja ett överläge de har i en relation. För det första är det ofta något som sker omedvetet och upprätthålls från båda sidor, alltså att personen som är i underläge underordnar sig utan att hen blir hotad till det, men det kan också vara svårt för en person i överläge att inse när denna utnyttjar det. Om det inte finns en aktiv medvetenhet om detta så tror jag helt enkelt att det är dömt att bli en ojämn maktbalans, och jag ser detta som något som är angeläget att undvika på organisationsnivå.

Fixeringen vid enskilda individers moral tror jag hindrar en konstruktiv diskussion kring hur en ska kunna komma till bukt med dessa problem. Vi måste inse att det inte rör sig om enskilda individer som väljer att utnyttja sitt överläge, utan att många många människor gör detta mer eller mindre medvetet. Utan ett strukturellt perspektiv kommer sådana situationer uppstå om och om igen, och det är kvinnor som kommer få betala priset för detta.

Är man så mån om kvinnors rättigheter så kan man väl engagera sig feministiskt.

Att det ens är möjligt att det finns något slags motstånd mot att häva slöjförbud i fotboll tycker jag är så jävla konstigt. Man ska alltså designa en speciell slöja som är säker vilket innebär att den delas om man drar i den. Reaktionerna på detta ser ut typ såhär:

Islam flyttar fram sina positioner. Slöjan symboliserar kvinnans underkastelse, att kvinnan skall vara ”ren”. En kvinna som inte täcker sig är själv skyldig till om hon blir våldtagen eller sexuellt antastad. Vidrig symbol.

Jag blir så jävla trött. Just nu skiter jag fullkomligt i budskapet i religionen Islam för jag kan fan inte tycka att det är något annat än positivt att även muslimska kvinnor ska kunna spela fotboll. Människor som ser detta som något slags steg i ”islamiseringen” (dvs att Islam blir en lika accepterad del av vårt samhälle som judendomen) är ju fan knäppa. Ingen vill tvinga någon annan att bra slöja, man vill bara att även religiösa kvinnor ska kunna spela fotboll.

Hur orkar folk bry sig om en jävla huvudduk? Om man nu är så otroligt mån om kvinnors rättigheter så kan man med fördel engagera sig feministiskt istället för att söka förvägra kvinnor med viss religiös hemvist att spela fotboll.

Varför ens försöka?

Egmont har släppt två tidningar. En för tjejer och en för killar. Den för tjejer är om pyssel och djur och sånt, den för killar om fotboll. Här finns en intervju med en kvinna från Egmont. Hon tycker att dessa tidningar inte är specifikt riktade till killar eller tjejer trots att pressmedelandet lyder som följer:

Emma är en sprallig, kul och aktiverande tidning för flickor i åldern 6-9 år. Den är pysslig och tjejig med fokus på kreativitet och kunskap på ett charmigt och glatt sätt.
GOAL Junior är en cool fotbollstidning för killar i åldern 6 till 10 år. Tidningen presenterar mängder av spännande fakta och bilder om superstjärnorna och deras lag på ett fräckt och explosivt sätt, som garanterat tilltalar yngre fotbollstokiga killar.

Okej att man riktar barntidningar så specifikt till kön. Jag förstår att det är marknadsmässigt även om jag har svårt att begripa vilket stolpskott till förälder som tillåter sina barn att köpa sådant. Speciellt med tanke på hur extremt låg kvalitet det nästan genomgående är på innehållet.

Frågan är varför Egmont försöker förneka detta? Kan de inte bara vara ärliga och säga: ja, så är det, men så ser marknaden ut och vi är onda kapitalister som vill tjäna pengar.

För ärligt talat kan det inte vara någon som köper att dessa tidningar inte skulle vara riktade till tjejer respektive killar. Det är ju bara fånigt att hävda.

Därför läser jag Kissies blogg.

Bloggkommentatorerna skriver om skräpkultur, och frågar sig varför vi läser skit som Kissies blogg eller kollar på Kungarna av Tylösand, de menar att det är för att det är soft att sitta och skratta åt saker.

Jag läser Kissies blogg. Det är inte så att jag bara går in på den slentrianmässigt då och då, jag läser den med intresse flera gånger om dagen. Jag har även läst Blondinbella, men tycker att hon har blivit präktig och tråkig.

Jag ser inte Kissie som en förebild, inte som en god debattör, jag tycker hennes kläder är fula och jag tycker inte hennes liv är avundsvärt. Kissie är ingen förebild för mig, men hon är inte en person jag ogillar heller. Jag ser inte ner på henne, jag skrattar inte åt henne (okej, det gör jag ibland, men inte i normalfallet), jag ondgör mig inte över hennes operationer eller bloggräl. Jag finner inget sadistiskt nöje i att läsa Kissie blogg, jag sitter inte och rättfärdigar mig och känner att ”jag är åtminstone bättre än Kissie”.

Så varför läser jag? Jag vet inte, men av någon anledning är jag genuint intresserad av Kissie som person. Av vad som sker i hennes liv, av hennes åsikter kring saker och ting.

Jag läser också stora mängder tjejtidningar. Detta är inte för att jag inbillar mig att jag ska lära mig något nytt, få nya spännande sextips eller liknande, jag har fattat att det ändå aldrig kommer något nytt så jag brukar till och med köpa begagnade snarare än nya, för det är ett så mycket billigare pris för samma skit. Jag vet en massa bra tidningar jag skulle kunna läsa istället, en massa bra bloggar jag skulle kunna lägga min tid på, och ändå läser jag cosmopolitan och Kissie. Varför? Dels för att det är så jävla skönt att bara lägga sig ner och läsa utan att känna att man behöver prestera ett skit. Man behöver varken analysera, inspireras eller lägga på minnet, man kan bra glo. Men framförallt för att få en inblick i något annat.

Låt mig förklara: jag har alltid varit en analytisk person. Jag har alltid varit intresserad av att lösa problem, analysera, härleda problem logiskt, värdera bra och dåliga argument mot varandra och så vidare. Samma sak med mina vänner. Folk kollar konstigt på caféer för att vi diskuterar konstiga intellektuella grejer som politik med ett på tok för stort intresse för vår ålder. Att diskutera är lite av en hobby för mig.

Jag säger inte att jag är nåt jävla geni, men saker som de flesta i min ålder bryr sig om och bekymras över är frågor jag själv inte behöver minsta lilla hjälp med att nå insikt i för att jag så ofta tänker på dem, intressen som gemene man har är för mig konstiga gåtor. När jag ser paradise hotel eller läser Kissies blogg så fascineras jag. Att människor kan vara så jävla annorlunda i förhållande till mig, jag begriper det inte. Att människor kan vara tillsammans, fulla, en hel månad utan att bråka om politik en enda gång. Det skulle vara en omöjlighet i mina kretsar.

Skräpkultur är för mig en kanal till verkligheten. Verkligheten som ligger utanför mig och min lilla krets av vänner. Det är ett enkelt sätt att se hur folk kan ha det, hur de kan resonera, vilka värderingar och ideal de kan ha och vilka intressen de har. Det är viktigt att ta del av sånt också. Man skulle ha en ganska fattig referensram om man aldrig tog del av sånt som inte ligger i ens omedelbara intresse.

Man måste vidga sina vyer, inte bara ta del av finkultur utan också se till skräpet. Det anses oroväckande ofta beundransvärt att vara obrydd av pöbelns intressen, att sätta näsan i vädret så fort något vulgärt eller, ve och fasa, mainstream diskuteras. Jag har några avlägsna vänner som alltid värderar allt utifrån hur mycket det intresserar dem eller ej, så fort ett ämne de inte är intresserade av diskuteras så stänger de av. Behöver jag ens säga att det är de som är de mest inskränkta personerna i min umgängeskrets.

Idag diskuterade jag lägligt nog kulturelitism med min farsa. Det finns många som försöker göra en uppdelning mellan finkultur och fulkultur, där finkultur är ”ha på sig något lätt och dansa klassisk rysk balett” och fulkultur är bloggar, skräptv, allt som är underhållande och lättillgängligt i princip. Hur fin en kulturform är bestäms i mångt och mycket av hur svår den är att tillgodogöra sig, ju svårare desto finare. Jag tycker att dessa definitioner faller ganska platt, men trots det så har folk ganska strikta uppfattningar om vad som är finkultur och fulkultur. Som en motreaktion på detta finns det många som intellektualiserar saker som klassikt ses som fulkultur, bland annat sport (framförallt fotboll) och mode, jag intellektualiserar bloggar.

Men kulturen ska inte bara upplysa i sig själv och stå för sig själv, den kan också säga oss något viktigt om vår samtid. Kanske ägnar jag mig åt hårklyverier när jag analyserar Fokis framfart till det absolut största bakslaget för kvinnokampen som skett i bloggvärlden, när jag upphöjer Kissie till en fantastisk ikon och när jag ser Tyra Sjöstedt och Kenza som i det närmaste demoner, fruktansvärda kvinnor som inte gör annat än att förstöra. Kanske lägger jag för stor vikt vid det, men jag tror inte det. Detta är vår samtid och jag kan bevaka den från första parkett. Jag vet precis vad som sker, precis vad folk tycker, precis hur debatten går, tack vare bloggvärlden. Kissie, Tyra, Kenza, Blondinbella och Foki är alla extrema versioner av människor som det finns otroligt många av, överallt. Och jag älskar att läsa om deras liv och åsikter, att försöka förstå det där som ligger så otroligt långt borta från allt vad jag är.