Etikett: sexuella trakasserier

Om ”kvinna” som patriarkal identitet och politisk kategori.

Twittrade såhär:
Problem för feminismen: ofta krävs det att en accepteras som kvinna av patriarkatet innan en kan forma ett politiskt medvetande som kvinna. Innan jag själv kunde bli feminist så var jag tvungen att ”accepteras” som kvinna genom att bli begärd av män. Hade nog varit svårare annars. Och då många kvinnor utesluts från kategorin ”kvinna” på grund av sina kroppar, utesluts de även från feminismen. Frågan är: hur skapar vi en feministisk teori och praktik för att kunna gå runt detta, för att kunna agera som kvinnor politiskt oavsett.
Hur skapar vi en praktik för att kunna agera politiskt utan att acceptera patriarkatets definition av oss som kvinnor? ”Kvinna” är både en identitet OCH en politisk kategori. Målet: att göra identiteten obetydligt, överflödig för att organisera sig politiskt. Måste vi förstå vad en kvinna ”är”, vad som gör oss till kvinnor, för att kunna organisera oss mot förtrycket vi drabbas av som kvinnor?
Jag tänker: oavsett mitt inre liv så ser omgivningen mig som kvinna, och utsätter mig för förtryck utifrån detta. Denna insikt är vad som gör mig till feminist. Men för att kunna claima ordet ”feminist” så var jag tvungen att bli accepterad som kvinna i patriarkatet, jag ar tvungen att bli såpass bekväm i min identitet som kvinna att jag kunde göra motstånd mot den. Många av de saker jag gör nu var helt otänkbara innan, innan jag hade blivit föremål för heterosexuellt begär och så vidare. Att avsäga mig en kvinnoroll jag aldrig hade blivit erkänd för gick helt enkelt inte.
Numera anser jag inte att min identitet som kvinna är särskilt viktig. Det är ingenting jag funderar särskilt mycket på helt enkelt. Jag förtrycks som kvinna och därför är jag feminist. Jag tycker själv att detta är en utveckling jag har gått igenom, alltså jag tycker att det är ”bättre” att inte lägga så mycket vikt vid identiteten kvinna eftersom det är en högst godtycklig kategori som egentligen inte betyder något för mig. Det som betyder något är de villkor på vilka jag existerar i detta samhälle, inte min identitet.
När jag har identifierat mig som kvinna har jag gjort det utifrån män, ty det handlar om att jag ska få patriarkatets erkännande av mig som kvinna. Typ; jag är kvinna om jag kan locka fram heterosexuellt begär från en man. Jag är kvinna om jag får den här mannens godkännande av mig som könsvarelse. Detta är en process som styrs helt och hållet på patriarkatets villkor. Det handlar om att få min identitet bekräftad av patriarkatet, och detta mynnar i regel ut i att en begär patriarkalt förtryck, om än inlindat i olika slags förmildrande trams som ”romantik”. Att vara kvinna är fortfarande att vara underkastad män, och när en man ser mig som ett lämpligt offer för sitt maktutövande så bekräftas min identitet som kvinna. Detta är såklart helt jävla vidrigt och orimligt, men det är fortfarande så jag har uppfattat det.
Även fast jag hela tiden ”vetat” på en intellektuell nivå att typ sexuella trakasserier är ”fel”, så har jag inte kunnat se det som ett problem emotionellt eftersom jag fortfarande sett det som en form av bekräftelse av mig som könsvarelse att bli utsatt för detta.
wpid-img_20141206_141249.jpg
Jag vet inte vad detta innebär för andra människor. Jag vet inte hur andra har organiserat sitt erkännande som könsvarelser, eller hur viktigt det är för andra, men jag tänker mig att jag inte är ensam om att ha behövt bli bekväm i min identitet som kvinna innan jag kunde bli förbannad på det förtryck jag utsattes för som kvinna. Jag var tvungen att ha en massa relationer med män innan jag kunde begära kvinnor.
Innan har jag känt skuld för att jag inte hade den där instinktiva reaktionen av avsmak inför sexuella trakasserier som en ”skulle” ha, och jag tänker att det i själva verket handlade om min skam inför att inte bli bekräftad som kvinna av män. Jag tänker att det kan vara relevant för feminister att ta hänsyn till detta när vi talar om sexuella trakasserier, att de hur det både är ett stort problem och ett förtryck som faktiskt är bekräftande i vissa avseenden. Och som sagt, att teoretisera kring hur vi går runt detta. Hur vi skapar ett bekräftande av oss som kvinnor ur en politisk kontext, utan att nödvändigtvis behöva godta den patriarkala identiteten.

Sexuella trakasserier och makt.

Läser denna artikel om en fotbollsspelare som blivit utsatt för sexuella trakasserier av sin tränare:

Woods beskriver hur en professionell tränare uppvaktat en spelare i sitt lag, som har landslagsmeriter och var kallad till sitt landslag i samband med det senaste stora mästerskapet, med intentionen att starta en sexuell relation.

”Trots hennes tydliga besked att hon inte var intresserad fortsatte han att försöka övertyga henne om att de skulle passa ihop. Det kom sms, brev och emails under alla tider på dygnet där han föreslog sexuella möten. Det här pågick i flera månader”, skriver Woods.

När spelaren tröttnade på tränarens närmanden och sa ifrån petades hon plötsligt från laget.

Ofta när en kvinna blivit utsatt för någon form av sexuella trakasserier av en man i maktposition, typ en chef, tränare eller lärare, så tas det emot med stor förvåning och förfasan. Det anses vara oacceptabelt och så vidare och så vidare. Tråkigt nog är det ovanligt att problemet lyfts över diskussionen om enskilda individers moraliska förkastlighet till någon slags strukturell nivå, trots att det såklart inte rör sig om någon isolerad händelse:

Efter att jag fått höra om den här situationen har jag talat med andra lagkamrater runt om i världen om sexuella trakasserier inom damidrotten och till min naiva förvåning så finns det massor av historier där ute. Det här är ett globalt problem, och ett som jag känner måste uppmärksammas.

Jag tänker att i alla sammanhang där det råder ytterligare maktförhållanden mellan män och kvinnor än de ”normala” så borde det finnas mycket tydliga strukturer för att förhindra och uppmärksamma att den här typen av händelser sker. Framförallt i idrottssammanhang verkar det ofta finnas en stor blindhet inför relationen mellan tränare och elev, och hur den lätt kan bli väldigt problematisk.

Att prata om enskilda personers moraliskt förkastliga beteende och/eller göra sig av med en enskild person som har utnyttjat sitt överläge kan högst vara plåster på såren, aldrig en långsiktig lösning på ett problem som främst är strukturellt, nämligen problemet med att de flesta inte kan hantera när maktobalans och romantiska relationer blandas.

Mitt intryck är att det ofta rör sig om vad som skulle ses som normalt kontaktsökande eller normala relationer, men som blir problematiskt då personen som befinner sig i underläge inte vågar bita ifrån eftersom personen i överläge kan tänkas använda sin makt och ställa till det för denne. Detta gör att personen i överläge kan krossa personen i underläges gränser utan att det upplevs så, eftersom det inte rör sig om några uttalade hot utan är en potential som ligger latent. Många är oförmögna att inse att de har en maktposition, och använder därför denna i princip omedvetet.

Det kan också rör sig om relationer som inleds på lika villkor eller på den i underläges initiativ men som sedan förvrids av de maktförhållanden som finns. Kanske utgör det inget problem under relationen, men istället då relationen avslutas, vilket ju inte är så konstigt med tanke på att de flesta inte kan förhålla sig på ett rimligt sätt till sina ex den första tiden. Det är konstigt att förvänta sig att människor ska kunna slänga av sig sina personliga relationer och vara ”professionella” med varandra oavsett vad en går igenom tillsammans.

Det kommer alltid att finnas människor som saknar moralisk kompass och som kommer utnyttja människor underläge. Lösningen ligger inte i att förkasta individer som gör detta utan i att skapa strukturer där detta kan undvikas eller förhindras. Till exempel genom att helt förbjuda romantiska relationer mellan personer med en ojämn maktrelation inom en grupp, det vill säga mellan tränare och elev eller chef och anställd, och göra det till den överordnades ansvar att se till att detta efterlevs. Genom att göra så så undviker en en situation där det kan äga rum en långsiktig bearbetning och utnyttjande av en person.

Jag tror inte att en ska lita för mycket på människors förmåga att inte utnyttja ett överläge de har i en relation. För det första är det ofta något som sker omedvetet och upprätthålls från båda sidor, alltså att personen som är i underläge underordnar sig utan att hen blir hotad till det, men det kan också vara svårt för en person i överläge att inse när denna utnyttjar det. Om det inte finns en aktiv medvetenhet om detta så tror jag helt enkelt att det är dömt att bli en ojämn maktbalans, och jag ser detta som något som är angeläget att undvika på organisationsnivå.

Fixeringen vid enskilda individers moral tror jag hindrar en konstruktiv diskussion kring hur en ska kunna komma till bukt med dessa problem. Vi måste inse att det inte rör sig om enskilda individer som väljer att utnyttja sitt överläge, utan att många många människor gör detta mer eller mindre medvetet. Utan ett strukturellt perspektiv kommer sådana situationer uppstå om och om igen, och det är kvinnor som kommer få betala priset för detta.