Det är inte helt ovanligt med uttalanden i stil med ”ska den där personen föreställa feminist” om uttalade feminister som ger uttryck för åsikter som går emot personens föreställningar som vad god feminism är. Detta tycker jag är ett stort problem, för det skapar en exkludering. Även om jag inte tycker att till exempel högerfeminister är något att ha i kampen för ett jämställt samhälle så kan feminismen vara en inkörsport till djupare samhällskritik (den var det för mig), och därför är det viktigt att hålla dörren öppen, att inte hålla på och ställa upp en massa detaljerade krav om exakt hur den feministiska analysen och kampen ska se ut för att en ska få vara med.
Jag har en väldigt tydlig men bred definition av vem som är feminist. En feminist är en person som är medveten om könsmaktsordningens existens och vill motverka den. Varken mer eller mindre. Jag tycker inte att personen måste ha någon djup analys av vad könsmaktsordningen är, inte heller tycker jag att personen faktiskt behöver agera på ett sätt som motverkar könsmaktsordningen. Till exempel särartsfeminister tror jag snarare förstärker könsmaktsordningen, men jag ser dem fortfarande som feminister för att de vill motverka den. Jag tycker även att en kan vara feminist fast en är passiv.
Däremot finns det gott om feminister som jag ser som mina ideologiska fiender. I dessa ingår bland annat särartsfeminister och högerfeminister. Båda två agerar enligt mig i praktiken på ett sätt som snarare förstärker än motverkar könsmaktsordningen. Och även om de inte gör det så agerar de ofta på ett sätt som förstärker andra grejer jag tycker illa om, som kapitalismen.
Ibland talas det om att feminister ska vara enade. Detta tycker jag är absurt. Jag är inte enbart feminist. Jag tycker inte att kvinnokampen är viktigare än kampen mot till exempel kapitalismen. Att jag är feminist gör mig inte mindre till kommunist, och jag ser inte heller den feministiska kampen som något fristående från kampen mot kapitalismen. De är helt enkelt sammanvävda, såsom allting hänger samman i ömsesidigt beroende i det vi kallar samhället. På samma sätt kan folk vara kommunister men antifeminister, inte heller dessa är jag intresserad av att samarbeta med.
För mig är feminismen inget kramkalas. Alla behöver inte tycka om varandra och hålla med varandra. För min del får alla som känner till patriarkatet och vill bekämpa det kalla sig feminister, men då förbehåller jag mig också rätten att tycka att vissa feminister är helt jävla tappade. Jag behöver inte vara kompis med alla feminister, men jag behöver inte heller utesluta dem jag ogillar ur begreppet feminist.
Om folk bara var lite mer lugna med att även feminister kan vara riktiga idioter så skulle de kanske inte heller vara så pigga på att säga att olika personer inte är feminister. Och framförallt: om feminister skulle kunna sluta gnälla så mycket när andra feminister inte gillar dem så kanske en skulle slippa avskriva dem som feminister, utan istället kunna chilla med att alla inte gillar varandra trots att en delar en politisk åsikt.
Håller med till tusen procent fast det behöver jag nog inte skriva.
Jag ser absolut din poäng och håller till viss del med och till viss del inte alls. Dock funderar jag på en sak när jag läser den här typen av tankebana; om feminismen och andra former av politiska agendor individualiseras, på grund av att vi inte ska försöka få en enad grupp, hur ska detta då kunna åstadkomma en förändring?
Man skulle kunna jobba utifrån tillfälliga koalitioner. Vi feminister kan inte enas om allt, men vi kan samarbeta kring de frågor där vi tycker liknande.
Låter rimligt.
Hur tänker du dig att en enad feministisk grupp ska verka för att åstadkomma förändring?
Till exempel sveriges kvinnolobby gör ju det, även F! har jag fått för mig har lite det syftet. Det sätter ju press på politiker från höger till vänster att agera mer feministiskt, vilket är jättebra.
Ja håller med. Det finns en minsta gemensamma nämnare hos feminister vi kan utgå och verka ifrån utan för den skull göra avkall på de politiska åsikter som åtskiljer oss. Till skillnad från schmenus ovan ser jag inte feminism som en politisk rörelse utan en add-on ett utgångsperspektiv jag tar avstamp i när jag tolkar världen utifrån min ideologiska övertygelse. Därför kan vi enligt mig inte bli en homogen grupp med en tydlig gemensam agenda.
Jag var nog lite otydlig (som vanligt), jag anser nog inte rakt av att feminismen är en politik i sig, men jag jämförde det med politiska frågor/aktioner. Men vad Fanny svarar här ovan tycker jag låter både rimligt och bra, för det är självklart att alla saker kommer vi inte vara överens om.
Ja, en kan ju komma överens om övergripande mål, problemet blir ju när hur en anser att dessa mål ska nås blir tvistefrågan då höger och vänsterfeminister i allmänhet har olika syn på finanspolitik som exempel.
Tycker feminismen i media, i politiken, i arbetslivet kan göra mycket genom att bidra till att medvetenhetgöra genom att peka på ojämlika förhållande mellan kön som tex lönerna, sexism i reklam osv osv. Det är främst där jag ser behållningen med perspektivet. Vad gäller ”lösningarna” så spelar ju andra faktorer in såsom politisk ideologi osv, där blir det svårare att ha någon slags enad grupp.
Ja men givetvis är det så. Alltså bland annat en sak jag skulle tycka var helt lysande att en enad front fanns för (vilket jag har svårt att tro att någon feminist opponerar sig mot) är att exempelvis cirka 80% av allt mediautrymme i ”seriös media” (nyheter, vetenskapsprogram, samhällsdebatter med mera) är drivna och hostade av män, med män som experter osv. Media är makt, typ dagens heliga graal på många sätt och där skulle det gå att göra massor, förmodligen med ganska liten ideologisk tvist mellan höger- och vänsterfeminister.
Det handlar inte om att individualisera, utan om att även se till andra politiska skiljelinjer. Men ibland kan en såklart enas kring vissa grejer.