Jag har tänkt en del på det här med ”artigheter, trevligheter och värdighet” på sista tiden, och hur det påverkat mitt liv. Jag har alltid haft självbilden att jag saknar social kompetens för att det är något som folk, framförallt olika män, har sagt till mig.
Det stämmer att jag i vissa avseenden saknar social kompetens, jag har till exempel alltid haft skitsvårt för att lyssna artigt på tråkiga utläggningar, något som anses vara ”viktigt” i socialt umgänge. Jag brukar också bli sur när jag till exempel utsätts för härskartekniker, något som ju annars är en väldigt stor del av socialt umgänge för kvinnor, speciellt om en är ung. Jag brukar också ta mycket plats, något som i och för sig verkligen kan vara problematiskt men som ofta ses som mer av ett problem om en råkar vara kvinna och göra det.
Däremot är jag socialt kompetent på andra sätt. Jag har lätt för att prata om och relatera till psykiskt tunga och allvarliga ämnen, och det är en förmåga som jag finner väldigt användbar. Detta anses dock inte vara en riktigt lika viktig del av att vara ”socialt kompetent” som dessa ”artigheter, trevligheter och värdighet” som jag redogjorde för ovan.
Innan så tänkte jag alltid att jag vill ha den där andra formen av social kompetens, för det är den som gör att en blir omtyckt av många (inbillar jag mig, jag vet inte) eller åtminstone oproblematisk att ha att göra med i många sammanhang. Att jag var socialt kompetent på andra sätt spelade inte så stor roll, för jag hade lärt mig att det här var det rätta sättet att vara socialt kompetent på.
Jag tycker också att det är intressant hur många män som försökt läxa upp mig i social kompetens själva har visat prov på oerhört socialt inkompetent beteende. Till exempel att inte kunna ta hintar om folks gränser, att mala på om någon tråkig skit som bara ett fåtal i ett sällskap är intresserade av, att göra folk obekväma genom att förlöjliga, ignorera dem dem eller förminska dem (detta är så jävla vanligt och verkligen genomvidrigt) och så vidare. Detta är väldigt vanligt förekommande exempel på social inkompetens som ofta är väldigt accepterad (när män utför den), antagligen för att det är ganska manligt kodat. Det anses inte socialt inkompetent att tafsa på någon, att hålla på med härskartekniker eller liknande så länge det sker inom vissa socialt accepterade ramar.
Det är liksom som att bara en förhåller sig till ett ramverk av ”trevligheter, artigheter och värdighet”, så länge inga formella misstag begås, så kan en göra lite vad som helst. Så länge an använder rätt hälsningsfraser eller vad det nu rör sig om så är det helt okej att vara en oinkännande tölp. Det är viktigare att vara ”artig” än att ha empati och behandla människor med respekt. Det är viktigare att samtalet inte blir ”obekvämt” än att en faktiskt säger någonting viktigt (alla viktiga konversationer blir ju ”obekväma” eftersom de rör upp känslor).
Social kompetens för mig är att kunna relatera till andra och ta hand om sina relationer, inte att kunna typ ”mingla” bra. Därför är ”trevligheter, artigheter och värdighet” så jävla värdelöst, för det handlar inte om att erbjuda människor meningsfull social samvaro utan om att förhålla sig till ett stelt ramverk av regler som en applicerar på alla människor och situationer.
Intressant inlägg. Jag känner mig också socialt inkompetent ganska ofta. På typ ”släktmiddagar” hamnar jag ofta av någon jäkla anledning vid samma ände av bordet som en massa gubbar. Som pratar om typ bilar. Och varenda gång så sitter jag där till en början och verkligen försöker hänga med i samtalet och vara trevlig. Men får knappt en syl i vädret. Lyckas jag någong gång få ordet blir jag konstant avbruten mitt i meningar. Och får jag för en gångs skull avsluta en mening så blir jag så gott som alltid ignorerad, eller får ett ”mmm” till svar.
Det slutar varenda gång med att jag tröttnar och börjar hålla på med mobilen istället. Och då kommer kommentarerna om att jag är tråkig, varför är jag alltid så tyst och det är faktiskt oartigt att sitta med telefonen på en middag…
För mig är social kompetens att veta hur och så också bete sig vettigt mot andra människor och inte bete sig som en tölp, likt flera exempel du gav som visar tydlig brist på social kompetens och att vara första klassens tölp.
De som skriker mest och dömer andras nivå av social kompetens visar uppenbart att de har behov av att hävda sig och är därmed ganska osäkra i sin egen sociala kompetens. Men pekar man ut andras brister behöver man inte visa på sina egna och den typen av beteende går ju igen i många sammanhang.
Jag har senaste åren börjat bara skratta åt skämt jag faktiskt tycker är roliga. Ojoj.
Ursäkta min otroligt osammanhängande mening i början, vet inte vad som hände där. -.-
Såhär ska det stå ”För mig är social kompetens att veta hur men också kunna bete sig vettigt…”
Tack för ett väldigt viktigt inlägg, jag känner igen mig rätt mycket.
Jag har också upplevt att när en förväntas att följa någon slags ”social kompetens”, blir en också ofta kontrollerad och förminskad. Det har hänt en del gånger att jag (av cis-män) fått kommentarer om att jag är si och så till sättet och att det borde ändras på. Det kan vara att någon har lagt en kommentar om att jag ser sur ut när jag tydligen förväntats le och behaga, analyserar eller tänker för mycket, inte lyssnat tillräckligt på en lång och fruktansvärt tråkig utläggning. Känner också att många män tar sig friheten att vara ärliga på ett dömande sätt, men det är inte lika populärt då en själv är rak och ärlig tillbaka. Då är det bara oacceptabelt.
Samma människor som har kommenterat mig har själva betett sig på mer eller mindre vidriga sätt, som du också skriver. Men genom att förskjuta uppmärksamheten mot den andre och försöka uttala sig om vilken ”sorts” brud en är och att en gör fel i sociala sammanhang, förskjuts den sociala osäkerheten till en själv. Som i så många andra sammanhang är det mannen som tar sig tolkningsföreträde att definiera och kontrollera tillvaron.
Män som är verbalt självsäkra gör ofta detta i samtal, medan det i andra fall kan ta sig i uttryck på ett mer fysiskt sätt, som att tafsa på någon och sen kläcka ur sig något i stil med ”men chilla lite och bjud på ett leende”…är bara så jävla less på detta, dessa beteenden har heller inget att göra med social kompetens utan mer med maktutövande.
Alltså, jag vill hångla med det här inlägget! Det är så mitt i prick så jag blir alldeles till mig! 😀
Så skönt att läsa din text! Jag har aldrig känt mig bekväm när en förväntas mingla. Har svårt för det ytliga tomgångspratet och får ofta känslan att alla andra gör det utan ansträngning. Tycker nog att det är en egen typ av kompetens och att en kan vara socialt kompetent på många andra vis.
Jag har tänkt lite på det där med vad som är accepterade reaktioner. Kvinnor som blir sexuellt trakasserade blir ju ofta tillrättavisade om de reagerar med ilska eller genom att hänga ut äcklet, eftersom det är oschysst mot den som trakasserat. Tänk på de som reagerar skitnödigt på när bilder publiceras av deras medbroders sexsnack på blocket och diverse onlinespel. Den socialt accepterade reaktionen är att bli rädd, skuldbelägga sig själv eller bara försöka strunta i äcklet och gå vidare. ”Det är ju inte okej att bete sig så, men det är FAN elakt att kalla honom äckelgubbe/hänga ut honom på det sättet! Fan vad oschysst, han är bara ensam!” Folk som förstår och lever oss in i den trakasserandes situation mer än de kan empatisera med den trakasserade. Hon kan bjuda lite på att vara någons vandrande runkfantasi, det skall hamras hem att hon fan inte skall klaga även om hon har anledning att klaga.
Skittråkig utläggning: Jag ser det som att social kompetens är många saker, och inte något odelat gott heller. Det är att kunna manipulera eller köra över och också att ge och få stöd från sin omgiving. Det är att förföra eller spela på sex. Säljare har en social kompetens, bedragare har en hög sådan. När någon säger något dumt är det färdigheten att kunna skämta bort den dåliga stämningen och leda in samtalet på något annat, men det är också färdigheten och modet att ta upp det obekväma. När en grupp ska göra något och det börjar skämtas och pratas strunt kan man falla in i detsamma för att visa att man inte är tråkig, eller försöka få gruppen på spåret, eller föreslå paus. Det är olika sätt att verka socialt.
Om man inte bryr sig vad andra tycker, kan man gå vidare och kränka nästa person när ens framfusighet inte gett resultat. Tricks man tar till har biverkningar, men man kanske skiter i om kunden tycker man är ett as när dammsugaren eller time-share-lägenheten väl är såld. I sport har man en fördel av att få motståndaren ur känslomässig balans. Det är väl maskulint att se samtal som en debatt som ska vinnas? Man kanske ser hintar och sigaler som sätt att försöka påverka en? Bättre då att lära sig strunta i såna distraktioner.
Artighet utan respekt tycker jag inte är artighet. Det är obehagligt och förolämpande när någon har bestämt sig för att jag är besvärlig och måste hanteras, att denne inte litar på att man kan vara ärlig mot mig. Kanske en självklarhet: Man är inte helt fri, beroende på ens roll och position lämnas man olika utrymme till social kompetens och andra bedömmer en efter sina förväntningar. Exempelvis när någon gjort en illa, kan det ställas krav på att man inte ska klaga, utan förlåta.
Jag var på en middag nyligen där alla egentligen var mer allmänbildade, smartare och mer pålästa än vad jag själv är. Det är ingenting som stör mig nämnvärt även om jag kan bli lite avundsjuk kanske. Fast i sådana lägen tycker jag att det är roligare att lyssna än att prata.
I alla fall råkade jag väl nämna något om mitt jobb, vilket objektivt sett är ett fullkomligt ointressant samtalsämne. Inte ens med god vilja finns det något spännande att berätta om en vardag som går ut på att fixa datorer. Trots detta kastade tjejerna sitt samtal överbord (ett samtal som faktiskt var bra mycket intressantare) och skulle tillmötesgå med att fråga ut mig om detta, bjuda mig till att ta över hela samtalet och rabbla ändlöst om min vardag.
Jag tyckte det var mycket obekvämt och försökte styra undan diskussionen till att bli allmängiltig ”har du också att göra med otåliga människor på ditt jobb?”.
Det lustiga i det här läget är att om umgängesnormen säger att det är jätteintressant så fort en karl öppnar munnen och att kvinnor ska vara extremt tillmötesgående, offra sitt eget samtal, och uppmuntra detta så betyder ju det att tjejerna i det här läget agerade väldigt socialt kompetent just. C:
I så fall tror jag inte att jag gillar social kompetens heller.