Jag har tänkt en del på det här med ”artigheter, trevligheter och värdighet” på sista tiden, och hur det påverkat mitt liv. Jag har alltid haft självbilden att jag saknar social kompetens för att det är något som folk, framförallt olika män, har sagt till mig.
Det stämmer att jag i vissa avseenden saknar social kompetens, jag har till exempel alltid haft skitsvårt för att lyssna artigt på tråkiga utläggningar, något som anses vara ”viktigt” i socialt umgänge. Jag brukar också bli sur när jag till exempel utsätts för härskartekniker, något som ju annars är en väldigt stor del av socialt umgänge för kvinnor, speciellt om en är ung. Jag brukar också ta mycket plats, något som i och för sig verkligen kan vara problematiskt men som ofta ses som mer av ett problem om en råkar vara kvinna och göra det.
Däremot är jag socialt kompetent på andra sätt. Jag har lätt för att prata om och relatera till psykiskt tunga och allvarliga ämnen, och det är en förmåga som jag finner väldigt användbar. Detta anses dock inte vara en riktigt lika viktig del av att vara ”socialt kompetent” som dessa ”artigheter, trevligheter och värdighet” som jag redogjorde för ovan.
Innan så tänkte jag alltid att jag vill ha den där andra formen av social kompetens, för det är den som gör att en blir omtyckt av många (inbillar jag mig, jag vet inte) eller åtminstone oproblematisk att ha att göra med i många sammanhang. Att jag var socialt kompetent på andra sätt spelade inte så stor roll, för jag hade lärt mig att det här var det rätta sättet att vara socialt kompetent på.
Jag tycker också att det är intressant hur många män som försökt läxa upp mig i social kompetens själva har visat prov på oerhört socialt inkompetent beteende. Till exempel att inte kunna ta hintar om folks gränser, att mala på om någon tråkig skit som bara ett fåtal i ett sällskap är intresserade av, att göra folk obekväma genom att förlöjliga, ignorera dem dem eller förminska dem (detta är så jävla vanligt och verkligen genomvidrigt) och så vidare. Detta är väldigt vanligt förekommande exempel på social inkompetens som ofta är väldigt accepterad (när män utför den), antagligen för att det är ganska manligt kodat. Det anses inte socialt inkompetent att tafsa på någon, att hålla på med härskartekniker eller liknande så länge det sker inom vissa socialt accepterade ramar.
Det är liksom som att bara en förhåller sig till ett ramverk av ”trevligheter, artigheter och värdighet”, så länge inga formella misstag begås, så kan en göra lite vad som helst. Så länge an använder rätt hälsningsfraser eller vad det nu rör sig om så är det helt okej att vara en oinkännande tölp. Det är viktigare att vara ”artig” än att ha empati och behandla människor med respekt. Det är viktigare att samtalet inte blir ”obekvämt” än att en faktiskt säger någonting viktigt (alla viktiga konversationer blir ju ”obekväma” eftersom de rör upp känslor).
Social kompetens för mig är att kunna relatera till andra och ta hand om sina relationer, inte att kunna typ ”mingla” bra. Därför är ”trevligheter, artigheter och värdighet” så jävla värdelöst, för det handlar inte om att erbjuda människor meningsfull social samvaro utan om att förhålla sig till ett stelt ramverk av regler som en applicerar på alla människor och situationer.