Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Som normbrytare måste man alltid bekräfta att de som följer normerna gör rätt.

När man bryter mot normer på olika sätt, typ inte rakar sig på kroppen som kvinna, så kommer det ofta fram personer som vill ha ett erkännande på att det är okej att göra motsatsen också, alltså följa normerna. De kan låta typ såhär: ”jaha så du rakar inte benen, men alla måste ju få göra som de själva vill, du tycker väl det är ok att raka benen” och detta utan att man över huvud taget antytt att man inte skulle vara okej med att andra personer rakar sina ben. Det är ju inte som att jag attackerar benrakare personligen, däremot kan jag uttrycka att jag tycker att det är tragiskt att så mycket tid och pengar går till att ta bort något naturligt bara för att det är så det ”ska vara”.

Ännu värre blir det när köttätare är på vegetarianer och veganer och tycker att det är ett lika gott val att äta kött som att inte göra det, och vill att de som inte äter kött ska bekräfta detta. Visst finns det folk som avstår kött av andra skäl, men de flesta gör det på någon slags ideologisk grund och då är det väldigt konstigt att tycka att dessa personer ska säga att köttätande är ett lika gott val, för det tycker dem troligen inte. Det borde vara uppenbart för alla och en var att den som avstår kött överlag inte tycker att det är ett gott val att inte avstå kött, men ändå måste frågan ställas och personen som får den måste säga att man är ”okej” med att andra äter kött även om man inte gör det själv.

Varför är det alltid personer som avviker från samhällets värderingar som måste bekräfta de normativa värderingarna. Kan man inte bara få tycka att det är skitfult eller fel att raka sig under armarna? Kan man inte bara få tycka att det är moraliskt förkastligt att äta kött? Det viktiga är väl att man inte sabbar allas trivsel genom att ta upp det jämt och ständigt (även om jag förvisso tycker att det är okej i en viss utsträckning det med)?

Jag behöver inte att människor som rakar sig under armarna bekräftar mitt val, så varför behöver de att jag bekräftar deras? De har ju en hel värld, skönhetsindustri och så vidare som tycker att det enda rätta är att raka sig på kroppen, varför måste då även jag hålla med dem? Jag skulle inte gå fram till en person med lena armhålor och ba: ”du vet väl att det är fel att raka sig under armarna” men jag är inte heller intresserad av att bekräfta deras beslut.

Det intressanta här är att man riskerar att anses rabiat om man inte aktivt ger bekräftelse till folk som väljer enligt normen. Om man inte som orakad, vegetarian och så vidare när man pratar om sina livsval alltid lägger in ett ”men jag är okej med att folk inte gör som jag” som en brasklapp så är det alltid någon jävel som frågar om det inte är ”okej” att göra annorlunda. Ja, det är klart det är ”okej” men du kommer inte att få mig att säga att det är ett precis likvärdigt val, för det tycker jag inte.

12 kommentarer till Som normbrytare måste man alltid bekräfta att de som följer normerna gör rätt.

  • Egil skriver:

    Hahaha, so true :S Ett ganska bra svar är att ”jag vill inte diskutera X, för när jag diskuterar med folk som inte är X så blir alltid argumenten samma, för för alla icke-X:are så är X ganska nytt, jag har hållit på med X är y år så det börjar bli lite tröttsamt…” det funkar iaf till viss del.

  • Isabella Swan skriver:

    Frågan är om det inte är värst för just vegetarianer, i alla fall till vardags. Ett sådant jävla tjat som det blir varenda gång man skall äta tillsammans i jobbsammanhang, släktsammanhang osv., och då är det ju oftast inte ens personer som aldrig har träffat den stackars vegetarianen och kan anses ”få” vara lite ”överraskade” eller något. Tjat, tjat, tjat, Och dessa osannolikt jobbiga skämt om att jamen du vet väl att morötterna skriker när du kokar dem levande.

    Obs. att jag sjäv inte är vegetarian; detta är enbart vad jag ser runtomkring mig. Ack så ofta jag bara skäms galore för mina ”medköttätare” eller vad vi skall kalla det.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Det tror jag absolut stämmer. Beror nog mkt på att många faktiskt känner visst obehag inför att äta kött, men skiter i att göra ngt av det.

    • karin skriver:

      Haha, jag är vego och det första skämtet handlade om att jag tog död på grönsakerna. sen en massa dravel om att det är ju natuuuurligt att äta kött och vad håller jag på med egentligen osv.

  • Candy skriver:

    Det som är lustigt med veggie-grejen är att de köttätare som ställer sådana frågor, ofta rage:ar om en säger att ”nej, jag tycker inte det är moraliskt ok att äta kött”. Varför ställa en fråga om en bara vill ha ett enda svar? Då kan en ju lika gärna fråga sina köttätande vänner om det, eller repetera i sitt huvud: ”Det är ok att jag äter kött, det är ok att jag äter kött” tills det verkligen känns som om det är ok.

    Att folk ens ställer sådana frågor, om kött eller rakning, tycker jag säger ganska mycket om deras osäkerhet. De kanske själva, djupt inne, tycker att det de gör är fel eller känns obekvämt. Men de vill ändå fortsätta göra det, för att ”kött är gott” eller ”det är jobbigt att stå utanför normen”. De vill då ha andras bekräftelse på att det visst är ok att de sviker sig själva/ägnar sig åt moralisk förkastlighet. För det är ju sååå jobbigt att förändra.

  • Nina skriver:

    Att inte dricka alkohol i sammanhang där alkoholdrickande är norm är väldigt intressant ur just detta perspektiv, skrev en uppsats om det en gång. När någon går emot normen blir de som följer normen medvetna om att de faktiskt har ett val(!). Och då känner de sig helt enkelt ifrågasatta. Om DE känner sig ifrågasatta om EN person gör annorlunda, så kan de ju sätta sig in i hur det är för normbrytare…

  • En annan Nina skriver:

    Jag känner så igen mig med att jag som vegetarian alltid även måste respektera köttätarnas val, ofta för att de ska respektera mitt val och inte ständigt göra sig lustiga på min bekostnad. Men jag tycker ju inte det är ok att äta kött, det är ju därför jag inte gör det!

    Det är lustigt det där hur folk känner sig påhoppade bara för att man inte håller med dem i den frågan. Många känner sig även påhoppade enbart av att man säger att man är vegetarian (vilket jag bara gör i situationer då jag måste), och då kommer ofta det obligatoriska himlandet med ögonen, vegetarian-skämten eller onödiga kommentarer ”Men kött som är så gott!” (det är ju inte direkt p.g.a. smaken jag har avstått från kött. Kött var bland det godaste jag visste).

    Det är som att man bara genom sin närvaro påminner dem om att det finns människor som faktiskt inte tycker det är helt i sin ordning med köttindustrin trots allt, och de är väl säkert rädda att man i tysthet dömer deras moraliska ställningstagande. Samma sak kan jag tänka mig händer när normföljande människor träffar på någon som ser problem med rakning av kroppshår eller andra normer (som t.ex. nämnt ovan, alkoholdrickande).

  • Kim skriver:

    Jag får samma grej för att jag inte mäktar med monogama förhållanden/liknande (just nu, åtminstone :P). Om folk förhör eller råkar luska fram detta genom olika frågor ska de ofta ifrågasätta mig och fråga om jag tycker att det är förkastligt med tvåsamma monogama förhållanden, ifrågasätta huruvida det är långsiktigt funktionellt/etiskt rätt med icke-monotvåsamhetsrelationsformer, eller på olika andra vis kritisera detta… Herregud, låt mig vara.

  • Maja skriver:

    Det är så himla sant inom så många olika situationer. Jag lever i ett öppet förhållande och tror att jag kommer vilja ha det så resten av livet, oavsett om jag bor med min partner, har barn osv. Det är inte det första jag tar upp när jag träffar nya människor eftersom jag sällan tycker det är intressant eller relevant att prata om, men när det händer blir folk i nio fall av tio otroligt provocerade och fiskar genast efter att få mig att säga att monogam tvåsamhet är jättefint det med. Tror absolut att det bottnar sig i osäkerhet, och i vissa fall kanske en blandning av osäkerhet i samband med nyfikenhet/avund.

  • Vanda skriver:

    WORD. Upplever samma sak fucking jämt. Är vegetarian, nykterist, polyamorös och orakad. Men det är HELT OKEJ att äta kött, dricka alkohol, och att leva monogamt och hårlöst! Fan, hatar det där. Särskilt det där med kött. Nej, jag tycker faktiskt inte det är okej att äta kött. Det är därför jag inte gör det. Och precis som du skriver, de här människorna får ju sina val bekräftade så fort de går utanför dörren. Blir man så ur balans av att se att man kan välja en annan väg, kanske man borde se över sina egna principer.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Precis som du skriver i slutet! Människor som känner osäkerhet inför sina val behöver bekräftelse på dem från andra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv