Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

raka

Hårfobi.

Åh herregud. Denna kommentar fanns i Bloggkommentatorernas kommentarsfält.

Det är upp till var och en tycker jag. Men jag själv AVSKYR hår och har fobi mot det och tycker att det är äckligt. Kort och gott. Jag rakar benen men inte armarna. Någon gräns får man ha :)

Okej. Personen påstår sig alltså ha hårfobi. Men hon rakar inte armarna eller huvudet. Väldigt selektiv fobi, och väldigt praktisk får man tycka eftersom den stämmer precis överens med samhällets normer i frågan. Man undrar om hon har fobi enbart för kroppshår på fel ställen på kvinnor eller om det även gäller för män? Ställer hon sig på en stol och skriker om hennes sexpartner (förutsätter här heterosexualitet, jag vet förlåt) inte rakat benen.

Sen tycker jag att det verkar otroligt jobbigt att ha en hårfobi! Jag menar, jättemånga människor har ju hår. Även om fobin bara är begränsad, som det verkar, till hår på benen så verkar det otroligt jobbigt att få en fobireaktion (oresonlig rädsla, ofta handlingsförlamning etc) så fort man ser håriga ben. Om jag hade varit den här personen så hade jag sett till att söka terapi för detta! Det finns hjälp att få så att du kan leva ett normalt liv.

Nejmen allvarligt. Sluta använda ordet fobi för att få era personliga preferenser att låta mer viktiga eller svårare att förändra. Du har troligen ingen fobi, du är bara inskränkt och tycker att det känns skönt att förklara detta som om det var något du inte kunde rå för. Och om du har en fobi, sök då hjälp för helvete. Både för din egen och andras skull.

Attityder kring kroppsbehåring.

Läste Bloggkommentatorernas inlägg om benhår och fann, i kommentarerna, en massa lustiga attityder kring frågan. Så jag tänkte att jag skulle gå igenom dem nu.

Först ut har vi alltså personen som tycker att man ska få tycka som man vill. En riktig klassiker.

Det är klart man kan ha preferenser, som typ alla som någonsin lagt sig i denna debatt sagt redan innan. Dock att man inte ska trycka dem i ansiktet på folk. Men vad som framförallt är intressant är att människor som uttrycker en preferens för orakade ben på kvinnor ofta anklagas för att vilja begränsa kvinnors valmöjligheter. ”Man får väl göra som man vill”, sägs det då. Och ja, det får man, men det borde väl gälla båda vägarna.

Dessutom är det viktigare att lyfta fram fördelarna med orakat eftersom det görs såpass sällan. Fördelarna med rakat, däremot, lyfts fram ungefär precis hela tiden. Det är så mysigt med lena ben, det är kvinnligt, det är snyggt och så vidare.

Sedan kommer den gamla harangen om att alla såklart ”får” göra som de vill så länge de inte kommer nära inpå. Jag vet inte exakt vad personen åsyftar med nära inpå, men det betyder ofta att man inte ska visa det offentligt, typ ha ärmlösa plagg.

Detta är lite som att säga ”det är okej att vara bög, så länge de inte tafsar på mig”. Det är okej med hår på kvinnor, så länge det inte kommer ”nära”. Jag tycker att det tillhör god ton att man inte trycker upp sitt ben eller sin armhåla i någons ansikte, men detta gäller både kvinnor och män och oavsett om de har rakat så eller ej. Varför ska en kvinna med orakade ben eller armhålor behöva vidta större försiktighet? Och om det inte är så att hon måste det, varför säger man då ens såhär? Är det ett problem att folk trycker upp just sina orakade armhålor i andra ansikten? Nej, skulle inte tro det.

Jag förstår inte människors behov av att säga att man ska visa hänsyn om man är homosexuell, orakade eller vad det nu gäller. Alla ska väl visa hänsyn, alltid. Varför ska den som bryter mot normer tvingas visa mer hänsyn, det tycker jag är en jävligt relevant fråga att ställa sig i sammanhanget.

Detta med att folk ska få ”välja själva” betyder oroväckande ofta att de ska skyddas från informationen om att vissa har gjort avvikande val. Såhär: om jag lägger upp en bild på mina rakade ben eller min rakade armhåla och skriver ”rakade mig idag, mysigt att vara len” så är risken för att någon skulle anklaga mig för att försöka hindra folk från att göra egna val minimal. Om jag däremot gör motsatsen och skriver ”mysigt med lite hår” så är risken stor att de arga kommentarerna om att jag inte accepterar rakade ben trillar in överhängande. Ta er nu en liten funderar på varför det är såhär. Varför är det egentligen så att det ses som en uppmuntran när någon vågar bryta mot normen och gå ut med det, men inte som en uppmuntran när någon går ut med att hen följer normen.

Det är också vanligt att feminister som rakar benen skriver om detta. Jag har aldrig, och jag menar verkligen aldrig, sett en negativt kommentar på något av dessa inlägg, även fast de egentligen också uppmuntrar till något.

Om hela jävla samhället uppmuntrar till ett beteende, i detta fall att raka benen, så är det väl rimligt att en yttepytteliten grupp uppmanar till motsatsen. Men det får man tydligen inte göra. Även om det är helt utan fördömande ton, helt utan krav eller ens utsagor som ”jag tycker hår är snyggare/bättre” så ser folk som rakar benen det som begränsande. Herregud benrakare, tagga ner och inse att ni har typ hela samhället på er sida, som stöttar era val. Hur i helvete kan det då vara så fruktansvärt provocerande att ett fåtal individer är offentliga med att de gör annorlunda?

Här reagerar någon på att Lady Dahmer uttrycker att hon saknar den rakade känslan. Det finns en utbredd uppfattning att man som orakad offrar en massa saker för ett ideal. Att man går omkring varje jävla dag och bara vill ha lena ben men tvingar sig själv att skita i det. Så kan det säkert vara för någon, framförallt i början. Jag kan säga som så att om jag hade helt hårfria ben naturligt så skulle jag knappast klaga, det hade varit skönt. Jag hade heller inte bangat om det fanns ett smärtfritt, snabbt och gratis sätt att avlägsna håret. Men allt detta handlar om avvägningar och jag har gjort avvägningen att det inte är värt den tid jag lägger ner på hårborttagning för den orakade känslan och de andra fördelar jag upplever med rakade ben (nu har jag förvisso epilerat dem, men jag lät dem vara i ett halvår innan dess).

Vidare så vänjer man sig vid och börjar kanske så småningom även uppskatta håret. Jag har i alla fall gjort det, nu när jag tagit bort det så saknar jag känslan en aning, även om det är skönt att slippa känna sig rädd för att folk tittar. Det är alltså inga konstigheter med att man väger för och nackdelar i olika beslut, det tror jag att vi alla gör. För mig är det viktigare att jag sparar tid och pengar på att ha en avslappnad inställning till min hårväxt än att leva upp till samhällets ideal. Den ”nyrakade känslan” som många talar så lyriskt om (tillåt mig tvivla på att det skulle vara det primära skälet till att folk rakar benen) är ändå inte så jävla fantastisk och håller i sig väldigt kort. Dessutom är känslan av stubb bra obehaglig.

Det som från början känns konstigt och fel vänjer man sig oftast vid. Grejen är att många personer inte över huvud taget har en ide om hur det känns att ha sin fulla hårväxt på benen och då kan man faktiskt inte göra ett avvägt beslut eftersom man inte testat båda alternativen. För den som vill har jag en sluta raka benen-guide här där jag tar upp dessa frågor mer ingående.

Och så detta eviga ”men det går så snabbt”. För det första är detta helt olika för olika personer. Jag till exempel behöver ganska mycket tid till min benrakning eftersom jag måste ”mjuka upp” benen först. Vidare så kostar rakhyvlar ganska mycket. Och dessutom så måste man se det hela i en kontext av allt annat vi gör för att vi ska behaga. Typ sminkar oss, noppar ögonbrynen, bantar och så vidare. Alla dessa saker gemensamt tar väldigt mycket tid och energi i anspråk, eller som jag brukar kalla det: är slöseri med liv. Med den insikten kan man nog också förstå vikten av att börja sålla.

Det spelar ingen roll att just denna enskilda grej bara tar fem minuter åt gången, för det är allting sammantaget som blir väldigt väldigt mycket mer. Då är det sjukt viktigt att lyfta fram det faktum att man kan välja annorlunda, att folk faktiskt väljer annorlunda. Det är därför jag skriver om detta, inte för att jag tycker att alla ska fatta samma skönhetsbeslut som jag utan för att jag tycker att alla ska fatta självständiga skönhetsbeslut. Välja själv hur de vill göra utifrån insikten om att samhällets normer styr våra val.

Saknar mina ludna ben.

Epilerade benen i helgen. Först kändes det skönt, men nu måste jag faktiskt säga att jag saknar ludenheten en aning. Inte så att jag lider för att de är släta, men jag hade vant mig och börjat gilla det. Och det jobbiga är att det tar betydligt längre tid att gro ut hår än vad det tar att ta bort det.

Intressant hur man vänjer sig vid olika saker. Något som från början mer var en fråga om besparing av tid och pengar blev till något jag uppskattade i sig självt. Sedan behöver det inte bli så för alla, men ville bara påpeka att man faktiskt kan lära sig att inte bara acceptera utan även gilla kroppshår.

Som normbrytare måste man alltid bekräfta att de som följer normerna gör rätt.

När man bryter mot normer på olika sätt, typ inte rakar sig på kroppen som kvinna, så kommer det ofta fram personer som vill ha ett erkännande på att det är okej att göra motsatsen också, alltså följa normerna. De kan låta typ såhär: ”jaha så du rakar inte benen, men alla måste ju få göra som de själva vill, du tycker väl det är ok att raka benen” och detta utan att man över huvud taget antytt att man inte skulle vara okej med att andra personer rakar sina ben. Det är ju inte som att jag attackerar benrakare personligen, däremot kan jag uttrycka att jag tycker att det är tragiskt att så mycket tid och pengar går till att ta bort något naturligt bara för att det är så det ”ska vara”.

Ännu värre blir det när köttätare är på vegetarianer och veganer och tycker att det är ett lika gott val att äta kött som att inte göra det, och vill att de som inte äter kött ska bekräfta detta. Visst finns det folk som avstår kött av andra skäl, men de flesta gör det på någon slags ideologisk grund och då är det väldigt konstigt att tycka att dessa personer ska säga att köttätande är ett lika gott val, för det tycker dem troligen inte. Det borde vara uppenbart för alla och en var att den som avstår kött överlag inte tycker att det är ett gott val att inte avstå kött, men ändå måste frågan ställas och personen som får den måste säga att man är ”okej” med att andra äter kött även om man inte gör det själv.

Varför är det alltid personer som avviker från samhällets värderingar som måste bekräfta de normativa värderingarna. Kan man inte bara få tycka att det är skitfult eller fel att raka sig under armarna? Kan man inte bara få tycka att det är moraliskt förkastligt att äta kött? Det viktiga är väl att man inte sabbar allas trivsel genom att ta upp det jämt och ständigt (även om jag förvisso tycker att det är okej i en viss utsträckning det med)?

Jag behöver inte att människor som rakar sig under armarna bekräftar mitt val, så varför behöver de att jag bekräftar deras? De har ju en hel värld, skönhetsindustri och så vidare som tycker att det enda rätta är att raka sig på kroppen, varför måste då även jag hålla med dem? Jag skulle inte gå fram till en person med lena armhålor och ba: ”du vet väl att det är fel att raka sig under armarna” men jag är inte heller intresserad av att bekräfta deras beslut.

Det intressanta här är att man riskerar att anses rabiat om man inte aktivt ger bekräftelse till folk som väljer enligt normen. Om man inte som orakad, vegetarian och så vidare när man pratar om sina livsval alltid lägger in ett ”men jag är okej med att folk inte gör som jag” som en brasklapp så är det alltid någon jävel som frågar om det inte är ”okej” att göra annorlunda. Ja, det är klart det är ”okej” men du kommer inte att få mig att säga att det är ett precis likvärdigt val, för det tycker jag inte.

Den som blir provocerade av håriga kvinnoben borde först fundera över sin egen reaktion.

Ibland frågar folk varför jag inte rakar benen. Den frågan är så konstig egentligen, även om den idag betraktas som normal att ställa till kvinnor. Man skulle aldrig fråga en man varför han inte rakar benen, inte heller en person varför hen inte färgar håret eller sminkar sig. Alla förstår att det är upp till individen, inget man ska behöva försvara. Men när det kommer till kroppsbehåring så har plötsligt ansträngningen börjat ses som normen.

Så när någon frågar varför jag inte rakar benen så brukar jag säga att svaret ligger i frågan. Jag har valt att inte raka benen för att jag egentligen inte borde behöva välja att strunta i det, att det man väljer egentligen borde vara det motsatta; att välja att raka sig. Jag har valt att inte raka benen för att det är något som borde vara, men inte är, ickepolitiskt och oprovocerande.

Vissa tycker att man inte ska göra det till en politisk handling och till er säger jag; den dagen då jag slutar få dessa frågor, då rakning slutar ses som något alla kvinnor ska börja med förr eller senare, då kan jag strunta i att lägga en politisk värdering i det. Fram till dess så kommer det uppfattas som en politisk handling och kommer även att vara det från min sida.

Det statement jag försöker göra är att håriga ben borde vara ickepolitik, men inte är det. Den som blir provocerade av håriga kvinnoben borde fundera över sin egen reaktion först och främst och kvinnans bevekelsegrunder i andra hand.

Oceaner av tid.

Det fanns en tid när jag varken tyckte att kroppsbehåring eller bantning var viktiga feministiska frågor. När jag tyckte att det är klart man ska respektera folks val att inte raka sig eller banta men alla ska få göra som dem vill. Men detta var innan jag själv slutade banta och slutade raka mig, innan jag själv visste vilka otroliga livsvinster det kan leda till att inte ägna sig åt sådant.

Framförallt bantningen är jag glad att jag hamnade ur klorna på och det skedde ändå relativt tidigt för mig om man jämför med många andra kvinnor som håller på och tampas med den där skiten fan för evigt. Jag kommer troligen aldrig hamna där igen, jag är för medveten för att återigen börja räkna kalorier och dra i fettet, även om man såklart aldrig står säker.

Jag har insett nu hur viktiga dessa frågor är, för det handlar om tid. Tid är typ det absolut viktigaste vi människor har i våra liv och väldigt väldigt mycket av kvinnors tid ägnas åt att klämma, raka, sminka, borsta och banta. Etter värre blir det när utseendefixeringen leder till kirurgiska ingrepp som i många fall är kostsamma och potentiellt skadliga. Utöver den faktiska tid alla dessa saker tar så ägnar vi tid åt att prata om det, att tänka på det och att läsa om det. Vi ägnar dessutom känslomässig energi åt att på olika sätt känna ångest över att vi inte har ägnat tid nog åt dessa saker. Om man dessutom tänker på alla de kostnader som detta medför och alla de arbetstimmar som krävs för att täcka dessa kostnader samt all tid som läggs på att köpa de nödvändiga produkterna så blir det hisnande mycket tid.

Just bantning påverkar livet än djupare så genom att dränera en på energi och utsätta en för hälsofaror. Jag talar alltså här inte om bantning i form av hälsosammare livsstil och motion för att man är överviktig utan om alla dessa ansträngningar och extrema dieter som görs för att nå den ”perfekta” vikten även om det kanske inte är den som är naturlig för ens kropp. Överdriven fixering vid kost och träning kan också vara ett hinder i vägen för att vara på riktigt hälsosam, som jag skrev om här.

Jag menar inte att skuldbelägga er som bantar, opererat er, rakar er och så vidare, jag har gjort allt detta själv och gör det fortfarande i viss utsträckning. Jag tycker dock att det är värt att fundera på hur mycket mer tid den kvinnliga delen av befolkningen i lägger på detta än den manliga delen och vad det innebär för jämställdheten. Jag tror att det blir åtskilliga timmar om vi räknar ihop allt, även om det såklart kan bli svårt med tanke på att många av dessa saker tar tid även på ett mer subtilt sätt än att man faktiskt genomför praktiska handlingar.

Detta handlar alltså inte bara om att ”alla ska få göra som de vill” utan är en betydligt mycket viktigare och mer djupgående fråga än så. Därför är det viktigt att inte låta det stanna vid sådana plattityder bara för att man inte vill stöta sig med människor som ser det som ett personligt påhopp när deras skönhetsvanor kritiseras. Istället bör vi trycka på om det här med att skönhetshetsen tar enorma mängder tid och energi samt ofta även livsglädje och hälsa i anspråk från jordens kvinnor och att detta faktiskt är dåligt, inte bara något som borde vara ”frivilligt”. Jag menar: dessa oceaner av tid enbart för att ha ett behagfullt utseende. Det är sanslöst.

Benhårsutmaning/sluta raka benen-guide.

Nu skulle jag kalla mig officiellt orakad. Mitt benhår har nått sin fulla längd och jag har ingen problem med att någon ser det. Men vägen dit var lång och svår, så därför ska jag skriva en handlingsplan om hur man gör för att övergången ska bli så smidig som möjligt. Detta kan även vara ett experiment att göra om man undrar över ens ”egentliga” inställning till benhår, alltså hur ens egen smak rörande kroppsbehåring ser ut som inte har blivit påtvingad av samhället. För att veta det måste man först och främst pröva att vara orakad, inte sant? Inte för att det kommer göra dig helt immun mot samhällets värderingar, men det kommer troligen att vara en hjälp på vägen till att fatta ett eget beslut. Jag vill uppmana alla till att åtminstone pröva att vara orakade.

Börja under en årstid då du inte är barbent offentligt. Skälet är enkelt, det är mycket lättare att strunta i rakningen när man inte oroar sig över vad andra ska tycka om behåringen och det är inte kul att begränsa sin klädsel för att man inte vill visa upp sina lurviga ben. Bättre då att ta det på hösten eller vintern så man slipper tänka på det över huvud taget. Här har man ju en fördel om man bor i Sverige eftersom det är pisskallt typ hela året.

Börja med att raka dig mer och mer sällan. Om man rakar sig regelbundet så är det ofta förknippat med obehag att försumma rakningen eftersom stubb känns väldigt otrevligt. Om man låter håret bli något längre känns det för det mesta mer okej rent fysiskt. Dessutom börjar håren för det mesta ljusna lite och bli mjukare. Kolla var den här gränsen går för dig, för mig går den där jobbiga stubbfasen över efter kanske en vecka. Öka avståndet mellan rakningarna mer och mer och tänk på hur skönt det är att slippa lägga tid på rakning. Om du är som jag och måste mjuka upp benen länge innan rakningen så sparar du nog mycket tid! Dessutom kostar rakhyvlar en hel del, tänk på det med. Om du hittills rakat dig på regelbunden basis så tror du antagligen att ditt hår är både tjockare och mörkare än det egentligen är efter att det fått växa lite.

När du hållit på med detta ett tag så kommer du troligen att känna dig mer bekväm med att ha orakade ben. Dessutom kommer varje tillfälle du rakar dig bli jobbigare eftersom du har längre hår. Då kommer det nog komma mer eller mindre automatiskt att du struntar i rakningen. Det tar ett tag innan benhåret når sin fulla längd, kanske en månad eller två, så pröva med att vänta tills det inte blir längre. Ett tecken brukar vara att benhåren smalnar av fint istället för att sluta tvärt, då är de nedslitna i topparna. När ditt benhår nått din fulla längd kan du bestämma dig för om du vill raka dig eller inte.

Att visa sina orakade ben offentligt kan såklart vara jobbigt men det blir desto lättare om du är van vid dem själv först. Jag tror inte jag kommer ha några problem med att visa mina nu eftersom jag har vant mig vid dem under en längre tid. Jag tror också att det är viktigt att inte tänka att man aldrig mer ska raka benen utan se det mer som ett experiment för att se hur jobbigt det känns och hur mycket tid, energi och pengar du sparar på att inte raka dig.

Hur många bryr sig egentligen?

Inget aktivt beslut ledde till att jag slutade raka mig, det bara blev så. Mest av allt handlade det om pur lathet vilket jag tycker är ett utmärkt skäl; det största problemet med alla skönhetsrutiner som körs ner i våra halsar är den energi och tid det tar från andra saker man anser roligare. Jag orkade helt enkelt inte raka mig, sedan blev det för långt för att det skulle vara lönt att ta tag i saken igen, för det blir ju bara jobbigare ju längre tiden går och håret blir. För ett år sedan hade min hårväxt nu varit otänkbar, nu känns den helt bekväm.

Men det är inte utan att jag känner en smula ångest över om jag mot förmodan skulle få till ett ligg inom en vettig framtid. Det finns ju tyvärr en mängd killar som tycker att vildvuxet hår är äckligt. De kanske aldrig tidigare har sett en tjej med långt hår på benen, det är ju inte helt ovanligt att folk ser det som något slags perverst undantag från naturtillståndet.

Jag önskar att jag hade självförtroende nog att tänka att den kille som har något att invända mot min hårväxt kan dra åt skogen, men det har jag inte. Jag skulle tycka att det var väldigt jobbigt att få nobben eller anses som äcklig på grund av min hårväxt. Etter värre om någon skulle betrakta sig själv som ”lurad” eller dylikt. Jag undrar lite över detta, hur vanligt är det egentligen att män bryr sig och tycker att det är avtändande med naturlig hårväxt? Jag utgår från att de flesta inte bryr sig så mycket om de är kära, men om det handlar om sex rakt av. Är det en viktig grej då?

Sluta prata om det som om ni offrar er som Jesus på korset för att andra ska få syndernas förlåtelse.

Nu till ett ämne jag tycker är väldigt viktigt. Jag skrev ju innan lite kort om det här med att säga ”feministen i mig” och varför jag tycker att det låter så fel. Jag har fått många svar från folk som menar att man kämpar emot den här synen man har på t.ex. att rakade ben skulle vara snyggare för sin feministiska övertygelses skull.

Vägrar raka benen men slits med åsikten att rakat är finare. GAH! samma sak med kläder och smink. Och könsroller. Kan tycke det ser förjävligt ut med män i feminina kläder men kämpar med att sluta upp med det tramset.

Inte att det inte är en uppoffring ibland för så är det ju med all moral, ibland drabbas man av egoistiska eller barnsliga begär, men ett högre jag sätter stopp. Ibland vill jag bete mig illa, men en del av mig säger stopp osv. osv.

- Lady dahmer

Det är klart att man ibland gör det lite mer omständligt för sig själv genom att hålla fast vid vissa principer men jag tycker inte att man ska se det som en uppoffring. Det är inte så att jag lider för att uppnå något slags ”greater good”. Min övertygelse är att jag skulle må bättre om jag frigjorde mig från dessa ideal. Sedan tror jag också att det skapar ett bättre samhälle om folk slår sig fria från idealen, och det är såklart en bonus. Det är ändå i grund och botten en kamp jag för mot mina egna föreställningar för att jag ska kunna må bättre, bli tryggare i mig själv.

Frigörandet från ideal är som träning. Det är (ska inte vara) ingenting man gör för någon annan för att vara duktig utan något man gör för sig själv för att må bra. Även om det ibland är bekvämare att sätta sig i soffan och kolla på tv så betyder inte det att träningen är en uppoffring. Det är något man gör för att man förstår att man kommer må bättre i framtiden om man gör.

Lady Dahmer skrev för en tid sedan ett inlägg om att inte raka benen, att det inte var något hon gjorde bara för sin egen vinnings skull. Jag menar att det blir helt omöjligt ur ett feministsikt perspektiv att ha en viss livsstil bara för att den ska tjäna andra. Om man går dag ut och dag in och tvingar sig själva att leva på ett visst sätt, vad har man då vunnit? Absolut ingenting. Man har varken vunnit personligen och man har inte heller vunnit något åt samhället, för idéen med feminism är väl ändå inte att kvinnor ska lida utan att vi ska bli mer nöjda med våra liv. Jag tycker inte att man är en god feministisk förebild om man lider sig igenom allt det där man som feminist ”ska” göra.

Att jag inte rakar benen regelbundet, sminkar mig dagligen eller slutat banta beror inte på att jag tvingat mig själv till att sluta på grund av feministisk övertygelse. Det handlar om att jag på grund av min feministiska övertygelse har kunnat se anledningen till att jag innan har känt press på att ha släta ben och därför kunnat släppa den. Jag tvingar inte mig själv till något, jag analyserar världen och lever på ett sätt jag tycker känns bekvämt utifrån det jag vet. Det är ingen uppoffring, det är en mental träning som kan vara lite kämpig att ta sig igenom men som i slutändan ger personlig utdelning.

Jag tror inte att Lady Dahmer egentligen vill raka benen men tvingar sig själv till att inte göra det. Om det är så så tycker jag att det är sorgligt, men jag tror inte att det är så. Jag tror att anledningen till att hon inte rakar benen är för att hon har sett de strukturer som innan fått henne att göra det och därför frigjort sig från det mentala tvånget. Även om hon säkert ibland känner att det hade varit finare med rakade ben så vet hon varför hon känner så, och kan därför värja sig. Jag vägrar tro att Lady Dahmer skulle må bättre om hon gav efter för de där idealen och började raka benen.

Så jag vill helt enkelt uppmuntra till att börja snacka om den personliga vinningen i att bryta sig fri från idealen. Att man kan bli en lyckligare människa. Att man kan få fokusera på andra saker. Sluta prata om det som om det var en uppoffring ni gör för andra kvinnor, som om ni offrar er som Jesus på korset för att andra ska få syndernas förlåtelse. Den typen av martyrskap gör det nämligen jävligt oattraktivt att bryta mot normerna.

Det är ni som måste ändra på er, inte jag.

Det här med kroppsbehåring då. Vi feminister blir ständig anklagade för att göra en ”stor grej” av vårat kroppshår. Vi blir anklagade för att göra något som är ”privat” till något offentligt.

På ett sätt tycker jag att det påminner mycket om alla människor som anklagar homosexuella för att göra en ”stor grej” av sin sexualitet i och med pride. Dessa människor tycker ofta att man ”får vara bög” men att man inte behöver ”spöka ut sig”. På samma sätt tycker många att man ”får ha hår under armarna” men att man inte ”behöver visa upp det”.

Om det hade varit allmänt accepterat att göra vad man vill med sin hårväxt hade det troligen inte heller upplevts som ett ”uppvisande” om man t.ex. råkade visa sina håriga ben eller sin håriga armhåla på bild. Då hade folk snarare tänkt ”jaha, där är en helt vanlig bild på en helt vanlig tjej”, inte: ”åh nej, en hårig armhåla”. På samma sätt hade man inte upplevt det som något slags ”uppvisande” av sin homosexualitet när två personer av samma kön hånglade om det inte var för att homosexualitet är stigmatiserat. Då hade man tänkt: ”där sitter ett kärlekspar och hånglar” och inte: ”åh nej! Två homosexuella som måste trycka sin sexualitet i ansiktet på mig”.

Det som för mig är den naturligaste sak i världen, att inte aktivt dölja mig bara för att jag inte rakat mig under armarna eller på benen, upplevs av någon annan som att jag visar upp det. Att jag ”gör en grej av det”. På samma sätt som två individers helt naturliga uppvisande av kärlek för varandra av vissa personer ses som något slags statement; ett äckligt exponerande av vad som egentligen borde ske bakom lykta dörrar och aldrig läcka ut i offentligheten.

Sen är det såklart så att man ibland ”visar upp” det med mening. Men grejen är att det inte hade funnits något behov av att visa upp det om det inte var för att så många finner det så oerhört provocerande. Om folk inte hade brytt sig om hårväxt från första början hade inte jag heller brytt mig om min rätt att göra vad jag vill med den, för då hade det varit en ickefråga. Men nu är det inte en ickefråga, det är ett högst aktuellt problem att kvinnor inte får ha vilken hårväxt de vill utan att vissa ska ta sig rätten att ha åsikter om det, sno deras bilder och kalla dem äckliga.

Och på precis samma sätt hade man inte behövt ha någon prideparad om det inte var för att homo- bi- och transsexuellas rättigheter faktiskt inte är precis samma som heterosexuellas. Om det inte var för att vi faktiskt behöver påminnas om att alla människor har samma rätt till sin sexualitet och sitt privatliv oavsett vilket kön man tänder på eller hur man definierar sin egen könstillhörighet.

De som behöver ändra på sig här är inte personerna som anser sig ha rätten att göra vad de vill med sina egna kroppar, ta bilder på oss själva och publicera eller ha baraxlat trots att vi inte rakat oss under armarna. De som behöver ändra på sig är alla personer som tar sig rätten att spy ut sina åsikter om våra kroppar, våra hygienrutiner och våra bilder fast de egentligen inte ha något alls med saken att göra. De som behöver ändra på sig är personerna som tycker att alla kvinnor ska anpassa sig efter deras personliga preferenser gällande kroppsbehåring, inte vi som tycker att alla ska få ha rätten att bestämma över sina egna jävla kroppar utan att någon ska kalla oss äckliga.

Och på samma sätt är det inte personerna som inte aktivt döljer sin sexualitet som behöver förändras, utan personerna som tar sig rätten att ha åsikter om andras val av partner. Som tycker sig ha rätten att kalla personer som visar upp sin kärlek offentligt, precis som många heterosexuella gör, för äckliga bara för att de själva inte har samma preferenser.

De som behöver förändras är inte de som gör vad de vill med sina kroppar, visar sin kärlek oavsett kön. De som behöver förändras är personerna som inte kan tåla att andra människor har en annan smak än de själva, en annan uppfattning om vad som är vackert och inte eller en annan sexualitet.

Ge mig pengar!
Arkiv