Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Stånga er inte blodiga för att inkluderas i en rörelse ni inte delar grundläggande värderingar med.

En såndär sak som sagts så ofta att det är en vedertagen sanning är att feminismen är elitistisk. Väldigt väldigt många häver ur sig att feminismen är elitistisk.

Jag tänker att feminismen liksom alla andra rörelser är elitistisk på vissa sätt. Att den är det kan också vara väldigt problematiskt eftersom feminismen ofta gör anspråk på att vara inkluderande, framförallt mot kvinnor. Att kvinnor inte känner sig inkluderade i feminismen är såklart ett problem att ta på allvar, och som också tas på allvar av väldigt många feminister. Personligen försöker jag jobba mer med att skapa en feministisk analys som inte utgår från den vita cisheterokvinnan, något jag tycker är väldigt angeläget.

För en rörelse som strävar efter social jämlikhet är inkludering något mycket viktigt, för alla inblandade. Patriarkatet kommer inte kunna upphävas om vita feminister har en analys som utesluter rasifierade, till exempel. Därför är det väldigt viktigt att vi gör upp med den rasism som finns även i den feministiska rörelsen. Detta innebär emellertid inte att rasism är ett specifikt feministiskt problem, bara att det är mer angeläget för en rörelse som eftersträvar jämlikhet att ta itu med dessa problem än vad det är för, säg, Moderaterna.

Däremot så ifrågasätter jag starkt idén om att feminismen skulle vara mer elitistisk än någon annan rörelse, för det är ju väldigt mycket så det framställs. Feminismen är en väldigt stor och bred rörelse, som innehåller både akademiker, mediepersoner, politiker och kvinnor som arbetar ideellt i kvinno- och tjejjourer. Feminismen är alldeles för bred och diffrienterad för att en ska kunna tala om en feministisk elit.

Ibland klagar till exempel borgerliga kvinnor på att de inte känner sig hemma i feminismen, och när en granskar deras argument så ser en ofta att det handlar om att feminismen är för vänstervriden eller något liknande. Ofta hör en också människor klaga på att feminismen är för extrem, alltså att det är för mycket ”manshat” eller liknande, och att de inte kan identifiera sig med eller känner sig bekväma med detta.

Att en rörelse inte är elitistisk handlar inte om att alla ska inkluderas alltid. Det är för det första en omöjlig utopi att leverera något som passar alla, och det gör även hela projektet hopplöst bakbundet. Hur ska vi kunna göra en analys av den verklighet vi lever i om vi inte får tycka och tänka vissa saker för att människor känner sig exkluderade då. Kravet på total inkludering hindrar väldigt mycket feministiskt arbete.

Språk verkar vara en väldigt viktig komponent här. Feminister uppfattas ofta som elitistiska eftersom vi använder oss av ord som inte ingår i ”vanligt folks” vokabulär. Det kan vara ord som ”patriarkat” eller ”struktur” som det klagas på.

Jag tänker att feminismen, precis som alla andra rörelser, måste skapa en egen vokabulär för att beskriva saker och ting utifrån sin egen synvinkel. Det faller sig naturligt att det dominerande, patriarkala, språket inte har de ord som krävs för att kritisera detsamma. Det är relevant för feminismen att ta makten över språket, skapa sina egna ord. För det mesta är det inte mer än en googling bort att ta reda på vad ett ord betyder, och det finns en uppsjö av pedagogiska bloggar där det förklaras. Detta borde inte vara ett hinder för de flesta.

Jag tror att den här idén om den elitistiska feminismen används av många personer som inte är särskilt intresserade av att förstå feminism, och därför hellre skjuter det ifrån sig med anklagelser om att det är feminister som gör fel. Det är ett sätt att intala oss att det bara handlar om ett ord här, en formulering där, så skulle de också hänge sig helhjärtat åt den feministiska kampen. Så ligger det såklart inte till i regel, utan dessa personer kommer att fortsätta tycka att feminism är elitsitsik tills din skarpa analys är slö som en smörkniv.

Ibland känns det som att det som efterfrågas inte är så mycket enklare förklaringar av saker och ting som att en helt ska byta analys och fokus. Det handlar inte om att analysen förklaras dåligt, det handlar helt enkelt om att vissa inte håller med om analysen. Dessa känner sig såklart exkluderade, vilket inte är så konstigt, men att det skulle bero på att feminismen är för elitistisk är nog en sämre förklaring än att de helt enkelt inte är feminister. Om en inte delar de grundläggande premisserna för feministiskt tänkande så är en inte feminist, och det kan inga lätta ord i världen ändra på. Och grejen är, att det är faktiskt helt okej. Alla behöver inte vara feminister, alla ska inte vara feminister, för om det vore så så skulle feminism inte betyda någonting.

Stånga er inte blodiga för att inkluderas i en rörelse ni inte delar några grundläggande värderingar med, fokusera istället på andra frågor.

23 kommentarer till Stånga er inte blodiga för att inkluderas i en rörelse ni inte delar grundläggande värderingar med.

  • Frida skriver:

    Hmm, hur differentierad är feminismen om den innefattar ”både akademiker, mediepersoner, politiker och kvinnor som arbetar ideellt i kvinno- och tjejjourer.” Det om något låter som en borgerlig gruppering; en elit. Förstår att det kanske inte var menat så, men tycker det är tråkigt om differentierad innebär en variation av ”akademiker och mediepersoner”.

  • Emma skriver:

    Nu kanske jag är ute och cyklar, men skall försöka dela med med mig av ”teori” eller tanke jag funderat på. Mycket som feminister talar/skriver om handlar ju om att man belyser strukturer, problem eller orättvisor som är så normaliserat i samhället att dessa saker vanligtvis tas för sakers normala tillstånd. Även om man delar de feministiska grundvärderingarna så är den feministiska analysen av samhället/omvärlden en ganska lång process där man långsamt får upp ögonen för mer och mer saker. Jag tror att detta kan innebära att ”färska” feminister som läser bloggar/texter/artiklar känner sig lite korkade, för de har inte hunnit dit än. Jag vet själv att jag till en början kunde tycka att det du, Fanny, skrev var så extremt för att efter hand när jag själv började få mer kunskap och erfarenhet kunde förstå det hela på ett annat sätt, och det extrema blev mer och mer självklart. Men jag tror att den där känslan av att inte riktigt förstå skrämmer och skapar ilska hos många ny-feminister eller potentiella feminister. Främst av den anledningen att kvinnor fostrats in att vara så himla duktiga. Man vill vara bra och duktig, få klappar på huvudet och guldstjärna i kanten, medan min erfarenhet inom den feministiska rörelsen istället börjar sin process med att känna sig så himla redig som ”insett” något, för att sedan om och om igen behöva inse att man inte fattat så mycket som man trodde. Går det att förstå hur jag menar.
    Kanske det handlar mycket om att jobba bort det där ”vara duktig”-behovet hos sig själv och inse att man inte skall vara feminist för att vara duktig utan för att det är viktigt?
    Det här var ingen tanke jag grunnat länge på så den kan mycket väl vara full av hål och felaktigheter, men var bara något jag reflekterade över just nu och ville höra andras tankar på.

    • Fanny skriver:

      Ja, jag förstår absolut känslan av att grejer är svåra och/eller extrema. Jag tycker dock att det är en viktig skillnad om något är svårt att förstå för att det uttrycks på ett exkluderande vis eller för att det är extremt. När det gäller extremitet är det ju själva analysen som måste ändras, och det kan en liksom inte göra hipp som happ för att vissa känner sig exkluderade. Sedan behöver såklart alla inte dela samma analys, men jag kan liksom inte sluta tycka att alla män förtrycker för att någon tycker det är taskigt. När det gäller språk finns det ju väldigt mycket enkla feminitsguider eller vad en ska kalla det.

      Det är naturligt att en gräver sig djupare och förstår mer och mer, och det kan såklart vara en jobbig process eftersom feminism ofta innebär att en omvärderar sjukt mycket grejer en tidigare har hängt upp sitt liv på. Jag tycker att det är viktigt att vara schysst och förklara för medfeminister som faktiskt vill veta, även om jag inte alltid orkar själv.

      Jag uppfattar att många av de som tycker att feminismen är elitistisk är folk som inte riktigt är intresserade av feminism men ändå tycker att de ska tas emot med öppna armar. Detta är oerhört frustrerande och ingenting jag har tålemod att bemöta pedagogiskt gång på gång.

    • Julia skriver:

      Åh Emma bra formulerat, precis det jag tänkte på då jag läste detta inlägget. Att ”bli” feminism är definitivt en process och det är ofta jag känner att det är toksvårt att lämna en kommentar på bland andra Fannys blogg för att det är så ofta man blir dumförklarad, eller iaf att ens resonemang blir total sågat av andra ”duktigare” feminister. Det är väl ett sätt att omvärdera och lära sig också antar jag men för mig blir det även så att jag känner mig exkluderad.

      • Fanny skriver:

        Är detta ngt du upplever sker ofta? Jag brukar verkligen försöka att inte dumförklara någon som visar genuint intresse, men kanske misslyckas. Det är väldigt tråkigt isf, men jag medvetandegörs gärna om det.

        • Julia skriver:

          Det händer ibland, men mest är det kanske så att jag väljer att utebli med min åsikt av rädslan för att den ska bli sågad. Jag menar inte heller att det nödvändigtvis alltid är bloggarna som gör detta men i dom här ”kretsarna”, så som din blogg, Lady Dahmer och liknande finns det ju en jäkla massa super pålästa och smarta människor. Vet dock inte vad som skulle kunna göras åt detta, det är ju egentligen ingens fel.

          • Fanny skriver:

            Jag förstår rädslan. Jag tänker att många av oss har en hård ton, som vi anlägger för att vi ständigt blir utsatta för kritik och ifrågasättanden som inte är relevanta eller sakliga, och att detta ibland går ut över personer som faktiskt är genuint intresserade. Jag själv kan också vara dålig på att svara ordentligt på kommentarer där folk är fundersamma, mest pga tidsbrist. Detta är såklart inte önskvärt alls, och jag försöker jobba med det så bra jag kan, men det är inte alltid att orken räcker till. Jag skriver då och då om det här kravet som finns på att vara perfekt som feminist, just för att avdramatisera och få fler att känna att de räcker till, men jag kanske borde markera det oftare.

    • Helene skriver:

      Känner igen mig mycket i detta. Jag är väldigt ny inom feminismen, och i början var det många begrepp och åsikter som fick mig att studsa till lite. Det var så annorlunda. Vissa ”extrema” saker höll jag dock med om direkt, andra efter ett tag och vissa har jag blandade åsikter om. Kanske för att jag vet för lite, eller helt enkelt tycker annorlunda (hur man nu ska skilja dem åt…).

      Jag vet inte om jag är feminist eller inte. Tycker i alla fall att feminism är intressant och att jag lär mig mycket av den. Den har fått mig att se män och kvinnor på ett annat sätt och att göra andra val i min vardag.

      Jag letar efter teorier som kan ”avslöja” människan och förklara beteenden. Jag tycker helt enkelt att feministiska teorier är väldigt bra på det.

  • Emma skriver:

    Jag håller med dig, och min tanke var inte heller att man skall skriva annorlunda för att inte exkludera utan mer att de som läser kanske bör ha med sig tanken att detta kanske inte är fel utan att man måste ta sig lite mer tid att försöka förstå.

    Och håller med dig om det sista, att det känns som att många verkligen inte vill förstå och skall man försöka förklara för dem om och om igen så kommer man bara stånga pannan blodig.

  • Egon A skriver:

    I Sverige känns ju de allra flesta feminister väldigt vänster, så det är inte konstigt att borgerliga kvinnor inte känner sig hemma i rörelsen.

  • Helene skriver:

    Det gäller kanske att vara inkluderande utan att ändra de grundläggande ståndpunkterna.

    En rörelse som anstränger sig för att anpassa sig till andras komfortzoon känns som en mycket oärlig och smörig rörelse. Som att hålla sig inom en viss vokabulär, eller släta över allt för ”extrema” åsikter. Precis som politiker som vänder kappan efter vinden och nästan verkar sakna egna ståndpunkter.

    Att analysera något, som kvinnoförtryck inom olika kulturer är inkluderande på ett annat sätt. Då håller man ju fast vid att förtrycket finns, men att de kan se olika ut.

  • Maxime skriver:

    Hej! Älskar din blogg! Fråga: Är det liberala feminister kritiken gäller eller ”alla” som tycker feminism är för elitistisk? Jag förstår inte motivet bakom vissa meningar. 😛

    • Fanny skriver:

      Alltså det gäller några olika typer som ger uttryck för det, men det är väldigt vanligt att dessa har högersympatier.

  • Sam skriver:

    Fast är det inte så att feminismen är mer utbredd i medelklassen/i städer än i arbetarklass/landsbygd? Är ju i så fall inte så konstigt om den uppfattas som elitistisk eftersom resonemangen kommer från en grupp som många redan upplever som elitistisk.

    Jag läser genusvetenskap (grundkurs) och har också upplevt den som mycket mer elitistiskt än andra saker jag har läst på universitetet. Vilket har många olika orsaker. Att det är ett ämne som många brinner väldigt starkt för, att det är sjukligt höga intagningspoäng, höga krav från lärare, osv.

    Jag har också upplevt att man kan bli, eller i alla fall känna sig, ganska dissad om man säger något ”fel”. Men jag har också varit på andra sidan, där jag för tusende gången hör samma påstående som ofta sägs i en förlöjligande ton och som jag lärt mig snäsa åt istället för att svara på ett vettigt sätt.

    Jag tror absolut att det finns problem med elitism inom feminismen, men sen om det är den som upplevs av de personer som du kritiserar i den här texten, det vet jag inte. Säkerligen är det så att vissa helt enkelt inte är feminister.

    • Fanny skriver:

      Jag tycker inte att jag förnekar att det här problemet existerar? Jag menar bara att detta ständiga utmålande av feminismen som särskilt elitistisk i förh t andra politiska rörelser är falskt.

  • p. skriver:

    Kopierar en kommentar jag skrev på LD’s blogg, då jag skulle vilja undra samma saker här.

    Det är inte din eller någon annan feminists skyldighet att bemöta mig eller svara på mina frågor. Ni har inga skyldigheter mot mig eller mot någon annan vad gäller att förklara eller försvara feminismen. Men jag undrar, och skulle vara tacksam för svar. Antingen från dig eller från någon av dina läsare, om någon kan tänka sig att ta sig tid.

    Jag är feminist. Jag känner mig hemma i ideologin och idétraditionen, i vetenskapen och i teorierna. Men inte i rörelsen.

    För mig är det viktigt att debattera och argumentera. Att möta meningsmotståndare får mig att slipa och pröva mina åsikter, förstå mer och bli säkrare i min övertygelse. Jag förstår att det inte är något för alla, man kan känna att meningsfränder ger mer eller att man gjort just detta till utmattning utan att det lett någon stans. Men jag är inte där, och känner att många inom feministkretsar fördömer mig för detta.

    Jag vill utvecklas i min åsiktsbildning, vilket jag till stor del gör genom att jag diskuterar med de som inte håller med mig. Varför är detta fel? Jag känner att jag prövar mig fram, och är mer liberal och pragmatisk än många som kallar sig radikala. Dessa kan säga till mig att jag inte är någon riktig feminist, och att jag inte hör hemma i rörelsen. Det kan ske med tämligen raljanta och förklenade omdömen om min person. Varför är det rätt?

    Om du eller någon läsare kan tänka er att svara skulle det vara mycket uppskattat! Men naturligtvis ingenting jag kräver.

    • Fanny skriver:

      Vet inte vad du ser som ”rörelsen” riktigt. Tänker att alla inte kan känna sig hemma i alla sammanhang, och att en då får skapa egna.

  • p. skriver:

    Med rörelsen menar jag de organiserade feministiska sammanhang jag försökt närma mig, viss del av feministiska skribenter, podcasts samt de bloggar som jag besöker med engagerade och i viss mån sammanlänkade (som jag uppfattar det) aktörer. Blandade sammanhang alltså. Jag vill gärna förändra och agera, men upplever ofta att min vilja att närma mig meningsmotståndare och sådana som inte ännu tagit ställning snarast ses som en belastning. Jag tyckte detta inlägg kändes intressant för mig eftersom jag gärna skulle vara en del av de förändringar jag anser möjliga och goda och eftersom jag faktiskt anser mig dela rörelsens grundläggande värderingar. Men kanske är det bara så enkelt att jag är för mycket av individualist för att agera i grupp.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv