Etikett: elitism

Detta står mig upp i halsen.

Har på senare tid börjat notera privilegierade feminister (vita, ciskvinnor, medelklass) som gnäller över att feminismen inte längre är ”inkluderande” eftersom allting inte utgår från deras behov, deras situation, deras agenda.

Ciskvinnor som verkar tycka att det är ”livstilsfeminism” när trans*personer kräver könsneutrala omklädningsrum, när människor kräver rätten att könas rätt. Vita kvinnor som tycker att det är osysterligt när rasifierade skapar separatistiska rum och kräver att vita feminister gör upp med sin rasism.

Ta er samman och vara lite tacksamma över att den feministiska analysen inte börjar och slutar med er, era behov, era intressen. Det hade ju varit för jävla tragiskt om er analys var den sista anhalten, och det inte kom något nytt efter det. Var glada att någon kritiserar era teorier, era rörelser, och påpekar hur de kan förbättras.

Nej, det är inte elitism när det skapas teoribildning och vokabulär för att beskriva andra livssituationer än er egen, lika lite som det är det när feminister skapar ord för att beskriva kvinnors livssituation i ett patriarkat.

Dessa kvinnor som är så jävla inlärda i att få sätta agendan, vara feminismens nav, som plötsligt känner sig exkluderade och kränkta när det kommer något som för en gångs skull fokuserar på något annat.

Vad tillför dessa utfall egentligen till feminismen, tänker ni er? Vad tjänar rörelsen på att ni klamrar er fast vid er rasism, vid alla dessa normer som utgår från er och er allena?

Varför inte bara försöka vara lite öppensinnad, inse att det kanske finns fog för den här kritiken, att feminismen inte är någon lysande sol utan fläckar i ett i övrigt rasistiskt klassamhälle? Varför inte bara kolla en ordlista (lovar, det finns) istället för att gnälla över att ni ”inte förstååååår” vad ett ord betyder. Jag lovar, det går.

När jag först stötte på denna kritik ville jag slå den ifrån mig, så jag förstår reaktionen. Men jag sansade mig och insåg att det kanske inte är så jävla konstruktivt att bygga en rörelse för kvinnors rättigheter på en väldigt liten grupp kvinnors livssituation. Att det kanske är något rimligare att typ inse att bara för att en är kvinna så innebär inte det att en aldrig kan förtrycka någon. Att det kanske är rimligare att försöka ta till sig vissa saker istället för att, likt patriarkatet alltid gjort, börja gnälla om att det är elitism.

Stånga er inte blodiga för att inkluderas i en rörelse ni inte delar grundläggande värderingar med.

En såndär sak som sagts så ofta att det är en vedertagen sanning är att feminismen är elitistisk. Väldigt väldigt många häver ur sig att feminismen är elitistisk.

Jag tänker att feminismen liksom alla andra rörelser är elitistisk på vissa sätt. Att den är det kan också vara väldigt problematiskt eftersom feminismen ofta gör anspråk på att vara inkluderande, framförallt mot kvinnor. Att kvinnor inte känner sig inkluderade i feminismen är såklart ett problem att ta på allvar, och som också tas på allvar av väldigt många feminister. Personligen försöker jag jobba mer med att skapa en feministisk analys som inte utgår från den vita cisheterokvinnan, något jag tycker är väldigt angeläget.

För en rörelse som strävar efter social jämlikhet är inkludering något mycket viktigt, för alla inblandade. Patriarkatet kommer inte kunna upphävas om vita feminister har en analys som utesluter rasifierade, till exempel. Därför är det väldigt viktigt att vi gör upp med den rasism som finns även i den feministiska rörelsen. Detta innebär emellertid inte att rasism är ett specifikt feministiskt problem, bara att det är mer angeläget för en rörelse som eftersträvar jämlikhet att ta itu med dessa problem än vad det är för, säg, Moderaterna.

Däremot så ifrågasätter jag starkt idén om att feminismen skulle vara mer elitistisk än någon annan rörelse, för det är ju väldigt mycket så det framställs. Feminismen är en väldigt stor och bred rörelse, som innehåller både akademiker, mediepersoner, politiker och kvinnor som arbetar ideellt i kvinno- och tjejjourer. Feminismen är alldeles för bred och diffrienterad för att en ska kunna tala om en feministisk elit.

Ibland klagar till exempel borgerliga kvinnor på att de inte känner sig hemma i feminismen, och när en granskar deras argument så ser en ofta att det handlar om att feminismen är för vänstervriden eller något liknande. Ofta hör en också människor klaga på att feminismen är för extrem, alltså att det är för mycket ”manshat” eller liknande, och att de inte kan identifiera sig med eller känner sig bekväma med detta.

Att en rörelse inte är elitistisk handlar inte om att alla ska inkluderas alltid. Det är för det första en omöjlig utopi att leverera något som passar alla, och det gör även hela projektet hopplöst bakbundet. Hur ska vi kunna göra en analys av den verklighet vi lever i om vi inte får tycka och tänka vissa saker för att människor känner sig exkluderade då. Kravet på total inkludering hindrar väldigt mycket feministiskt arbete.

Språk verkar vara en väldigt viktig komponent här. Feminister uppfattas ofta som elitistiska eftersom vi använder oss av ord som inte ingår i ”vanligt folks” vokabulär. Det kan vara ord som ”patriarkat” eller ”struktur” som det klagas på.

Jag tänker att feminismen, precis som alla andra rörelser, måste skapa en egen vokabulär för att beskriva saker och ting utifrån sin egen synvinkel. Det faller sig naturligt att det dominerande, patriarkala, språket inte har de ord som krävs för att kritisera detsamma. Det är relevant för feminismen att ta makten över språket, skapa sina egna ord. För det mesta är det inte mer än en googling bort att ta reda på vad ett ord betyder, och det finns en uppsjö av pedagogiska bloggar där det förklaras. Detta borde inte vara ett hinder för de flesta.

Jag tror att den här idén om den elitistiska feminismen används av många personer som inte är särskilt intresserade av att förstå feminism, och därför hellre skjuter det ifrån sig med anklagelser om att det är feminister som gör fel. Det är ett sätt att intala oss att det bara handlar om ett ord här, en formulering där, så skulle de också hänge sig helhjärtat åt den feministiska kampen. Så ligger det såklart inte till i regel, utan dessa personer kommer att fortsätta tycka att feminism är elitsitsik tills din skarpa analys är slö som en smörkniv.

Ibland känns det som att det som efterfrågas inte är så mycket enklare förklaringar av saker och ting som att en helt ska byta analys och fokus. Det handlar inte om att analysen förklaras dåligt, det handlar helt enkelt om att vissa inte håller med om analysen. Dessa känner sig såklart exkluderade, vilket inte är så konstigt, men att det skulle bero på att feminismen är för elitistisk är nog en sämre förklaring än att de helt enkelt inte är feminister. Om en inte delar de grundläggande premisserna för feministiskt tänkande så är en inte feminist, och det kan inga lätta ord i världen ändra på. Och grejen är, att det är faktiskt helt okej. Alla behöver inte vara feminister, alla ska inte vara feminister, för om det vore så så skulle feminism inte betyda någonting.

Stånga er inte blodiga för att inkluderas i en rörelse ni inte delar några grundläggande värderingar med, fokusera istället på andra frågor.

Kultur.

Ett rikt och levande kulturliv är något som de flesta är någorlunda överens om att vilja ha. Vilka vägar som leder dit är dock vitt skilt från person till person. Ofta så anses vi som förespråkar avskaffandet av immaterialrätt vara kulturfientliga, eftersom vi hindrar kulturskapare från att ta betalt för sina skapelser.

Som en person som dagligen är kreativ och delar med mig av mina skapelser utan ersättning (förutom de sporadiska donationer jag får) så förefaller tanken på att de främsta incitamenten för kreativitet skulle vara ersättning absurd. En massa människor är kreativa helt utan ersättning för det, helt enkelt för att det finns något njutbart i att uttrycka sig. Min erfarenhet är också att verk som präglas av en vilja att förmedla något brukar vara betydligt intressantare än svulstiga storproduktioner.

I kulturdebatten finns ofta en skiljelinje mellan människor som tar den gemensamt finansierade kulturen i försvar och de som tycker att marknaden ska sköta det hela. Ofta anses de som vill ha en högre gemensam finansiering av kultur vara elitistiska personer som vill ”trycka på” andra människor kultur de egentligen inte vill ha. Den så kallade kultureliten. Istället så ska vi ha den kultur som efterfrågas av människor, vilket alltså blir den kultur som kommer till utan statligt stöd. Kultureliten brukar å sin sida svara med att människor kanske mår bra av att bli serverade något annat, att det är viktigt med ”kvalitetskultur” och så vidare. Lite av detta har kunnat ses i Björklunds förslag om att göra kulturutbildningarna mer elitistiska, alltså bara satsa på dem som i framtiden kommer att kunna försörja sig på kulturskapandet.

Jag tror inte att ett bra kulturklimat skapas av att det satsas mycket på några få stora kulturinstitutioner, några få produktioner, några få scener som sätter upp ”kvalitetsföreställningar”, några få elitskolor för elitelever. Jag tror inte på en speciell ”konstnärsklass” som ska få konstnärslön för att förse den dumma massan med kvalitetskultur. Jag tror att ett bra kulturklimat skapas av att många får testa sina vingar, pröva olika uttrycksformer och berätta sin historia. Jag ogillar idén om att bra kultur enbart skulle komma ur ett drillande av en speciell kreativ elit, det tror jag av nödvändighet leder till ett tråkigt, platt och ickevarierande kulturliv.

Jag tror inte heller på en kultur som primärt drivs av monetära incitament. Om det hela sköts av marknaden så kommer kulturen dels att bli dyrare för den enskilda konsumenten, vilket kommer att skapa en klyfta mellan vilka som kan och inte kan konsumera kultur. Detta är emellertid inte det jag ser som det största problemet. Det kommer nämligen även leda till att en större del av kulturproduktionen blir olika former av återskapande av säkra kort, alltså kultur som företagen som skapar kulturen vet säljer. Vidare så kommer en större del av kulturen att behöva ta in olika sponsorer. Reklaminflytande är något jag dels vänder mig emot rent principiellt och ideologiskt, men det är också tydligt att reklam ändrar på kulturen i sig. Det handlar sällan bara om att en innan tom yta får en logga på sig, det handlar också om att skapa utrymme för produktplaceringar. Den som kollar uppmärksamt på den här typen av kommersiella filmproduktioner kan i regel tydligt se när filmmanuset har anpassats för att tydligt placera olika produkter. Det rör sig alltså inte ”bara” om loggor som skymtar förbi, utan dikterar mer grundläggande innehållet.

Jag tror inte att det är viktigt att det går att tjäna mycket pengar på kultur för att kultur ska skapas. Människor drivs av en vilja att uttrycka sig, och redan idag finns det en massa människor som gör det helt utan ersättning som mål med det hela, mig själv inkluderat. Med detta inte sagt att kulturskapande inte handlar om materiella förutsättningar. Det krävs såklart att människor får tid att ägna sig åt kreativitet, och denna tid måste delvis dras från arbetstiden. Därför tror jag att en dellösning i ett rikare kulturliv är arbetstidsförkortning. Jag tror att med en sextimmars arbetsdag så skulle många få mer tid över för att vara kreativa på sin fritid, och längre fram i tiden hoppas jag såklart på att vi ska kunna ägna ännu mindre tid åt lönearbete.

Vidare så tror jag på att tillgängliggöra produktionsmedlen för kultur till fler personer. Detta är något som idag redan sker i begränsad omfattning på till exempel folkhögskolor, där en stor del av ”grejen” ofta är att eleverna får tillgång till det som behövs för att skapa konst, och dessutom får vara i en konstnärlig miljö. Det finns en massa andra saker som fyller liknande funktion, främst för barn. Exempel är de ”kreativa” ämnena i grundskolan och gymnasium, kulturskolan, fritidsgårdar och så vidare. Många personer som sysslar med detta under sin uppväxt kanske inte kommer göra det alls som vuxna, men det betyder inte att det är meningslöst att låta folk pröva. Själv har jag sysslat med både teater och musik utan att ha fastnat alls, men sådant kan en omöjligt veta på förhand. Vidare så kan det vara värdefullt då utan att för den sakens skull vara något som leder in till en yrkesbana. Jag skulle gärna se att det fanns offentligt ägda ateljéer och liknande, även för vuxna.

Att ha en omfattande statlig uppbackning av kultur behöver inte innebära att en pumpar in mer pengar i olika former av elitprojekt, snarare så bör det handla om att skapa möjligheter för fler att testa kulturskapande. Jag ställer mig starkt emot en elitistisk kultursyn som bygger på ”kvalitetsetsning” och liknande, utan tror snarare på att skapa möjligheter för de personer som brinner för att skapa och sprida kultur att också göra detta. Det finns en mängd sätt att göra detta på, där jag tycker att alla behövs. Festivaler, folkhögskolor, kvällskurser och så vidare och så vidare.

Det viktigaste i mina ögon är inte att personer kan ägna sig åt kulturskapande på heltid utan att det stora flertalet får utrymme i sina liv åt att vara kreativa. Detta tror jag kommer leda till en stor diversitet och en högre kvalitet på den kultur som skapas, för att inte tala om den glädje det innebär att vara kreativ. Det system vi har idag, med en konstnärsklass som i väldigt hög utsträckning pratar om sin rätt att kunna leva på kulturen, medan det store flertalet saknar möjligheter till kulturskapande, tycker jag är elitistiskt och jag tror dessutom att det leder till likriktning och sämre kvalitet.

Men låt henne?

Kissie har skrivit värsta inlägget om hur dåligt hon mår. Jag älskar när hon gör det, det är som att få en fin liten inblick i hennes (riktiga)  liv liksom, få bloggerskor är så snåla med det som Kissie.

Och nu har hon skrivit om sina operationer, och jag måste ba säga: fan vad rätt hon har!

Jag är inte för smal, jag bantar för jag vill inte för någon har sagt åt mig. Näsan har jag haft komplex sen jag var liten, därför fixade jag den nu. För jag har pengar, inte för någon kommenterade någon negativ. Hade jag velat hade jag lagt ut en bild på alla bloggläsare som jag tycker är fula och pekat ut era fel. Men nu gör jag inte det…

…Dock är andlendingen nu till att jag har knäckts, lite, mindre, en smula (så pass mycket så jag inte bloggar mer för ikväll) är allt snack om det jag gör med mig själv. Det rör mig, ingen annan. Tyckte ni jag såg snyggare ut förut? Fine tyck det, jag håller inte med. Har ni något negativt att säga säg ingenting alls eftersom jag har inte frågat er om vad eran personliga åsikt om mina ingrepp.

Jag har också svårt att begripa moralpaniken kring Kissies operationer. Om det är så att hon har så dålig självkänsla som alla skriver, låt henne då? Hon borde ju verkligen få bestämma över sig egen kropp, kan jag tycka. Dessutom försöker hon ju verkligen inte pracka på det på någon annan, hon opererar sig men det är ju inte ett ideal hon verkar tycka att andra ska leva upp till. Hon brukar knappast tjata om att andra har små bröst, t.ex.

För det första hatar jag folk som måste påpeka hur jävla osäkra vissa personer är (läs här för kloka tankar om det). Man ba: men om det är så, kan det inte få vara så? Måste du göra det värre genom att snacka om det. Dessutom så är det bara en mer accepterad av det gamla hederliga retoriska greppet förminskning, alltså att klappa nån på huvudet och tycka ”synd om” eller ”lilla gumman” och därigenom underminera den personens alla åsikter. Det är inte att visa sig mogen eller ”stark”, det är bara att använda sig av världens äldsta härskarteknik.

För det andra så tycker jag att det är så löjligt av folk att anklaga Kissie för att vara utseendefixerad i samma andetag som de börjar orera om hur ful hon är efter sina operationer. De flesta är utseendefixerade men vi har alla olika ideal, vissa ideal är ”finare” än andra ideal, och Slitz-ideal är tydligen lite extra tacky. Men det handlar ju bara om elitism, om att vissa människor gör anspråk på att ha den ”rätta” smaken, medan vissa andra har ”fel” smak. Och människorna med fel smak är tydligen mer utseendefixerade än andra.

Så jag tycker Kissie ska stå på sig och göra hur många operationer hon vill.