Just nu studerar jag heltid och tar fullt studiemedel. Det innebär en inkomst på lite mindre än 9000 kronor i månaden. Jag jobbar inte vid sidan om, för heltidsstudier är faktiskt heltid, och att arbeta kräver en massa tid och energi, inte bara när en är på själva jobbet utan även för att söka jobb, passa ihop arbetstiden med föreläsningsschemat och så vidare. Föreläsningarna är inte schemalagda på samma sätt varje vecka utan detta skiftar. Det är klart att jag skulle kunna jobba, men detta på bekostnad av både studier och fritid. Och fritid är något jag faktiskt tycker att en som student är berättigad.
Min ekonomi går ihop ganska bra. Detta beror på en mängd olika faktorer. Jag varken dricker eller röker, jag äter huvudsakligen veganskt vilket är billigt, jag behöver sällan uppsöka vård, jag har haft turen att kunna köpa min ganska omfattande kurslitteratur begagnat, jag har underbara föräldrar som hjälpt mig med flytt och dessutom köpt mycket av de saker som behövts till den, jag har en av de billigaste hyrorna en kan ha i Uppsala, jag har dessutom en masa sparpengar från innan, vilket beror på att mina föräldrar sparat åt mig och en trygg ekonomisk situation i hemmet där jag inte behövt betala hyra under tiden jag jobbade. Allt detta sammantaget gör att min ekonomi fungerar ganska bra.
En sak som folk sällan har i åtanke när det diskuteras studentekonomi är att en som student också måste få sommaren att gå ihop ekonomiskt. Att använda sina knappa niotusen till att inte bara överleva utan dessutom lägga upp en buffert för att kunna överleva två månader utan inkomst är knepigt om en inte har en jävligt billig hyra.
”Men sommarjobb/sommarkurser då?” kanske någon undrar. Rörande jobb så vill jag bara fnysa. Vet ni hur arbetsmarknaden ser ut? Det är inte som att arbete är något en skaffar sig i en handvändning, speciellt inte ett arbete som en kan vara säker att en får en rimlig inkomst från. Dessutom så är det så att även om en mot förmodan skulle lyckas få ett jobb blir lönen uppskjuten en månad, om inte två som ju gäller vid timanställningar (om jag inte minns fel). Detta gör att det ändå blir jävligt kärvt att få in pengar under sommaren, även om en skulle lyckas få jobb. Vidare så måste jobben börja sökas innan sommaren tar vid, vilket även det tar tid och fokus från studierna. Gällande sommarkurser så är det verkligen inte alla som har möjlighet att läsa kurser som är till hjälp i deras utbildning.
Om jag hade haft möjlighet att hitta sommarjobb så hade jag såklart tagit den, på samma sätt som jag hade tagit sommarkurser om det hade gått några som är till nytta i min examen. Men det känns dumt att ta studiemedel för kurser en inte kommer att ha någon nytta av, bara för att klara livhanken. Som tur är så behöver jag inte göra detta, eftersom min ekonomi fungerar, men det finns många som inte har samma tur som jag.
För många kan nog studentekonomin gå ihop bra i teorin, bara allt går som det ska. Alltså om en inte lägger pengar på diverse nöjen och framförallt om en aldrig blir sjuk eller är med om olyckor. Men folk blir sjuka, och folk är med om olyckor. Många personer hamnar till exempel i situationen att de av olika skäl misslyckas med att ta sina poäng, och sedan blir tvungna att börja jobba eftersom de inte kan få Csn, och därför inte lyckas ta någon examen. En massa studietid kastad i sjön! Detta är såklart en större risk för den som inte har möjlighet att få ekonomiskt stöd hemifrån om det krisar. Som student har en en karenstid på 30 dagar, det vill säga det tar 30 dagar innan anmäld sjukdom tills att en får sjukersättning istället för studiemedel. En hel månad av Csn som går till spillo! Dessutom är det väldigt många studenter som inte känner till att de har rätt att sjukskriva sig, vilket skapar ännu mer problem. Jag vet fan inte en enda student som anmält sig sjuk från och med första dagen. Vidare så går det inte att sjukskriva sig på halvtid som studerande, vilket såklart är ett stort problem för människor som på grund av olika funktionsnedsättningar inte klarar av att studera heltid. Är studier inget för dem?
Under en utbildning som är kanske tre eller fem år lång så är det mycket som kan gå snett. En kan missa att ta några poäng av olika skäl, en kan bli sjuk och så vidare och så vidare. Som ni kanske känner till är det väldigt svårt att gå på till exempel socialbidrag samtidigt som en fixar det sista på sina studier. Det är alltså en stor risk att människor som av olika skäl får förhinder över huvud taget inte lyckas slutföra sina studier, och vad är detta om inte ett enormt jävla slöseri med kompetens? Jag menar, både dessa personer och samhället har ju pumpat in en massa i att utbilda de här människorna, och sedan så kastar en det bara i sjön eftersom det har gått snett någonstans på vägen. Detta är dels ett problem rent praktiskt, men det är också ett problem eftersom det skapar en jävla massa oro hos många studenter, oro över hur de ska få ekonomin att gå ihop. Denna oro tar en massa fokus från det en borde fokusera på som student: studier.
Detta tydliggör också att möjligheterna till studier inte är så fritt för alla som många vill påskina, utan fortfarande är en klassfråga i allra högsta grad. Personer som har möjligheter till ekonomisk hjälp hemifrån om något går snett, eller rentav har ett sparkapital att ta från, riskerar inte att hamna i knipa på samma sätt. Dels kan dessa personer fokusera på studierna bättre eftersom de slipper oroa sig över ekonomin eller ta jobb vid sidan av. Även om en kanske missar några poäng så går det att ta igen dem om en har sparade pengar att leva på under tiden. En behöver inte hamna i en situation där en måste plugga 200 %, jobba och plugga samtidigt eller leva på svältgränsen för att kunna ta ut sin examen.
Det finns så jävla mycket som kan gå snett i livet, och detta gäller såklart även för studenter. Alla studenter är inte högfungerande, alla klarar inte av heltid, alla har inte föräldrar som n hjälpa dem ekonomiskt och så vidare. Detta är viktigt att förstå när en talar om studenters ekonomiska situation.
Mycket av informationen i detta inlägg är tagen från denna rapport från Saco om studenters ekonomiska villkor. Läs den här!
Mycket klokt inlägg. Jag vill dessutom tillägga att ekonomin under studierna beror väldigt mycket på var man studerar och bor. Vissa klagar på att studenter ”får” för mycket eller för lite pengar, men det beror ju helt på utgifterna. Att bo i Stockholm eller Göteborg går inte att jämföra med att bo i en mindre stad, som Eskilstuna där jag pluggade. I storstäder är hyrorna dubbelt så dyra, man måste ha ett busskort (som även med studentrabatt är rena rånet) och många andra kostnader är mycket högre. I Eskilstuna hade jag låg hyra, behövde inte åka lokaltrafik alls och kunde på så sätt hålla mina kostnader nere och till och med spara pengar under terminerna. Jag vet ingen i Stockholm som ens har kunnat leva på studiemedlen utan att jobba extra eller få pengar hemifrån.
Studier är inte på lika villkor, hur gärna man än vill att det ska vara det.
Ja, detta är en viktig faktor. Jag har valt bort studier i sthlm av många skäl, detta är ett. Så satans dyrt.
Jag är nyfiken på hur mycket studiemedlet bör höjas enligt dig för att vara på en rimlig nivå?
Dels så tycker jag att bidragsdelen ska vara minst lika stor som lånedelen, såsom det ser ut idag så har bidragsdelen endast minskat i förhållande till lånedelen. Vidare så tycker jag att det är viktigt att det finns fler billiga studentlägenheter, så studenter slipper köpa lägenheter eller betala ockerhyror, och även gärna att fler studentlägenheter har säsongshyra (dvs inget på sommaren). Exakt vad studiemedlet ska ligga på vet jag inte, men högre än idag i alla fall. Tror konsumentverket gjorde en undersökning och kom fram till att studiemedlet var för lågt, och då hade de inte ens räknat in sommaren.
Jag undrade hur studenter med barn gör. Jag får ut ungefär lika mycket i månaden (kanske lite mindre efter skatt) och försörjer mig själv, min man och vårt barn, men jag kan ju räkna med inkomsten varje månad och har lite sparpengar sedan vi jobbade heltid bägge två. Hmmm.
Att många studenter har barn var också något som togs upp i rapporten. Det är många studenter som har barn, även fast detta ej är bilden av hur studenter har det generellt.
Ja, jag läste lite om det! Mycket intressant.
Jag är student med barn. Faktum är att både jag och sambon studerat till en varsin fil.kand-examen samtidigt och haft en son. Nu är det ju självklart en annan sak att vara ensamstående, vi är ju ändå två som delar på ”jobbet”.
De främsta svårigheterna jag funnit med att ha barn och vara student är:
* När barnet är sjukt. En missar sina föreläsningar/obligatoriska moment/ gruppträffar osv. Det finns liksom inget bra ”vab-system” för studenter. Det i sin tur kan leda till att en missar studiepoäng (vår son var sjuk i tre veckor i sträck en gång…).
* Sommaren. En vill ge barnet ett härligt långt sommarlov men samtidigt har en noll öre i inkomst. Förskolorna stänger igen några veckor varje sommar och en vill helst inte sätta barnet på en annan förskola med personal och barn som hen inte känner. Samtidigt har en noll inkomst. Vi har löst det genom att läsa sommarkurser på 100 % och samtidigt vara hemma med barnet, alternativt att en varit hemma och en sommarjobbat när en av oss har haft tur och fått ett sådant. Somrarna är på så sätt fattiga och det utlöser dåligt samvete för att en inte kan hitta på så mycket som kostar pengar med barnet.
* I vissa kurser har jag upplevt att det varit så sjukt dålig framförhållning. Plötsligt kan lärarna släppa en groteskt omfattande gruppuppgift och räkna med att alla kan jobba på den, jämt. Lärarna verkar ofta utgå ifrån att alla som pluggar bor i studentkorridor och endast har studierna att bekymra sig om. Verkligheten ser annorlunda ut, iallafall för en del.
I övrigt har det funkat bra. Studierna har möjliggjort att vi kunnat spendera mer tid med sonen än om vi hade heltidsjobb. Han har aldrig behövt gå heltid på förskolan, något som för just oss var väldigt viktigt. Att vi sen satt varje kväll med studierna, det är en annan sak.
Håller med dig om att studier fortfarande kan ses som en klassfråga på många sätt.
Främst den sista punkten tänker jag mig är ett stort problem med hela systemet. Det antas inte att studenter har barn, helt enkelt.
Jag är heltidsstudent på ett kandidatprogram i Stockholm och jag har det väldigt bra. Jag har en fast anställning på ett företag men jag är tjänstledig under terminerna. Jag behöver alltså inte söka något sommarjobb eftersom jag går tillbaka till mitt vanliga jobb så fort vårterminen avslutas. Och sen försvinner jag tillbaka till skolan igen i när höstterminen startar. Jag bor i Stockholm, i en billig etta med min sambo. Hyran ligger på 2900 kr och jag betalar alltså bara hälften av den summan. Jag tar både bidrag och lån från CSN, vilket blir ca 9000 kr i månaden. Jag jobbar inte extra under terminerna. Jag har blivit erbjuden extrajobb men jag har tackat nej. Jag har inget ekonomiskt behov av ett extrajobb och jag vill fokusera till 100% på mina studier.
Låter ju som en acceptabel situation. Grattis!
Jag rekommenderar Fanny att läsa på vilka regler som faktiskt gäller. T.ex. här http://www.csn.se/hogskola/hur-mycket-kan-du-fa/funktionsnedsattning
Om du läser det du länkade till så ser du att det inte rör sig om att en får sjukersättning, utan om att en får ta lån fast plugga på lägre fart. Detta innebär alltså att studiemedlet tar slut snabbare än för friska, vilket är ett hinder för den med funktionsnedsättning att ta lika många poäng som fullt funktionella.
Ja, det är synd att inte detta diskuterats mer. Jag har varit student på universitetsnivå sedan 2009. De första två åren jobbade jag inte utan levde knapert CSN. På somrarna har jag tvingats läsa onödiga sommarkurser bara för att kunna betala hyran. Jag har inte kunnat sommarjobba (finns ju inga jobb) och jag har inte fått något ekonomiskt stöd från mina föräldrar. Det gick så långt att jag sålde gamla guldsmycken jag fått i present – för att kunna överleva. Även om man läser sommarkurser blir det ju ett litet glapp på några veckor där i alla fall.
Nu är jag egentligen klar och har min examen men tvingas ändå fortsätta plugga och ta studielån eftersom det är så tufft på arbetsmarknaden i min bransch. Har inte rätt till A-kassa och vill ju inte behöva gå på socialbidrag… Tuffa tider!
Ingen talade om för mig att man kunde vara sjukskriven som student. Min ganska fysiska utbildning funkade inte när jag var gravid och jag gick kanske 50% och tog alldeles för lite poäng. Studenter ska inte heller skaffa barn för då får man leva på 4500 kr i månaden i föräldrapenning. Studenter får inte heller hjälp från socialtjänsten. De tyckte att en barnfamilj klarar sig på ett studielån som är ganska många tusenlappar under beräknad lägstanivå. Och eftersom jag tidigare bara har studerat så har jag ingen rätt till sjukpenning eller någon annan ersättning. Att studera efter gymnasiet som man ”ska” göra är inget annat än en jävla fälla där man faller utanför alla sveriges trygghetssystem om livet skiter sig.
Jag har erfarenhet av nästan varenda situation du beskrivit. För några år sedan var jag nere i en djup svacka både psykiskt och studiemässigt, jag missade några poäng för mycket och CSN uteblev. Som tur är kunde jag just då bli försörjd av min pojkvän, men när vi separerade började en lång kamp för att komma ikapp med studierna samtidigt som att försöka få ihop till hyran varje månad. Inga sparpengar på banken, måttligt med jobbmöjligheter och föräldrar utan alltför god ekonomi gjorde det till ett riktigt helvete. Socialen ansåg att jag gjort ett eget val att studera och ville därför inte hjälpa mig, någon sjukdom kunde jag inte påvisa eftersom jag inte gått till läkaren och lån på annat håll gick inte utan inkomst. Det är först nyligen jag äntligen blivit beviljad studiemedel igen, och jag ska säga att det är helt underbart att veta att jag fram till sommaren har så mycket som 9000 kr varje månad, en summa som känns oändligt mycket större än de snittade kanske 2000 jag haft det senaste året. Att min hyra är mycket låg på grund av kollektivt boende är givetvis något som underlättat (framförallt jämfört med ockerhyran på 5200 i min gamla studentlägenhet som jag dessutom bodde i då CSN bara var 8000 kr), men när man levt på ingenting är CSN som att vinna på lotto. Och då lever jag fortfarande på några tusenlappar under skälig levnadsstandard.
//Emma Hå
Vad jag egentligen ville komma fram till var att CSN är egentligen fullt tillräckligt, så länge man faktiskt får det, speciellt för de som kommer direkt från föräldrahemmet och inte vant sig vid en heltidslön. Problemen börjar när det råder ovanliga omständigheter, folk får barn, folk blir sjuka, folk missar en tenta. Det är då skyddsnätet borde vara större, och reglerna för studiemedel mildare. Sen så är jag ju definitivt för någon sorts studierelaterad inkomst även under sommaren. Även studenter behöver semester. Men det är för mig ett mindre problem, det har ju gått bra hittills. Faktum är att innan jag kom ner i den där svackan så var livet riktigt gött, jag kände mig självständig och rik trots enbart ett par tusenlappar i månaden efter att hyran var betald. Jag ser det faktiskt som att staten betalar mig för att jag skall få göra precis det jag vill.
//Emma Hå
Jag anser att en ska kunna spara ihop pengar om en får problem eller för att leva på under sommaren med Csn, inte bara leva ur hand i mun. Jag kan som tur är göra detta, vilket jag är väldigt glad för.
Det låter grymt jobbigt, och sätter fingret på precis det problem jag menar. Bristen på billigt boende är en jätteviktig faktor. Om en har en hyra på 5200, som inte är helt ovanligt, så är det såklart grymt svårt att få det att gå ihop även utan strul.
Jaa, jag brukar passa mig väldigt noga för att uttala mig om hur svårt eller enkelt det är att leva som student baserat på min egen situation i och med att jag får hjälp från mina föräldrar på alla möjliga sätt. Det är lätt att inte märka allt man får, typ att kunna äta gratis under sommaren hemma som många tar för givet. Och bo hemma under sommaren för den delen. Hur man fått tag på sin bostad. Var man bor; jag bor i Lund där priserna är lägre än i Stockholm och vi slipper pendla.
Framförallt bostäder tycker jag är ett helt oacceptabelt problem som skapar jättestor ojämlikhet! Det handlar så himla mycket om kontakter, att ha tur, att ha föräldrar som kan gå in och köpa lägenheter ifall man betalar räntan osv. Många av de mest väl ansedda skolorna ligger ju även i storstäder eller studentstäder där bostadspriser är skyhöga och då blir det orättvist att det är svårare att plugga på de skolorna om man har sämre ekonomi.
Sommaren är också ett jävla otyg. Vi har tre jävla månader sommarlov som man måste kunna hantera. Om jag inte hittar ett sommarjobb skulle jag ju förlora mitt hyreskontrakt om det inte vorde för att mina föräldrar skullle kunna hjälpa mig. Och söka sommarjobb tar massor av tid.
Tycket att det är viktigare att jämna ut bidragen än att höja dem, egentligen. T ex genom billiga studentlägenheter i stora mängder och billigare lokaltrafik för studenter osv.