Det finns en viss typ av människor som delar ut ”godkännanden” som vore det någon slags valuta som den som får det ska typ skatta sig lycklig över och spara på. Typ som alltid lägger till ett överbetonat ”faktiskt” om de säger att ens kläder är fina eller alltid lägger till något i stil med ”och det säger jag inte till många”.
Om man nu ger någon en komplimang är det väl för att göra personen glad? Eller, det borde i alla fall vara det. Orka komplimentera personer för att liksom skapa bilden av en själv som någon slags smakmästare som alla ska kämpa efter att bli godkänd av.
Dock att den värsta typen är de som måste berätta att de tyckte illa om en innan men nu minsann har ändrat åsikt. Typ ”jag trodde inte det skulle funka mellan oss innan men du är ju schysst” och man ba: ”ok, ”tack””. Herregud. Det är inte en schysst komplimang, det skapar bara osäkerhet för att man känner att man måste leva upp till något och bli ”godkänd” av andra personer. Bättre då att över huvud taget inte veta vad hen tänkte om en innan.
Jag ger dej godkännandet att du har ett schysst och effektivt språk för det mesta, men ibland kommer det sånt som ”komplimera”. Komplimentera, tack! ”Berömma” går också bra att säga.
Ser man på. Funderade lite över just det ordet faktiskt.
Det första exemplet är väl typ för att förstärka komplimangen, en vill säga att det inte bara är en slentriankomplimang utan att en verkligen tycker det.