Subtilt förtryckande kommentar.

Fick denna kommentar igår som jag tycker är intressant. Låt oss analysera den.

Hej.

Vi befinner oss i olika ändar av de flesta spektrum, i såväl politiska termer, som i strikt könstillhörighet. Och tycks tycka olika om det mesta.

Jag vill (dock) inte hacka på dig för dina åsikter, utan mest säga att jag tycker du verkar ha en fallenhet för tecknandet. Det såg riktigt bra ut. Med betoning på såväl riktigt som bra.

Se det som ett exempel på att man inte måste vara ett svin (eller ja, iallafall inte bete sig som ett) bara för att man är man och (om jag förstår dina resonemang om mina åsikter rätt;) både rasist och fascist.

Ta en timeout, stick ut och res ett tag och måla (eller fota) – jag tror ett break skulle göra dig gott. Inte minst i ljuset av sjukskrivningen.

Hälsar
Daniel

Ps.
Notera nu att inget av det jag skrivit syftar till att förminska dig eller dina åsikter – utan är en uppriktig hälsning, trots att den kommer från fiendens planhalva.

Personen ifråga inleder med att vi tycker olika. Sedan skriver hen att hen inte vill hacka på mina åsikter utan bara vara snäll faktiskt, för att sedan leverera en komplimang. Frågan här är: varför är det relevant för personen att positionera sig emot mig och mina åsikter när allt hen ville säga är att jag ritar fint? Jag lovar, det är helt okej att bara skriva det pang på, utan att berätta att vi tycker olika om saker och ting. Det är inte som att en komplimang betyder mer för mig bara för att den kommer från en meningsmotståndare.

Sedan berättar personen att hen är ett exempel på att en inte behöver bete sig som ett ”svin” bara för att en är rasist och fascist. För det första: som om det spelade någon roll. Det är ju inte som att jag vänder mig emot fascism och rasism för att företrädarna för dessa åsikter beter sig svinigt, utan för att det är två vidriga ideologier som skadar människor. För det andra: att bete sig svinigt är just precis vad den här personen gör.

Sedan får jag tipset att jag ska ta en ”paus” från att göra saker som den här personen troligen upplever som fel och hotfullt för att istället göra saker som är ofarligt för denne, alltså fota och måla. Personen kommer alltså in och tar sig tolkningsföreträde kring vad jag borde ägna min tid åt och vad jag mår bra av och tycker seriöst inte att hen beter sig som ett svin.

I slutet: en förklaring av syftet, som tydligen inte är att förminska mig eller mina åsikter, trots att detta är precis vad personen ifråga lyckats göra. Jag förstår inte vad det ska tjäna till att skriva att syftet är något särskilt när en gör precis motsatsen. Vill du inte förminska mig eller mina åsikter, gör det inte. Det är inte svårt. Men om en går in med inställningen att en är schysst som ger en ”komplimang” trots att en är en meningsmotståndare så går det väl inte så jävla bra helt enkelt.

Det är verkligen helt okej att ge komplimanger utan att berätta hur snäll en är när en gör det eller hur lite en håller med mig om mina åsikter. Det är också helt okej att inte ge någon komplimang om en inte kan hålla sig ifrån detta störiga beteende.

”Tack”.

Det finns en viss typ av människor som delar ut ”godkännanden” som vore det någon slags valuta som den som får det ska typ skatta sig lycklig över och spara på. Typ som alltid lägger till ett överbetonat ”faktiskt” om de säger att ens kläder är fina eller alltid lägger till något i stil med ”och det säger jag inte till många”.

Om man nu ger någon en komplimang är det väl för att göra personen glad? Eller, det borde i alla fall vara det. Orka komplimentera personer för att liksom skapa bilden av en själv som någon slags smakmästare som alla ska kämpa efter att bli godkänd av.

Dock att den värsta typen är de som måste berätta att de tyckte illa om en innan men nu minsann har ändrat åsikt. Typ ”jag trodde inte det skulle funka mellan oss innan men du är ju schysst” och man ba: ”ok, ”tack””. Herregud. Det är inte en schysst komplimang, det skapar bara osäkerhet för att man känner att man måste leva upp till något och bli ”godkänd” av andra personer. Bättre då att över huvud taget inte veta vad hen tänkte om en innan.