Det händer mig då och då att någon man söker upp mig och liksom pratar om hur spännande/intressant jag är och att han vill ”lära känna mig”. Innan så kunde jag bli smickrad av detta att en man var intresserad av mig, men numera fyller det mig bara med äckel eftersom det bygger på en så total oförståelse om vad en relation med en annan människa innebär.
För det första, begreppet ”jag vill lära känna dig”. Jag tycker det är så konstigt. Det vore som om det finns ett ”jag”, en inre kärna av min ”personlighet” som den här mannen vill få tillgång till och gräva fram. Han vill kanske att jag ska berätta mina hemligheter, dela med mig av mitt inre, säga något till honom som ingen annan får veta.
Detta är en romantisk uppfattning; idén om att vi har ett ”inre” som vi bara delar med vissa, speciellt utvalda. Givetvis kan en ha olika djupa eller ytliga relationer med den ena eller den andra, men jag tycke inte om idén att någon tar kontakt med mig utifrån tanken att det här djupa utbytet ska skapas och aktivt jobbar för det. Det känns som att personen värderar de bitarna av mig högre än hur jag är i vardagen, men för mig är det ju precis lika avgörande för vem jag är hur jag är i min vardag än hur jag blev behandlad som barn, om inte mer.
Om du vill ”lära känna” någon; häng med den. Människor är bara i relation till andra. Du kan inte bara bestämma att du ska ”lära känna” någon och sedan göra det. Det finns liksom inte en fast person du kan lära känna bara sådär genom att få tillgång till viss information, utan det handlar om utbyte och om att utveckla dynamik emellan sig.
En man lär känns en kvinna i 500 days of Summer.
Ibland upplever jag att män blandar ihop att ”lära känna” med att få tillgång till tankar och upplevelser som i den här kulturen kodas som privata. Jag har varit med om flera gånger att män har pratat om att ”lära känna” och sedan ställt frågor om saker som generellt anses vara privata, ungefär som om det skulle vara nyckeln till att förstå mig. Att ställa en rad frågor om mitt privatliv, som ett förhör. Som om de skulle kunna kategorisera in mig i ett fack ut efter detta och därmed ”förstå” mig och mina handlingar. Intresset för vad som påverkar mig i stunden har däremot ofta varit begränsat, det räknas liksom inte eftersom det inte är något exklusivt.
En kan ha hur privata samtal som helst, det spelar roll om det inte finns någon samhörighet. Ofta upplever jag att jag förväntas att berätta en massa saker om mig själv, men män responderar sällan på ett tillfredsställande sätt. De liksom bara registrerar kunskapen, de anstränger sig inte för att få till ett utbyte. Varför? Kanske handlar det om brist på förmåga, kanske tänker de sig att den information de får ska vara ”ren” och oförstörd så att de kan registrera och kategorisera den. De vill inte ”förstöra” min berättelse med sina egna reflektioner, de förstår inte att det är så en får till ett utbyte med en annan människa; genom att ge och ta. Men i dessa relationer så förväntas jag hela tiden ge av mig själv, lämna ut mig själv, utan att få något tillbaka. Jag förväntas fläka ut mig själv så att mannen ska få sitt behov av att ”lära känna” mig tillfredsställt.
För att skapa en situation där en kan tala om saker tryggt så kan det inte föreligga någon press. Att dela med sig av sånt måste komma från personen själv, det kan inte vara något som tvingas på för då kommer det med nödvändighet att bli ogenuint. En kanske berättar någon som låter viktigt men det är inte viktigt för en lägger inte fokus på det mest relevanta, en utgår från händelser som förutsätts vara viktiga snarare än de som verkligen påverkat en, allt för att tillfredsställa mannens behov.
Det är som att de närmar sig en som ett spännande mysterium de ska erövra och ”lösa” snarare än som en människa som de ska ha en relation med. De förväxlar detta med ”närhet”, men det är inte en fråga om närhet utan en fråga om en opersonlig redogörelse för olika skeenden som tolkas på ett visst sätt i vår kultur. ”Favoritfärg, 1 poäng. Traumatiskt barndomsminne, 20 poäng. Redogörelse för konflikt i tidigare relation, 15 poäng” och så vidare.
En behöver inte vet en människas hela livshistoria för att känna den människan, att lära känna någon handlar inte om att kunna skriva en uppsats om den utan om att veta vad dess gränser går, vad den tycker om och inte, hur den vill bli behandlad och hur den reagerar på sin omgivning. Att känna in detta är så mycket viktigare än att få någon jävla redogörelse över traumatiska minnen eller liknande. Sådant berättar en när det finns ett behov av det och när en känner sig trygg med att det kommer tas emot på ett bra sätt, och detta kan inte tvingas fram utan måste växa fram ur dynamiken.