Etikett: begär

Att begära radikalt.

Jag har tänkt en del på att begära radikalt på sista tiden.

Våra begär formas av samhället. I ett patriarkalt samhälle lär vi oss begära patriarkala saker. Till exempel; heteromonogama relationer, ägandeanspråk, patriarkala sexuella praktiker, dominans, underkastelse. Vi lär oss att det är dessa saker kommer att ge oss det vi vill ha och behöver.

Jag funderar på vad det egentligen är en vill ha och behöver. Jag tänker; trygghet, närhet, gemenskap, möjlighet att ägna sig åt lustfyllda, meningsfulla aktiviteter, att kunna se andra människor och att själv bli sedd. Jag tänker att detta är vad människor i regel vill ha. Vi vill ha andra människor. Men i patriarkatet lär vi oss att vi får andra människor i vissa former av relationer. Till exempel knyts saker som trygghet, närhet och gemenskap ihop med heteromonogama relationer och kärnfamiljer. Och det finns ju till viss mån detta att hämta där, men det kommer också tillsammans med förtryck, begränsningar och så vidare.

I mina dagdrömmar finns längtan om att få känna passion på lika villkor, att begära andra människor fritt och jämlikt. Att varken behöva underkasta mig eller överordna mig, att inte behöva spela något maktspel utan bara få älska och bli älskad i fred. Att våga vara sårbar, genuin, att öppna upp för någon för att en litar på dem och att de gör samma sak tillbaka. Att få älska på sina egna villkor och inte för att samhället säger åt en att älska.

Jag har relationer som ser ut så, men det är inte dessa relationer som hyser status i detta samhälle. Vännen jag pratar med i telefon flera gånger i veckan anses inte tillräknelig i esten av samhällets ögon. Den relation som betyder så mycket för mig, som jag verkligen litar på, är en relation som i samhället inte anses vara värd min tillit och mitt engagemang. En satsar inte på sådana relationer; den är inte heterosexuell, den är inte amorös, den är inte mellan två människor som befinner sig i relativt lika livssituationer.

Vi uppmuntras till att ”satsa på kärleken” när det kommer till heteromonogama relationer som ingås av människor som har liknande livssituationer och bakgrund, relationer som passar in i hur samhället är uppbyggt. Så fort något hamnar utanför detta så är det inte alls lika självklart att en ska följa sitt hjärta. Då är det plötsligt dumdristigt och naivt. Rädslan är att förlora sin plats i det etablerade samhället när en satsar på den här typen av relationer; alla de timmar jag spenderar på att prata i telefon med min vän, de hade jag istället kunnat lägga på att göra mig tillgänglig för heteromonogama relationer.

Den där känslan kryper över en ibland, men jag försöker att mota bort den så gott det går. Jag försöker att begära det som jag märker att jag år bra av. Jag försöker vara tålmodig och se chanserna när de dyker upp, för det gör de. De är bara inte lika uppenbara.

Begär och kärlek.

Det mest smärtsamma med det patriarkala förtrycket i relationer är inte de vidrigheter en utsätts för som sådana, utan att en får det av personer och i relationer i vilka en förväntar sig att få kärlek och respekt. Vi har lärt oss att vi ska få kärlek i heteromonogama relationer, men istället får vi förtryck. Förtrycket blir en symbol för kärlek. Att vara kontrollerande, att gör anspråk på en människas hela liv, är förtryck men det säljs in som kärlek.

När det har gått upp för mig att det jag trott varit kärlek har varit förtryck så har jag inte känt mig befriad, jag har känt mig ledsen och besviken. Även om jag förstått att jag inte kommer kunna få något annat än förtryck av en annan människa så är det smärtsamt att lämna. Inte så mycket att lämna människan som sådan, men att lämna illusionen av att en skulle kunna få kärlek.

Det patriarkala förtrycket har verkligen tagit sig in i mig, tagit makt över mig genom att styra mina begär. Jag har lärt mig att begära att få en viss typ av kärlek, ett begär som har satt mig i relationer där jag blivit förtryckt. Jag har lärt mig att begära ”romantik”, starka känsloyttringar och löften, vilket har skadat mig djupt. När jag genomskådat illusionen känner jag mig inte fri, utan bara förvirrad. Jag vet inte vad jag ska begära nu, för jag har aldrig lärt mig att begära något annat, något som skulle kunna vara verklig kärlek.

Det är så mycket enklare att kräla i förtrycket, att begära förtrycket. Det är enklare för att det är svårt att bygga något nytt, fundera på vad en egentligen vill ha, vad som skulle kunna vara bra för en. Det är för att patriarkatet är det som har skapat oss, formulerat våra tankar och våra begär.

Det tar lång tid att bygga upp en person en aldrig har varit. Det tar lång tid att börja orientera sig efter sina egna ramar. Det tar lång tid att formulera sina begär på nytt. Dessa begär utgör ju liksom grunden för ens liv på många sätt, om en släpper dem så står en till stor del utan något att orientera sig efter. Det är svårt som fan att släppa begäret efter något en har lärt sig att åtrå hela sitt liv, och försöka hitta något nytt.