Fan vad irriterad jag blir på alla som anlägger ”varför bryr vi oss när det händer i Norge men inte i Afrika”-perspektivet på det som har skett. Vissa försöker få det till att det handlar om att vi har lättare att känns medlidande med folk som har ungefär samma hudfärg och klädstil som vi har.
Anledningen till att detta berör mer än vad någon avlägsen afrikansk bys hungersnöd gör är för att det ger oss insikten om att det kan ske även här, i Sverige. Det är klart som fan att det angår oss mer om ett land med liknande, ekonomiska, geografiska och kulturella förutsättningar drabbas än om ett land som har en helt annan politik och kultur gör det.
Och det är inget konstigt i det och det är inget man borde skämmas för. Faktiskt. För det här är ju en varningssignal om vad som kan tänkas komma till Sverige, inget abstrakt som händer andra.
Jag är helt övertygad om att vi hade kunnat känna med Norge även om varenda en där hade varit svart för våra likheter sträcker sig över hudfärgen. Det handlar om förutsättningar, och olika länder har olika förutsättningar. Det är olika lätt att tänka att vi hade kunnat vara med om samma sak.
Iden om att vi ska bry oss precis lika mycket om alla människor är absurd. Vi kan omöjligt bry oss om allt som sker i världens alla hörn och då är det rimligt att bry sig om det som ligger närmast, som man kanske kan göra något åt eller i alla fall hindra att det upprepas igen. Det som berör ens vardag mest.
Och det här berör vår vardag. Visst skulle man kunna hävda att även den stundande svältkatastrofen i Afrika berör vår vardag eftersom vi kan tänkas vara medskyldiga på något sätt, men den kommer inte drabba oss. Det samhällsklimat som det här är ett symptom på kan däremot drabba oss.