Etikett: anders breivik

Jag tänker hata Anders Breivik utan dåligt samvete och jag tänker inte förlåta honom.

När personer som Breivik dyker upp finns det alltid människor som vill ha förståelse. Som vill dissekera hans argument, höra om hans uppväxt eller hans relationer för att kunna förstå hur en människa som gör såhär tänker. De vill se det mänskliga i alla, även monster, och de vill förlåta.

Det är viktigt att förstå vilka idéer som ligger bakom dessa dåd, det tycker jag. Men jag vill inte veta något om Breiviks uppväxt eller om hans kvinnoaffärer, för jag vill inte ha förståelse. Det är nämligen stor skillnad på att rent intellektuellt förstå något och att ha förståelse. Jag vill inte veta vad som fick honom att tycka som han gör och handla som han gjorde, jag vill inte utveckla någon empati för honom eller få honom att framstå som mindre ond.

Många personer som har genomlevt hemska saker, som en våldtäkt, ett krig eller misshandlande föräldrar, blir tillsagda att de ska förstå och förlåta. De ska försöka se varför människorna som skadade dem gjorde det, kanske rent av känna sympati. Lite samma retorik förs kring galningar som Breivik. Vi ska förstå honom och vi ska inte hata, kanske ska vi rentav känna lite sympati.

Att förlåta är en kristen dygd. Man ska vända andra kinden till istället för att bli arg och slå tillbaka. Företrädare för kristendomen kan tycka att folk ska förlåta de mest absurda saker. Moder Teresa uppmanade bland annat invånarna i en by vars grundvatten blivit förgiftat på grund av att ett klädföretag spillt ut gifter att förlåta. Förlåta i en situation där man egentligen borde vara fly förbannad och kräva kompensation och förändring.

Varför ska en person som blivit utsatt för något lägga energi på att förstå och förlåta den man egentligen borde avsky? Varför ska vi släta över hemska brott med gråtmilda beskrivningar av förövarnas liv?

Nej, jag tänker inte anstränga mig för att göra Breivik mer mänsklig. I mina ögon är han ett monster. Ett monster som ska straffas enligt rättssamhällets principer, men fortfarande inte en person jag tänker anstränga mig det minsta lilla för att förstå mig på. Jag tänker inte förlåta Breivik. Jag tänker hata honom med gott samvete och sedan bli likgiltig inför honom.

Anders Breivik får dissen.

Stackars Breivik. Nu har han blivit offentligt dissad av sin stora idol Fjordman.

I mejlen önskade Behring Breivik att få träffa sin okände idol – ”Fjordman”.

– Jag vet inte varför han bad om det, men jag tackade nej. Inte för att han pratade om våld, utan för att han verkade tråkig, som en dammsugarförsäljare. ”Luftslott”, tänkte jag för mig själv när jag läste mejlen, säger Jensen.

Synd att Breivik inte lär ha tillgång till tidningar i häktet, för jag kan fan tänka mig att han skulle ha blivit genuint sårad av det här uttalandet.

Att upptäcka att man bryr sig.

Jag drömde en mardröm om att jag blev jagad av en kille som såg ut som Anders Breivik. Otroligt obehagligt.

I början av detta trodde jag att jag var oberörd. Jag trodde att jag inte brydde mig annat än intellektuellt. Men jag hade fel.

Jag bryr mig så otroligt mycket. Jag ligger och tänker på allt som skett på kvällarna, undviker berättelser från de som var där. För jag orkar inte ta det till mig. Orkar inte tänka på att det som skulle kunna vara handlingen i en b-skräckfilm faktiskt hände på riktigt. Det känns helt absurt.

Hellre naiv och risktagande än säker och begränsad.

När det händer sådana här saker så är det alltid någon som tycker att man borde ha vetat, att någon borde ha märkt vad som var i görningen. Grannar berättar i efterhand om Breiviks skumma beteende och frågar sig säkert varför de inte förstod något. Samma sak gäller massakern i Columbine och Fritzl. Folk frågar sig alltid varför de inte fattade.

Men om man verkligen tänker på det: vill vi ha ett samhälle där vi misstänker de som beter sig skumt för att planera terrordåd? Jag vill i alla fall inte ha det.

Kanske hade Breivik kunnat stoppas om någon fattat misstankar och det hade såklart varit fantastiskt. Men när allt kommer omkring så föredrar jag att leva i ett samhälle där folk litar på varandra, där man inte går omkring och misstänker varandra och är paranoida.

Perfekt säkerhet är inget eftersträvansvärt, för om vi ska ha det så är det så mycket annat vi måste offra på vägen. Vår frihet och vår tillit till andra. Och jag är fan hellre naiv med risken för att råka illa ut än alltid på den säkra sidan men oförmögen att ta risker, och därmed oförmögen att leva livet fullt ut.