Etikett: bubbla

Inspirationsbubblan.

Jag har helt lagt av med det här med ”inspiration”. Jag gjorde det först omedvetet när jag slutade läsa tjejtidningar, mode- och livsstilsbloggar och dylikt, men sedan märkte jag hur fruktansvärt skönt det var. Det är klart att jag fortfarande inspireras av saker och ting, av människor som gjort stora saker och människor som skriver bra, men jag söker inte efter inspiration specifikt.

Innan så kunde jag typ sätta ihop inspirationskollage, läsa inspirationsbloggar och ha inspirationsartiklar bokmärka. Inget av detta gör jag längre. Det slukade bara en jävla massa tid och fick mig att må dåligt. Men vad värre var, det fick mig att tappa fokus från det jag ville bli inspirerad till att utföra. Jag glömde mina personliga skäl till mina strävanden och såg istället någon slags idealbild av ett liv, ett liv som inte var mitt eget utan någon slags dröm. Ett liv som jag nog, när jag tänker efter, inte hade velat leva.

För andra kanske detta fungerar annorlunda men för mig har iden om inspiration bara varit en tidsfälla. Den har aldrig fått mig att faktiskt bli mer kapabel att utföra saker. Jag kan också känna ett visst tvivel inför att det faktiskt fungerar för en merpart, jag tror att de flesta tycker om att drömma sig bort och tänka på livsval de skulle kunna göra istället för att faktiskt ta tag i sin skit. Det är såklart enklare att upprätthålla någon slags romantiserad bild av en möjlig framtida tillvaro än att exponeras inför den krassa sanningen att livet, trots ansträngningar, aldrig blir sådär rosaglittrande sockervaddsfluffigt som det framställs i livsstilmagasinen. Jag har dessutom hört det ryktas att metoder som positiv affirmation (visionboards, att agera som om det man vill uppnå redan är verklighet och så vidare) till och med är kontraproduktiva eftersom hjärnan registrerar det hela som redan utfört (den som har källa eller motkälla på detta får jättegärna berätta mer).

Väldigt mycket av de bilder vi exponeras för idag utgår från iden om inspiration. Det finns en uppsjö av uttalade inspirationsbloggar, tidningar och så vidare och det sprider sig till fler och fler ämnesområden. Man går från att skriva informativt om saker och ting, som träning och karriär, till att snarare marknadsföra vissa livsstilar och arketyper, som karriärskvinnan och hälsotjejen.

När jag inspireras numera är det för att jag läser saker och ting som jag skulle ha läst i vilket fall som helst, som råkar appellera till mig på ett sånt sätt att jag känner mig peppad att utföra vissa saker. Jag har insett att jag måste hitta mina egna källor för motivation som inte baserar sig på en idé om ett hypotetiskt drömliv, utan som baserar sig på vad som fungerar för mig och gör mitt liv bättre i den stunden. För mig känns det som ett i grunden mer hållbart förhållningssätt till mig själv och mitt eget liv.

Men här vill jag verkligen veta hur ni fungerar? Hur förhåller ni er till inspiration? Tror ni, som jag, att det är lite av en bubbla?

Högskolebubblan.

Intressant text om högskolebubblan som tar upp många saker som jag själv har funderat på. Utbildning blir viktigare och viktigare i vårt samhälle och det krävs mer och mer studier för att man ska kunna få jobb. Många akademiker behöver ta dubbla examina för att kunna komma någonvart och så vidare. Detta har inte att göra med att man verkligen behöver all denna kunskap för att kunna jobba med merparten av dessa saker, det är snarare en fråga om att man köper, lånar och kämpar sig till en inträdesbiljett. Att man har bildat sig utanför skolan räknas liksom inte riktigt, det måste vara i form av betyg eller en grad som man kan visa upp.

Det är nästan mer regel än undantag att folk ”pluggar vidare”, det förutsätts att man ska göra detta för att i framtiden få ett bra jobb och så vidare. Många ungdomar har inga egentliga ambitioner med sina liv men söker slentrianmässigt in på någon utbildning som verkar ”chill” och leder till jobb för att de inte vet vad de skulle ta sig för annars, och det kan man ju förstå med tanke på nuvarande ungdomsarbetslöshet.

Samtidigt urlakas innehållet i kurserna mer och mer. Universitet lägger mer pengar på marknadsföring än på undervisning, många platsbundna heltidskurser har inte mer än en obligatorisk sammankomst per vecka och kanske två till tre som man kan välja att gå på, speciellt när det kommer till humaniora. Som student förväntas man stå för det mesta planerandet av sina studier på egen hand, något som är väldigt problematiskt för folk som kommer från studieovana hem. Vidare har vi tvåterminssystem i Sverige vilket leder till en väldigt lång sommarledighet får många, ledighet där de måste skaffa ett jobb eller läsa sommarkurser för att klara uppehället om de nu inte har snälla föräldrar eller sjukt bra koll på sin ekonomi.

Vidare så verkar det ibland nästan verka som något slags säljargument för en utbildning att den är chill, att det är få sammankomster och lite plugg. Det tycker jag är tråkigt. Jag är ganska ledsen att jag har en fallenhet åt samhällskunskap och inte naturvetenskapliga ämnen för jag hade hemskt gärna haft flera timmar undervisningstid varje dag, tillgång till bra utbytesprogram och så vidare som det finns en mycket sämre tillgång av även på ansedda samhällsvetenskapliga utbildningar som pol.kand. Det står sällan i kursbeskrivningen hur mycket lärarledd undervisningstid det är eller hur ofta man har tillgång till handledning och så vidare, det är ju saker jag verkligen är intresserad av att veta när jag väljer högskola!

Väldigt mycket av fokuset kring studentliv sådär i största allmänhet hamnar kring att man festar och spexar en massa. Att människor faktiskt fokuserar på sina utbildningar i beskrivningen av sin vardag som student är sorgligt ovanligt. Många festar järnet och lever i någon slags övertygelse om att när plugget är över så kommer de alla får välbetalda jobb.

Jag pluggar vidare för att jag verkligen vill lära mig något som jag är intresserad av. Jag har väntat med att plugga och istället haft fruktansvärda jobb helt enkelt för att jag inte vetat vad jag velat men vetat att jag vill utbilda mig vidare och inte velat slösa mina högskolepoäng på någon strökurs jag inte är motiverad till. Nu vet jag vad jag vill och jag är sjukt sugen på att förkovra mig i kunskap, jag vill ha en utbildning som utmanar mig och som kräver att jag kämpar och engagerar mig men där jag kan få mycket vägledning.

Jag tänker att kvalitetssänkningen i utbildningarna kommer sig av att människor pluggar för att de (upplever att de) måste och väljer lite första bästa, inte för att de faktiskt har ett brinnande intresse för det de läser. Om det fanns en starkare arbetsmarknad för unga med lägre utbildning så skulle detta troligen inte vara ett problem på samma sätt, då skulle de som ville kunna skippa högskolan helt och ännu fler skulle kunna ta ett sabbatsår och fundera på vad de verkligen hade lust att lära sig. En annan lösning vore någon slags medborgarlön så att man inte var tvungen att studera för försörjning som arbetslös ungdom. Då skulle högskolestudier kunna vara till för personer med intresse för att lära sig och arbeta med det de läste.