Jag har helt lagt av med det här med ”inspiration”. Jag gjorde det först omedvetet när jag slutade läsa tjejtidningar, mode- och livsstilsbloggar och dylikt, men sedan märkte jag hur fruktansvärt skönt det var. Det är klart att jag fortfarande inspireras av saker och ting, av människor som gjort stora saker och människor som skriver bra, men jag söker inte efter inspiration specifikt.
Innan så kunde jag typ sätta ihop inspirationskollage, läsa inspirationsbloggar och ha inspirationsartiklar bokmärka. Inget av detta gör jag längre. Det slukade bara en jävla massa tid och fick mig att må dåligt. Men vad värre var, det fick mig att tappa fokus från det jag ville bli inspirerad till att utföra. Jag glömde mina personliga skäl till mina strävanden och såg istället någon slags idealbild av ett liv, ett liv som inte var mitt eget utan någon slags dröm. Ett liv som jag nog, när jag tänker efter, inte hade velat leva.
För andra kanske detta fungerar annorlunda men för mig har iden om inspiration bara varit en tidsfälla. Den har aldrig fått mig att faktiskt bli mer kapabel att utföra saker. Jag kan också känna ett visst tvivel inför att det faktiskt fungerar för en merpart, jag tror att de flesta tycker om att drömma sig bort och tänka på livsval de skulle kunna göra istället för att faktiskt ta tag i sin skit. Det är såklart enklare att upprätthålla någon slags romantiserad bild av en möjlig framtida tillvaro än att exponeras inför den krassa sanningen att livet, trots ansträngningar, aldrig blir sådär rosaglittrande sockervaddsfluffigt som det framställs i livsstilmagasinen. Jag har dessutom hört det ryktas att metoder som positiv affirmation (visionboards, att agera som om det man vill uppnå redan är verklighet och så vidare) till och med är kontraproduktiva eftersom hjärnan registrerar det hela som redan utfört (den som har källa eller motkälla på detta får jättegärna berätta mer).
Väldigt mycket av de bilder vi exponeras för idag utgår från iden om inspiration. Det finns en uppsjö av uttalade inspirationsbloggar, tidningar och så vidare och det sprider sig till fler och fler ämnesområden. Man går från att skriva informativt om saker och ting, som träning och karriär, till att snarare marknadsföra vissa livsstilar och arketyper, som karriärskvinnan och hälsotjejen.
När jag inspireras numera är det för att jag läser saker och ting som jag skulle ha läst i vilket fall som helst, som råkar appellera till mig på ett sånt sätt att jag känner mig peppad att utföra vissa saker. Jag har insett att jag måste hitta mina egna källor för motivation som inte baserar sig på en idé om ett hypotetiskt drömliv, utan som baserar sig på vad som fungerar för mig och gör mitt liv bättre i den stunden. För mig känns det som ett i grunden mer hållbart förhållningssätt till mig själv och mitt eget liv.
Men här vill jag verkligen veta hur ni fungerar? Hur förhåller ni er till inspiration? Tror ni, som jag, att det är lite av en bubbla?
Jag kan bli inspirerad och få nya idéer när det gäller stick- och virkrelaterade saker. Då kan jag ta in det som inspiration och ta det vidare till att faktiskt göra något. Men om det gäller teckning så drömmer jag mig mest bort till hur det kunde vara. Men jag gör sällan något av det. Om det däremot handlar om hälsa och sånna saker mår jag mest dåligt av att läsa det. Känner mig peppad för en stund, men det övergår alltid i att jag är för dålig för att klara det.
Det är svårt med inspiration, känns konstigt när folk utger sig för att ge inspiration. Man kan ju bli inspirerad av allt, men precis som du säger kommer ju den bästa inspirationen från något man skulle göra ändå.
Nu kanske det vart lite snurrigt, men jag är inte så bra på att skriva 🙂 Gillade din text iallafall, du förklarade väldigt bra och jag kan känna igen mig.
Du bekräftar ungefär vad min tes var, dvs att inspiration funkar när det är mer handfast tips men inte riktigt bara vackra bilder etc, som ofta anges som ”inspirerande.
Tycker det här är en så himla intressant poäng, för det handlar verkligen om visuell kommunikation det där! Har själv svårt att ta till mig bilder och föredrar text, vilket gör att jag står oförstående inför mycket av den här typen av inspiration. Tycker till exempel att alla typer av mode- eller heminredningsreportage är fullkomligt ointressanta såvida det inte är ”plock” där det tydligt anges pris och köpställe (om jag ser en jacka jag vill ha så vill jag ju ha DEN jackan, inte inspireras att köpa nästan en sån jacka). Det konstigaste tycker jag dock är pinterest som jag har bekanta som verkligen svär vid ”Du vet alla mappar med inspirationsbilder man har på datorn, nu kan du ha dem på webben” och man bah ”vadå mappar med inspirationsbilder!??!?!?!?”
Hur definierar du inspiration här? Själv tänker jag att det menas att det ska väckas något inom en så att man aktivt ska sträva efter det man vill uppnå, typ den perfekta klädstilen eller den perfekta resan osv. Jag har försökt att lära mig att skilja på dålig och bra inspiration.
Dålig för mig är just den inspirationen som egentligen bara ställer krav på en och förklarar hur man borde vara för att vara en lyckad människa och bli beundrad av andra, som om det skulle vara synonymt med lycka.
Jag får bra inspiration av solen, naturen, starka färger och konst. Men jag känner då inga krav på mig, egentligen skulle jag nog bara säga att jag för stunden känner ren lycka. Det får mig att orka, ger mig en skjuts, lite extra energi. Behöver inte vara en stark känsla, mer en känsla av tillfredsställelse. Och den inspirationen är ju så annorlunda, den är bara för mig. Inte för någon annans tycke. Kanske inte heller inspiration.
Det är så lätt att försöka vara vad ”samhället” säger åt en vad man borde vara. Har ganska nyligen lärt mig att skilja på det och det är en sån jävla befrielse.
Det jag menar är alltså sådant som aktivt säljs in som ”inspiration” och är menat att vara enbart inspiration.
Inte behöver man leta efter inspiration. Det kommer när det kommer. En tanke som bubblar upp bara, fånga den och kom ihåg den länge nog att få ner den på pränt. Fast nu har ju min blogg blivit ganska blajjig som resultat.
Ang. kilde, det var den artikel jeg linkede til på Twitter, vil jeg tro 🙂
http://www.guardian.co.uk/lifeandstyle/2012/jun/15/happiness-is-being-a-loser-burkeman
”Over the last few years, the German-born psychologist Gabriele Oettingen and her colleagues have constructed a series of experiments designed to unearth the truth about ”positive fantasies about the future”. The results are striking: spending time and energy focusing on how well things could go, it has emerged, actually reduces most people’s motivation to achieve them. Experimental subjects who were encouraged to think about how they were going to have a particularly high-achieving week at work, for example, ended up achieving less. In one ingenious experiment, Oettingen had participants rendered mildly dehydrated. Then some were taken through an exercise that involved visualising drinking an icy, refreshing glass of water, while others took part in a different exercise. The water-visualisers experienced a significant reduction in their energy levels, as measured by blood pressure. Far from becoming more motivated to hydrate themselves, people responded to positive visualisation by relaxing. They seemed, subconsciously, to have confused imagining success with having already achieved it.”
Ben Goldacre skriver om det i ”The golden arse beam method”.
http://www.badscience.net/2012/02/the-golden-arse-beam-method/
Intressant!
Mediabilden av det ”lyckliga perfekta statuslivet” kryper verkligen under skinnet på oss människor.
Och så börjar vi själva reproducera denna dröm i livsstils- och inredningsbloggar, konsumera enorma mängder väskor och skor som visas upp i dagens outfits, ständigt stäva efter nya fysiska mål osv…
Vi vet vilket arketypiskt drömliv vi förväntas vilja leva och vad som förväntas intressera och glädja oss. Det är bara att köpa konceptet och köra på.
Åh, det här håller jag med om. Inspiration har för mig nästan blivit ett hotfullt ord i stil med: ”Titta här – en massa idéer om ännu mer saker du måste köpa/fixa/upprätthålla!” Blä, det skapar ju bara stress och mindrevärdeskomplex.
När jag bytte från välbetalt jobb till trivsamt deltidsjobb sa jag upp alla mina prenumerationer och slutade köpa filmer, böcker och sånt som jag spenderat en del på tidigare. När jag sedan ”unnade” mig en träningstidning upptäckte jag att jag blev direkt illamående av reportage om magrutor på åtta veckor, kostupplägg med kesella, hallon och tonfisk och tjejer tusen gånger mer vältränade än mig som ville komma i form. Nä, fyfan, noll procent inspiration, hundra procent ”Jag är för kass, jag borde bli bättre på allt…”.
Däremot vill jag gärna bli tipsad om saker och jag följer lite blandade bloggar som skriver om mina favoritintressen. Till exempel läser jag matbloggar som kommer med konkreta råd, tips på råvaror och… ja, helt enkelt konkreta fakta och information. Men ingen jävla ”inspiration” tack.
Ofta med den typen av läsning ser man inte det negativa när man läser dagligen, men upptäcker det när man varit ifrån det och ser det på nytt.
Sant det. Perspektiv är bra och vi borde nog ta ett litet kliv tillbaka oftare och fundera på vad vi egentligen håller på med.
Förresten så läser jag ju din blogg för att du är synnerligen inspirerande och ger mig massor med nya tankar och intressanta perspektiv!
Alltså den här livsstilsinspirationen gör mig helt vansinnig. Då menar jag att den kryper sig in under huden på mig och får mig att känna mig så gräsligt värdelös som inte har ett så perfekt liv som livsstilsinspirationsgeneralerna dikterar. Lite kass självkänsla + valfritt nummer av någon glossig tidning + käck livsstilsblogg = svart hål. Sitter ändå och torterar mig själv med Niotillfem (ja, herregud, varför kan jag inte bara SLUTA att läsa om den där chokladasken av perfekt liv på alla upptänkliga vis? Till och med ett sorgligt uppbrott från en älskad pojkvän framstår som eftersträvansvärt och drömskt.) och jämför med mitt eget dötrista liv helt utan pastellfärger, högvis med nya skor och små kluster av porslinsrådjur.
Förbannar då internet och min egen kassa självkontroll, och önskar att det inte fanns ett behov i världen av att framställa livet som en glittrig fasad där allt är perfekt och det inte finns några verkliga glapp i den där filmiska världen.
Har helt slutat läsa glossiga livsstilsmagasin och inredningstidningar, och det har gjort mig till en bättre människa. Nu ska jag bara skaka av det där sista kvarhängande blogg-tortyrbeteendet.
Har du testat att framställa ditt liv sådär niotillfemigt själv någongång? Det är förvånansvärt enkelt! Jag började med instagram för att se om det var sant, som jag läst någonstans, att om man livsstilsbloggar så måste man varje dag hitta något fint med livet, med resultatet att man också upplever sitt liv som ”bättre”. Jag tänkte att om jag instagrammar något fint varje dag så kanske jag också upplever mitt liv som finare! Det gjorde jag också! Det är superlätt att hitta NÅGOT fint varje dag, typ en blomma, en fin eller rolig text etc. etc. Men sen efter ett tag blev det rätt trist och estetiken började kännas minst sagt gjord och stel. Poängen är i vart fall att om man testar själv blir det så mycket lättare att verkligen FÖRSTÅ i vilken utsträckning den där typen av ”inspiration” är en konstruktion och inte verklighet. Testa!