Etikett: inspiration

Inspiration.

Givetvis finns det en massa saker jag inspireras av, vilket jag berörde även i inlägget om inspirationsbubblan. Jag inspireras av berättelser om folkrörelser, av dissidenter, av politiska brandtal, av medryckande texter, av bra konst och så vidare. Vad jag däremot inte inspireras av är det mesta som har det aktiva syftet att inspirera. Jag tror ni vet vad jag menar: samlingar med bilder på lyckliga och snygga kvinnor som gör ”rätt” saker, som ska få en att tänka: sådär vill jag att mitt liv ska vara och sedan sätta igång med strävan ditåt.

Grejen med detta är att det för det mesta även brukar vara väldigt substanslöst. Det tillkommer liksom ingen ny information utan är bara menat att vara en slags pepp, att få målet att bli ännu mer förhärligat än innan, med baktanken att man då ska vilja mer och därför ha lättare att också klara det. Väldigt mycket av hälsomedia ser ut såhär, det är sällan något nytt som delges utan är samma jävla tjat om att intervallträning är bra, att man måste träna regelbundet, att man ska äta fibrer och så vidare i en loop. Är det någon hälsointresserad person som inte redan vet om allt detta?

Så det jag ville säga var inte att det är fel att låta sin inspireras av saker och ting, men att konceptet med uttalad inspiration inte är särskilt vettigt. Det liknar mer en slags dagdrömmande i min mening, inte något som faktiskt gör det mer troligt att man når sina mål. Mig får det mest bara att må dåligt, känna mindervärdeskomplex och ångest över att mitt liv inte är sådär perfekt.

Inspirationsbubblan.

Jag har helt lagt av med det här med ”inspiration”. Jag gjorde det först omedvetet när jag slutade läsa tjejtidningar, mode- och livsstilsbloggar och dylikt, men sedan märkte jag hur fruktansvärt skönt det var. Det är klart att jag fortfarande inspireras av saker och ting, av människor som gjort stora saker och människor som skriver bra, men jag söker inte efter inspiration specifikt.

Innan så kunde jag typ sätta ihop inspirationskollage, läsa inspirationsbloggar och ha inspirationsartiklar bokmärka. Inget av detta gör jag längre. Det slukade bara en jävla massa tid och fick mig att må dåligt. Men vad värre var, det fick mig att tappa fokus från det jag ville bli inspirerad till att utföra. Jag glömde mina personliga skäl till mina strävanden och såg istället någon slags idealbild av ett liv, ett liv som inte var mitt eget utan någon slags dröm. Ett liv som jag nog, när jag tänker efter, inte hade velat leva.

För andra kanske detta fungerar annorlunda men för mig har iden om inspiration bara varit en tidsfälla. Den har aldrig fått mig att faktiskt bli mer kapabel att utföra saker. Jag kan också känna ett visst tvivel inför att det faktiskt fungerar för en merpart, jag tror att de flesta tycker om att drömma sig bort och tänka på livsval de skulle kunna göra istället för att faktiskt ta tag i sin skit. Det är såklart enklare att upprätthålla någon slags romantiserad bild av en möjlig framtida tillvaro än att exponeras inför den krassa sanningen att livet, trots ansträngningar, aldrig blir sådär rosaglittrande sockervaddsfluffigt som det framställs i livsstilmagasinen. Jag har dessutom hört det ryktas att metoder som positiv affirmation (visionboards, att agera som om det man vill uppnå redan är verklighet och så vidare) till och med är kontraproduktiva eftersom hjärnan registrerar det hela som redan utfört (den som har källa eller motkälla på detta får jättegärna berätta mer).

Väldigt mycket av de bilder vi exponeras för idag utgår från iden om inspiration. Det finns en uppsjö av uttalade inspirationsbloggar, tidningar och så vidare och det sprider sig till fler och fler ämnesområden. Man går från att skriva informativt om saker och ting, som träning och karriär, till att snarare marknadsföra vissa livsstilar och arketyper, som karriärskvinnan och hälsotjejen.

När jag inspireras numera är det för att jag läser saker och ting som jag skulle ha läst i vilket fall som helst, som råkar appellera till mig på ett sånt sätt att jag känner mig peppad att utföra vissa saker. Jag har insett att jag måste hitta mina egna källor för motivation som inte baserar sig på en idé om ett hypotetiskt drömliv, utan som baserar sig på vad som fungerar för mig och gör mitt liv bättre i den stunden. För mig känns det som ett i grunden mer hållbart förhållningssätt till mig själv och mitt eget liv.

Men här vill jag verkligen veta hur ni fungerar? Hur förhåller ni er till inspiration? Tror ni, som jag, att det är lite av en bubbla?

All jävla inspiration.

Detta överflöd på ”inspiration” som presenteras är så tröttande. Det är ändå hemskt sällan jag faktiskt känner mig på riktigt, konstruktivt, inspirerad av saker som ska föreställa inspirerande.

Inspiration i min mening: känsla som får en att uträtta något. Jag brukar inte bara sitta och känna mig ”inspirerad” utan att få något gjort. Då är man väl snarare inbilsk.

Jag undrar verkligen om detta eviga inspirationstjat verkligen är konstruktivt för någon. Är det inte snarare så att vi jämte en utveckling där allt fler hamnar i situationer där de omöjligen kan göra så kallad karriär också har ett högre fetischerande av allt sådant?

Vi ser ju alla att detta är fult, så varför säger ingen nåt.

Det finns två riktiga gullmärken när det kommer till mode, Chanel och Acne. Alla svenska modebloggerskor fullkomligt älskar allt som Acne spottar ur sig, och hela modevärlden älskar allt som Chanel någonsin gör.

Men i år har både märkena lanserat kollektioner som faktiskt är fula. Allvarligt talat.

Det kanske är lite sen att skriva om det eftersom folk redan har klagat, men jag tänkte gör det ändå.

Många tycker att modevärlden är underlig och att de mesta kläderna man ser inte är bärbara, jag brukar argumentera emot med att de flesta kläderna faktiskt går att bära om man matchar rätt, att märkena skapar sina catwalkkollektioner för att definiera en look, men att det mesta i själva verket görs i en mer bärbar version också och att det obärbara oftast är små detaljer, som en skitstor pälsmössa, som finns där för att skapa en röd tråd eller sätta en stämning. På det sättet är mode konst: man skapar inte bara ett plagg, man skapar en kvinna, en identitet och en kontext för andra kvinnor att identifiera sig med och plocka det bästa ifrån.

Mode är något jag hämtar inspiration ifrån, inget jag följer, och jag tror att de flesta delar min mening här. Men hur kommer det sig att vissa märken kan skapa kläder som ingen någonsin skulle bära om det inte var just dem som gjort kläderna. Om det var ett mindre creddigt märke än Acne som gjort den här jackan skulle den ses som konstig och excentrisk, men eftersom alla älskar Acne så tycker alla att jackan är helt underbar, och om det finns nån som inte tycker det så ger hen fan i att säga det.

Modevärlden bygger ju som alla vet i mångt och mycket på självbildsonani och inbördes beundran, att vara excentrisk anses fint på något sätt. Men hur mycket man än kan se kläder som konst handlar ju mode ytterst om att skapa vackra kläder, kläder som folk tycker om att bära, som man känner sig vacker i.

Detta tycker jag att både Chanel och Acne har misslyckats brutalt med i år och jag förstår inte varför folk förnekar detta. Visst, skönhet är subjektivt, men jag tror nog att de flesta har någorlunda lika värderingar kring vad som är vackert och inte. Och framförallt: även om de där pälsarna ser coola ut så är det få som faktiskt skulle bära dem, och detta är vad jag vet ”ready-to-wear”-kollektioner och inget konstigt experiment.

För mig är det svårt att undvika känslan av att Karl Lagerfeldt spelar oss ett elakt spratt, att han vet att vi kommer följa efter och tycka hans grejer är snygga och nu bara vill se hur långt han kan dra det hela. Jag skulle vilja se lite mindre likriktning och lika mer kritik bland modebloggerskor.