Jag har helt lagt av med det här med ”inspiration”. Jag gjorde det först omedvetet när jag slutade läsa tjejtidningar, mode- och livsstilsbloggar och dylikt, men sedan märkte jag hur fruktansvärt skönt det var. Det är klart att jag fortfarande inspireras av saker och ting, av människor som gjort stora saker och människor som skriver bra, men jag söker inte efter inspiration specifikt.
Innan så kunde jag typ sätta ihop inspirationskollage, läsa inspirationsbloggar och ha inspirationsartiklar bokmärka. Inget av detta gör jag längre. Det slukade bara en jävla massa tid och fick mig att må dåligt. Men vad värre var, det fick mig att tappa fokus från det jag ville bli inspirerad till att utföra. Jag glömde mina personliga skäl till mina strävanden och såg istället någon slags idealbild av ett liv, ett liv som inte var mitt eget utan någon slags dröm. Ett liv som jag nog, när jag tänker efter, inte hade velat leva.
För andra kanske detta fungerar annorlunda men för mig har iden om inspiration bara varit en tidsfälla. Den har aldrig fått mig att faktiskt bli mer kapabel att utföra saker. Jag kan också känna ett visst tvivel inför att det faktiskt fungerar för en merpart, jag tror att de flesta tycker om att drömma sig bort och tänka på livsval de skulle kunna göra istället för att faktiskt ta tag i sin skit. Det är såklart enklare att upprätthålla någon slags romantiserad bild av en möjlig framtida tillvaro än att exponeras inför den krassa sanningen att livet, trots ansträngningar, aldrig blir sådär rosaglittrande sockervaddsfluffigt som det framställs i livsstilmagasinen. Jag har dessutom hört det ryktas att metoder som positiv affirmation (visionboards, att agera som om det man vill uppnå redan är verklighet och så vidare) till och med är kontraproduktiva eftersom hjärnan registrerar det hela som redan utfört (den som har källa eller motkälla på detta får jättegärna berätta mer).
Väldigt mycket av de bilder vi exponeras för idag utgår från iden om inspiration. Det finns en uppsjö av uttalade inspirationsbloggar, tidningar och så vidare och det sprider sig till fler och fler ämnesområden. Man går från att skriva informativt om saker och ting, som träning och karriär, till att snarare marknadsföra vissa livsstilar och arketyper, som karriärskvinnan och hälsotjejen.
När jag inspireras numera är det för att jag läser saker och ting som jag skulle ha läst i vilket fall som helst, som råkar appellera till mig på ett sånt sätt att jag känner mig peppad att utföra vissa saker. Jag har insett att jag måste hitta mina egna källor för motivation som inte baserar sig på en idé om ett hypotetiskt drömliv, utan som baserar sig på vad som fungerar för mig och gör mitt liv bättre i den stunden. För mig känns det som ett i grunden mer hållbart förhållningssätt till mig själv och mitt eget liv.
Men här vill jag verkligen veta hur ni fungerar? Hur förhåller ni er till inspiration? Tror ni, som jag, att det är lite av en bubbla?