Bloggkommentatorerna skrev detta inlägg om hur mycket utseende värderas och att man istället borde värdera intelligens och andra inre kvalitéer. Titeln är ”hellre ful än dum i hövvöt”. Ofta när man diskuterar det utseende ställt mot andra egenskaper så tas just det här med intelligensen upp.
Alltså, personligen värderar jag ju intelligent väldigt högt för att det är min största skill (enligt mig själv då, men det fattar ju alla) men jag kan tycka så himla synd om alla människor som faktiskt är osmarta i ett samhällsklimat där intelligens värderas så högt som det faktiskt gör. För det är viktigt att vara smart om man ska ha något att säga till om, det är det faktiskt. Människor som inte är smarta blir lätt nedvärderade så fort de öppnar käften.
För det första skulle jag vilja ha mer diskussion om vad intelligens faktiskt är. Vissa verkar förknippa det himla mycket med att ha åsikter om precis allt eller att vara kvick och kunna argumentera för sin sak. Där håller jag väl inte riktigt med. Människor som är riktigt intelligenta har en förmåga att lyssna in och ta till sig och inse att man sällan har alla fakta tillgängliga när man skapar sig en åsikt. Men den där typen av bufflig intelligens är oftast den som värderas högst, på bekostnad av det lite mer ödmjuka och inlyssnande.
Jag har absolut inget emot folk som är korkade, däremot har jag något emot folk som tror att de vet allt och saknar förmåga att lyssna på andra. Det finns inget som gör mig så irriterad som människor som kommer och tycker saker rakt ut ur ingenting och som sedan, när man ifrågasätter dem, inte är intresserade av att varken försvara sin åsikt eller tänka över den. Det är något jag tycker finns hos hemskt många personer som betraktas som smarta, den här övertron till sin egen intellektuella kapacitet och undervärderanet av andras. Och det ständiga behovet av att synas och prata om sina idéer istället för att utveckla dem.
Jag vet själv att jag inte är så himla bra på detta men jag försöker faktiskt (tro det eller ej). Och på senare tid har jag skiftat fokus när det gäller förebilder. Innan var det ofta människor som hade starka åsikter och var konsekventa, nu är det desto mer personer som har förmågan att lyssna på vad andra har att säga och som har välunderbyggda argument för sin åsikt när de väl kommer med en. Eller sånadär genuint snälla och varmhjärtade människor som man stöter på ibland, det tycker jag är fantastiskt. Och jag önskar att jag kunde vara lite mer sån själv, istället för nuvarande ignoranta bitch som tycker sig ha rätt om allt.