Skrev såhär om att ”nyansera bilden” av mysiga heterorelationer:
Ni vet den här ”inte alla män”-grejen som folk kör med för att ”nyansera bilden” när en skriver om mäns beteende. Skulle vilja se folk göra motsatsen och ”nyansera bilden” när någon skriver om hur bra män i deras närhet/deras relationer med män är.
Till exempel: någon facebookupdaterar om hur mysigt det ska bli för hen att flytta ihop med sin heteromonogama partner och någon ba ”app app nu vill jag nyansera bilden här, kom ihåg att hemmet faktiskt är den farligaste platsen en kvinna kan befinna sig på, inte alls så mysigt” eller ”alla heteropar har det inte så mysigt ofta förekommer det misshandel och sexuellt våld”. Hade varit lite roligt tycker jag.
Kommer till exempel ihåg en gång när något heteropar ba ”mmm nu firar vid tio år tillsammans” och en massa människor skrev ”åååh så mysigt” och jag skrev ”grattis till tio år av patriarkalt förtryck!”. Nu visste jag att det skulle tas emot bra hos den här personen eftersom hen har såväl självdistans som humor, men funderar på det där generellt. Alltså när någon gör en grej av hur mysigt de har det i sin hetermonogama relation/kärnfamilj så vill jag väldigt gärna säga ”så trevligt för er, men tänk på att det där är en konstruktion där det förekommer sjukt mycket förtryck”, men grejen är att DET FÅR EN INTE SÄGA för då är en en glädjedödare.
Jag tycker det är intressant hur extremt mycket bekräftelse vissa heteromänniskor kräver! Alltså de ska verkligen inte behöva utstå minsta lilla kritik utan alla ska vara skitglada för deras skull för att de har flyttat ihop eller gift sig eller skaffat barn eller whatever. Givetvis stöttar jag mina kompisar i deras livsval men jag blir ju ändå OROAD om de till exempel gifter sig eller skaffar barn för grejen är att det där ofta slutar ganska illa.
Samhället är fullt av hetero- och kärnfamiljspropaganda och ändå så avkrävs människor att vara entusiastiska inför varje heteromonogamt projekt. Jag tycker det är så jävla märkligt.
Jag gillar inte att bekräfta människor i livsprojekt jag tror är djupt destruktiva. Jag dömer såklart ingen som lever så, ty jag förstår det, men jag vill heller inte ingå i alla de som normaliserar destruktiva och patriarkala samlevnadsformer. Men grejen är att många normmänniskor känner sig dömda om de inte bemöts med stor entusiasm i sina projekt. Är det för att något skaver? Jag tror det. Jag antar att om en inte har tänkt efter ordentligt kring vad en vill här i livet, vilket många normmänniskor inte har, så kan det vara jobbigt när en inte får full uppbackning från omgivningen. När en är van vid att aldrig bli ifrågasatt och inte reflektera så mycket över saker och ting kan det kommer som en chock när någon plötsligt gör det.