Etikett: heteromonogami

Går det att ha bra eller jämställda heterorelationer?

Ibland får jag frågan om jag tror en kan ha bra/jämställda heterorelationer.

Jag tänker typ: vad är en bra relation? Jag tänker: inom ramarna för detta samhälle så kommer alla relationer att ske på patriarkatets och kapitalismens villkor. Samkönade som olikkönade, vänskap som kärlek och så vidare. Detta går inte att komma ifrån. Jag tror inte på att leva det postpatriarkala samhället nu, jag tror inte ens på att försöka.

En bra relation tänker jag är en relation som tar en framåt, som får en att växa. En relation som en inte stannar i för att en är emotionellt eller materiellt beroende, utan för att en faktiskt får ut något av att vara med den andra människan. En relation där en inte trycker ner varandra utan hjälper och inspirerar varandra. Jag tänker mig att en kan ha sådana relationer även med män, även om jag ser det som relativt osannolikt.

Men jag tänker också att det är något särskilt med just monogama kärleksrelationer mellan kvinnor och män. Inga andra relationer är lika behäftade med förväntningar, både från omgivningen och från personerna i den. Jag tror också att den maktobalans som finns mellan könen blir extra signifikant i kärleksrelationer, eftersom just kön är en så viktig del där. Det kan finnas andra maktobalanser som också är viktiga att ta hänsyn till, men dessa är inte på samma sätt konstituerande för relationen. Jämställdhet i personliga relationer mellan kvinnor och män är en omöjlighet i dagens samhälle, speciellt i kärleksrelationer. Det handlar liksom om på vilka villkor vi ingår i relationer. Kvinnors och mäns villkor är annorlunda, då det för kvinnan är så mycket mer avgörande för hennes existens om hon har en relation med en man eller ej. Men; brist på jämställdhet behöver inte innebära att relationen i sig är skit. En kan vara respektfull, kärleksfull och så vidare även om det finns en maktobalans.

Jag vet att när jag har en relation med en man så blir denna faktor omöjlig att kringgå. Det faktum att de är män gör helt enkelt för mycket med mig. Jag tänker mig att det inte är såhär för alla, men jag tror knappast att det bara är jag som känner på det viset. Det är dock inte detta som är kärnan i mitt motstånd mot dessa relationsformer.

Den främsta anledningen till att jag är emot heteromonogama relationer är inte att jag tror att kvinnan alltid mår dåligt i dem, utan att jag anser att heteromonogamin är patriarkatets främsta stöttepelare i ett borgerligt/liberalt samhälle. Jag ser det som en fråga om feministisk kamp att välja bort vissa relationsformer. Inte nödvändigtvis att inte ha relationer med män, men åtminstone att inte organisera dem enligt vissa ramar. Till exempel; undvika materiellt och alltför stor socialt beroende av dem.

Det handlar om vad vi behöver som människor. Vi behöver närhet, trygghet, intimitet, uppskattning. I detta samhälle organiserar vi ofta vår tillgång till detta efter tvåsamma kärleksrelationer. Det är helt enkelt i sådana relationer vi förväntas få dessa behov tillgodosedda. Ofta måste människor välja, eller upplever sig i alla fall tvungna att välja, mellan att underkasta sig detta eller att vara ensamma. Jag tänker mig att en som individ kan vara betydligt lyckligare om en hamnar i rätt heteromonogama relation, men det är liksom själva villkoren för vår existens som älskande och begärande människor i detta samhälle som jag vänder mig emot. Jag vill att dessa villkor ska förändras, och en del i det tror jag är att bygga upp andra praktiker för att få dessa behov tillgodosedda.

I detta samhälle så kommer detta alltid att ske på underkastelsens villkor. Hur en än gör så kommer patriarkatet sippra in i relationen. Det är patriarkatet som har skapat de som ingår i relationen som könade varelser, det är patriarkatet som har konstruerat relationsformen och de känslor som är behäftade med den och så vidare. Detta innebär inte att det inte kan finnas något fint i relationen, att det inte kan finnas genuina känslor och så vidare. Men det innebär att det alltid kommer att finnas strukturer i relationen som motverkar detta.

Varför är det så viktigt för David Carlberg att hävda att jag inte har haft relationer med män?

En mycket begåvad ung herre vid namn David Carlberg kände sig manad att kommentera på min facebooksida för nån dag sedan:

davidcarlberg davidcarlberg2 davidcarlberg3 davidcarlberg5 davidcarlberg6Vi kan se en röd tråd i David Carlbergs resonemang: jag tycker som jag tycker eftersom ingen man har velat ha sex med mig, ha en relation med mig eller ge mig olika oombedda komplimanger.

Det tråkiga med David Carlbergs kommentarer är att de inte stämmer. Jag tror jag hade haft ett avsevärt mycket bättre liv om jag hade sluppit en massa oombedd uppmärksamhet från olika män, tyvärr är det inte så det är. Män har gett min komplimanger, ”raggat” på mig, tagit på min kropp utan min tillåtelse, haft sex med mig fast jag inte velat, övertalat mig/manipulerat mig till att inleda relationer med dem, gett mig sin så kallade ”kärlek”, velat prata med mig om en massa grejer och så vidare.

För vissa män är det väldigt viktigt att upprätthålla bilden av att feminister bara är arga på män för att de inte har fått tillgång till män. Detta handlar om att upprätthålla bilden av män, relationer med män och manlig bekräftelse som det finaste en kan få här i livet. Det finns en idealiserad bild av hur det är att ha relationer med män som bygger på att mannen ”räddar” den andra, är ”ridderlig” och så vidare, men tyvärr ser verkligheten sällan ut så.

Detta får under inga omständigheter avslöjas! Det skulle nämligen innebära att folk kanske blev mindre taggade på att ingå i den exploateringsförhållande som är en heteromonogam relation, och detta skulle män givetvis förlora stort på eftersom det är de som exploaterar andra på kärlekskraft, reproduktivt arbete och så vidare i heteromonogama relationer. Därför måste alla ansatser till att tala om den heteromonogama relationens tragiska verklighet motarbetas och misstänkliggöras, bland annat genom att antyda eller skriva rakt ut att de som inte tycker om sådana relationer helt enkelt är bittra för att de inte har någon egen erfarenhet.

David Carlberg vill inte att det ska avslöjas att det troligen kommer vara jävligt pissigt att ingå i en heteromonogam relation med honom, för det skulle ju innebära att han missade en chans till makt och kontroll.

Nyansera bilden av den mysiga heterorelationen.

Skrev såhär om att ”nyansera bilden” av mysiga heterorelationer:

Ni vet den här ”inte alla män”-grejen som folk kör med för att ”nyansera bilden” när en skriver om mäns beteende. Skulle vilja se folk göra motsatsen och ”nyansera bilden” när någon skriver om hur bra män i deras närhet/deras relationer med män är.

Till exempel: någon facebookupdaterar om hur mysigt det ska bli för hen att flytta ihop med sin heteromonogama partner och någon ba ”app app nu vill jag nyansera bilden här, kom ihåg att hemmet faktiskt är den farligaste platsen en kvinna kan befinna sig på, inte alls så mysigt” eller ”alla heteropar har det inte så mysigt ofta förekommer det misshandel och sexuellt våld”. Hade varit lite roligt tycker jag.

Kommer till exempel ihåg en gång när något heteropar ba ”mmm nu firar vid tio år tillsammans” och en massa människor skrev ”åååh så mysigt” och jag skrev ”grattis till tio år av patriarkalt förtryck!”. Nu visste jag att det skulle tas emot bra hos den här personen eftersom hen har såväl självdistans som humor, men funderar på det där generellt. Alltså när någon gör en grej av hur mysigt de har det i sin hetermonogama relation/kärnfamilj så vill jag väldigt gärna säga ”så trevligt för er, men tänk på att det där är en konstruktion där det förekommer sjukt mycket förtryck”, men grejen är att DET FÅR EN INTE SÄGA för då är en en glädjedödare.

Jag tycker det är intressant hur extremt mycket bekräftelse vissa heteromänniskor kräver! Alltså de ska verkligen inte behöva utstå minsta lilla kritik utan alla ska vara skitglada för deras skull för att de har flyttat ihop eller gift sig eller skaffat barn eller whatever. Givetvis stöttar jag mina kompisar i deras livsval men jag blir ju ändå OROAD om de till exempel gifter sig eller skaffar barn för grejen är att det där ofta slutar ganska illa.

Samhället är fullt av hetero- och kärnfamiljspropaganda och ändå så avkrävs människor att vara entusiastiska inför varje heteromonogamt projekt. Jag tycker det är så jävla märkligt.

Jag gillar inte att bekräfta människor i livsprojekt jag tror är djupt destruktiva. Jag dömer såklart ingen som lever så, ty jag förstår det, men jag vill heller inte ingå i alla de som normaliserar destruktiva och patriarkala samlevnadsformer. Men grejen är att många normmänniskor känner sig dömda om de inte bemöts med stor entusiasm i sina projekt. Är det för att något skaver? Jag tror det. Jag antar att om en inte har tänkt efter ordentligt kring vad en vill här i livet, vilket många normmänniskor inte har, så kan det vara jobbigt när en inte får full uppbackning från omgivningen. När en är van vid att aldrig bli ifrågasatt och inte reflektera så mycket över saker och ting kan det kommer som en chock när någon plötsligt gör det.

Varför jag inte skriver positiva saker om mina relationer med män.

Under mina år som feministisk bloggare har jag lärt mig att det tydligen är mycket viktigt vilken sexuell läggning jag har och vilka relationer jag ingår i när min trovärdighet ska bedömas. Om jag har en relation med en man är jag en hycklare som inte lever som jag lär, om jag inte har en relation med en man kan jag inte uttala mig eftersom jag inte har någon insikt (som om en slapp undan män bara för att en inte hade relationer med dem, gud vad skönt om det vore så enkelt). Det är också viktigt för vissa att försöka hitta sätt att ge de relationer jag har med män mindre legitimitet genom att komma fram till att de inte är ”riktiga män”, något som bevisas av att de har en relation med mig.

På det store hela verkar det dock som att jag anses ha mer trovärdighet om jag har relationer med män, något som har gjort att jag känt en viss press på att redovisa mina relationer med män. Lite typ ”kolla jag kan också minsann”. Detta har också gjort att jag har typ satt lite extra prestige i att få relationen att fungera, för att liksom bevisa för mig själv och omvärlden att det går att vara feminist OCH har en relation med en man.

Detta är inte bara destruktivt för mig själv utan också för den som läser den här bloggen. Om jag skyltar med att jag har olika manliga partners som om det vore någon slags fördel för mig så blir såklart det subversiva innehållet i min relationskritik mindre slagkraftigt. Jag tycker inte att en måste leva utan att ha relationer med män för att få kritisera heteromonogami, däremot tycker jag inte att en samtidigt kan kritisera heteromonogami OCH lyfta fram sig egen relation som någon slags statussymbol eller som något som ger en trovärdighet i en fråga.

Det vore också beklagligt om folk drog slutsatsen att jag tror mig leva i någon slags ”bra” eller ”jämställd” relation, eftersom det skulle vara ett slags legitimerande av det heteromonogama projektet. Om jag ger sken av att tycka att en jämställd heteromonogam relation är möjlig så vore det ett legitimerande, vilket jag personligen ser som något väldigt kontraproduktivt.

Ibland tycker folk att jag är ”negativ” och ”onyanserad” när jag skriver om relationer eftersom det faktiskt finns bra saker också och så vidare. Vissa undrar varför jag stannat i relationer som har varit så dåliga som jag beskriver dem. Jag fokuserar ju, så att säga, bara på det negativa. Det är en såndär typisk grej att folk tror att bara för att en tar upp problemen som finns i något så är det enda en ser misär, chock och fruktan. Jag har såklart en massa fina minnen från mina relationer men det är ingenting jag skriver om för det intresserar mig inte, jag tycker inte att det är relevant. Även misshandelsrelationer har sina ”fina” stunder, men det är inte dessa som är relevanta när en ska avgöra om relationen är bra eller inte.

Jag tänker generellt att jag inte vill skriva en massa positiva saker om olika relationer med män jag har. Givetvis har det funnits bra bitar i de relationer jag har haft, men det har också funnits problem som går att härleda till patriarkala strukturer. Det som intresserar mig är att skriva om de här problemen, att redogöra för en massa heteromys jag haft med min pojkvän intresserar mig inte och jag tror att det skulle vara väldigt destruktivt ur en feministisk synvinkel.  Jag vet att jag till viss mån gjorde mig skyldig till detta i mina två senaste relationer, och detta är något jag kommer undvika i framtiden. Heteropropaganda finns det gott om i samhället, och folk behöver inte också få den från en feministisk blogg som handlar mycket om att kritisera relationer också.

Att må dåligt i relationer.

Jag har mått mycket dåligt till och från i mitt liv, haft mycket ångest och stressproblematik och så vidare. Båda tillfällena jag gått in i väggen och mina djupa depressioner har emellertid infallit i under perioder jag har varit i relationer med män. Kanske är det inte tillräckligt mycket material för att skapa någon slags säkerhet utifrån, men jag har i alla fall en teori.

Det finns en sak som heteromonogama relationer i det här samhället framförallt symboliserar, och det är trygghet. Trygghet i att vara ”älskad” av någon, att planera sitt liv tillsammans med någon, att ha någon att söka tröst hos och så vidare. För kvinnor så innebär det också tryggheten i att vara bekräftad av en man, något som är centralt i kvinnors existens i patriarkatet.

När jag har varit i heterorelationer så har jag liksom släppt taget om mitt eget liv. Jag har struntat i att göra saker och ting för mitt eget välmående och går istället upp i relationen, leder för den jag har en relation med. Jag antar att det handlar om att det framstår som en enkel källa till bekräftelse. Det är skönt att slippa tänka så mycket på sig själv och sin egen existens och istället försöka förutse någon annans behov. Jag släpper taget och låter mig själv ingå i ett patriarkalt exploateringsförhållande där jag dräneras på kraft och energi.

Detta är såklart en fråga om hur jag fungerar, men det är också en fråga om roller i relationer och hänger ihop med kön. Jag antar att många har hört det där snacket om att kvinnor är ”relationsinriktade” medan män är inriktade på… sig själva typ? Nåja, i vilket fall som helst ligger det en del sanning i det. Alla kvinnor är inte relationsinriktade MEN i det här samhället så anses det vara en slags skyldighet en har som kvinna att vara just relationsinriktad. Att ha relationer med män, att ta hand om män, att reproducera sig inom ramarna för dessa relationer och så vidare. Det är helt enkelt fortfarande kvinnans främst uppgift i samhället, att vara flickvän, maka, mor.

Detta är såklart helt absurt och över huvud taget inte konstruktivt, men jag kan ändå sakna just den där grejen att slippa fundera på vad en vill göra av sitt liv. Slippa fundera på vad en ska ta sig för med sin existens. På samma sätt kan jag längta efter barn mest för att kunna känna att det finns något annat att leva för, någon annans behov att tillfredsställa som är viktigare än mina.

Och det har såklart att göra med hur jag lärt mig att se på mig själv. Jag har lärt mig att se på mig själv som ett potentiellt bihang till en man snarare än en egen individ. När jag är singel är detta inte så mycket av ett problem i mitt liv, men när jag har en partner så kan jag förverkliga denna roll fullt ut. Jag får plötsligt mitt värde via honom. Detta gör i in tur att jag, när jag inte får den bekräftelse jag behöver, blir desperat och kräver honom på den istället för att försöka hitta mitt värde i mig själv. Jag blir fast i en ond cirkel där jag ”går med på” att bli vidrigt behandlad av män bara för att jag inte vet vad jag ska ta mig till annars. Jag blir osjälvständig, för min skära självkänsla bryts ner. Det är så lätt att hitta värde i att bli bekräftad av andra, det är svårt att hitta värde i sig själv. Men det är ju det en måste göra för att slippa ingå i pissiga relationer som bryter ner en igen och igen.

Jag tänker mig att jag skulle kunna känna samma sak i en relation med en ickeman som följde tvåsamhetsnormen, det vill säga att vi var ”kära”, planerade vårt liv ihop och så vidare. Det handlar om att hänga upp sin existens på andra människor, på ett relationsprojekt, snarare än könet på de som ingår. Men relationsprojektet som sådant ser jag som en patriarkal konstruktion, eftersom patriarkatet konstruerat själva ”kärleken”; hur den ska se ut och fungera.

Äktenskapet är en nödvändighet i patriarkatet.

Ibland frågar människor mig vad jag tycker om äktenskap, så nu tänkte jag berätta det.

Det finns en uppfattning bland många feminister att äktenskap är något ”omodernt” och att en inte ska ägna sig åt det som kvinna. Jag tycker, som en kanske märker om en läser mina texter, att hela heteromonogamin som koncept är patriarkalt och problematiskt och anser såklart att äktenskapet som en del i detta också är det. Däremot tror jag inte att det är en bra grej att ”avskaffa” just äktenskapet.

När kvinnor ingår i heteromonogama relationer så ingår de i ett exploateringsförhållande. Risken är stor att kvinnan kommer att offra sin egen karriär till förmån för att ta hand om man och barn. Detta gör att kvinnor blir ekonomiskt beroende av de män de ingår i heteromonogama relationer med. Äktenskapet är ett skydd mot detta. Äktenskapet gör att den kvinna som vill lämna en relation med en man, eller för den delen blir lämnad av en man, har en juridisk rätt till hälften av parets/familjens tillgångar trots att hon inte har bidragit lika mycket till dem rent ekonomiskt. Detta fungerar som en slags kompensation för den patriarkala utsugningen som sker i en heteromonogam relation, även om den såklart är långt ifrån tillräcklig.

Jag ser alltså äktenskapet som en slags ekonomisk trygghet för kvinnor. Jag tror inte att det är en bra ide att bara avskaffa dessa juridiska förpliktelser bara sådär, utan jag tänker att det är någonting som gynnar kvinnor givet att vi lever i ett patriarkat. Det ger kvinnor rätt till en viss kompensation för det oavlönade arbete de lägger ner.

Jag tycker också att det är bra att vi mer och mer ser hur sambolagen inkluderar dessa äktenskapsliknande ekonomiska förpliktelser, eftersom det givetvis förekommer patriarkal exploatering av kvinnor även där.

Sedan så tycker jag givetvis att alla de ritualer som omgärdar äktenskapet är romantiskt trams, men själva den juridiska förbindelsen tycker jag är rimlig. Jag vill inte se ett samhälle där kvinnor ingår i dessa patriarkala exploateringsförhållanden utan att ha några rättigheter att göra anspråk på frukterna av det.

Idén om att äktenskapet är ”omodernt” bygger på idén om att vi har uppnått materiell jämlikhet med varandra och att vi ingår i heteromonogama relationer på lika villkor, men om en ser på verkligheten så är det tydligt att detta inte är fallet. Kvinnor exploateras fortfarande i heteromonogama relationer, och kvinnor är fortfarande ekonomiskt beroende av män.

Däremot tänker jag mig att i ett postpatriarkalt samhälle där alla har samma materiella frihet/trygghet så kommer en konstruktion som äktenskap helt enkelt inte att vara relevant. I ett sådant samhälle kommer vi kunna ingå i fria relationer som inte inkluderar materiellt beroende av varandra eller exploatering. Där är vi dock inte än, och därför är äktenskapet en nödvändighet.

”Alla män är inte så”.

Då jag har mycket negativa erfarenheter av heteromonogama förhållanden och även har många omkring mig som har detsamma, så har jag en ganska negativ inställning till heteromonogama förhållanden. När jag ger uttryck för detta så är det ofta någon som tycker att jag liksom ska försöka ändå, leta ändå, och så vidare. ”Alla män är inte så”, kan det låta. Vad svarar en ens på något sådant? Nej, jag har inte träffat alla män och än mindre haft relationer med dem så jag vet såklart inte, men jag ser att det finns ganska omfattande belägg för att många män är precis så.

Nå, det är såklart helt sant att alla män inte är ”så”, frågan är ju om den heteromonogama relationen är mödan värd? Det är möjligt att det finns en man som skulle kunna bete sig rimligt mot mig, frågan är om jag sa leva mitt liv med den förhoppningen och strävan. Risken är ju väldigt hög att jag hamnar i en massa förhållanden som jag inte mår bra av, som bryter ner mig känslomässigt och så vidare.

Jag konstaterar att vi är många som har negativa erfarenheter av heteromonogama förhållanden, inte att det gäller alla men absolut en stor mängd kvinnor. Vi är många som blivit förtryckta, nedbrutna, kontrollerade, utsatta för våld och så vidare. Det finns väl absolut de som inte blir utsatta för detta, och det är kul för dem, men jag förstår inte varför de måste få in mig i sitt tankesätt. Utifrån mina erfarenheter är det rationellt att inte ingå i heteromonogama relationer med män, ty det har aldrig gett mig mer än det har tagit ifrån mig.

Jag antar att det finns någon rädsla för att erkänna att den där kärleken kanske inte är värt allting, att det kanske inte är så jävla fantastiskt ändå. Varför skulle det annars vara så viktigt att lägga sig i andra människors livsval, när en uppenbarligen är fri att göra sina egna ändå?

Jag vill inte definieras utifrån heteronormen.

När en talar om heterosexualiteten så är det många som ska läxa upp en om att det minsann är naturligt att tända på motsatt kön. Må så vara, men jag tvivlar på att det är naturligt att vara monogam, att flytta in i någon jävla villa och leva ett isolerat liv tillsammans med sin partner och sina barn som heteronormen ju stipulerar. Jag tvivlar på att det ligger i vår biologi att vi ska ge varandra gulliga presenter på alla hjärtans dag och gå på romantiska dejter. Det funkar liksom inte att leta upp en liten detalj som stämmer och sedan försöka förklara allt utifrån den. Det existerar så många faktorer, en del av dem är biologiska (jag erkänner ju t.ex. biologins relevans i och med att jag anser att barnafödandet är grunden i patriarkatet) men en massa är också sociala, och häri anser jag att heteronormen ingår.

Jag tycker det är intressant, den här synen på människan som något slags biologiskt determinerat djur, att det sätt vi lever på nu liksom är precis det sätt vi MÅSTE leva på för det är så biologin ser ut. Skulle inte tro det. Samhällen har förändrats många många gånger, det har funnits en mängd olika samlevnadsformer. Om vi ska se till barnafödarstatistiken så verkar ju ärligt talat vår nutida dominerande samlevnadsform ganska dålig ur ett biologistiskt perspektiv, eftersom det tydligen inte föds nog med barn.

Eller så sätter vi igång och diskuterar hur vi vill att samhället ska vara, istället för att försöka berättiga såsom vi har det idag.

Jag vill kunna se på en film utan att få heteromonogamins frälsning uppkörd i fejset. Jag vill kunna gå på en släktmiddag utan att bli frågad om var jag har min partner, om jag har en partner. Jag vill kunna prata om min framtid utan att det per automatik förväntas att jag räknar in en partner och ett barn i den. Jag vill inte att min partner ska ses som en mer värdefull del av mitt liv än mina vänner. Jag vill inte känna den här ständiga, molande stressen i att skaffa en jävla pojkvän, skaffa ett gemensamt liv, skaffa barn tillsammans.

Det handlar om ett ideologiskt tvång, ett tvång att tänka på sitt liv i termer av heteromonogami. Om en inte vill leva den heteromonogama drömmen så måste en liksom definiera sig själv och sitt liv i motsats till den. Att ta avstånd från heteromonogami är ett beslut som måste försvaras. Jag måste försvara det faktum att jag inte tar med min partner på släktträffarna, jag måst försvara att jag inte planerar att skaffa barn.

Jag vill inte definieras utifrån heteronormen. Jag vill inte att mina livsval ska ses som en upprorisk protesthandling, som normbrytande. Jag vill inte definieras utifrån de heteromonogama drömmarna, jag vill vara min egen.