heterorelationer – Fanny Åström

Nyansera bilden av den mysiga heterorelationen.

Skrev såhär om att ”nyansera bilden” av mysiga heterorelationer:

Ni vet den här ”inte alla män”-grejen som folk kör med för att ”nyansera bilden” när en skriver om mäns beteende. Skulle vilja se folk göra motsatsen och ”nyansera bilden” när någon skriver om hur bra män i deras närhet/deras relationer med män är.
Till exempel: någon facebookupdaterar om hur mysigt det ska bli för hen att flytta ihop med sin heteromonogama partner och någon ba ”app app nu vill jag nyansera bilden här, kom ihåg att hemmet faktiskt är den farligaste platsen en kvinna kan befinna sig på, inte alls så mysigt” eller ”alla heteropar har det inte så mysigt ofta förekommer det misshandel och sexuellt våld”. Hade varit lite roligt tycker jag.

Kommer till exempel ihåg en gång när något heteropar ba ”mmm nu firar vid tio år tillsammans” och en massa människor skrev ”åååh så mysigt” och jag skrev ”grattis till tio år av patriarkalt förtryck!”. Nu visste jag att det skulle tas emot bra hos den här personen eftersom hen har såväl självdistans som humor, men funderar på det där generellt. Alltså när någon gör en grej av hur mysigt de har det i sin hetermonogama relation/kärnfamilj så vill jag väldigt gärna säga ”så trevligt för er, men tänk på att det där är en konstruktion där det förekommer sjukt mycket förtryck”, men grejen är att DET FÅR EN INTE SÄGA för då är en en glädjedödare.

Jag tycker det är intressant hur extremt mycket bekräftelse vissa heteromänniskor kräver! Alltså de ska verkligen inte behöva utstå minsta lilla kritik utan alla ska vara skitglada för deras skull för att de har flyttat ihop eller gift sig eller skaffat barn eller whatever. Givetvis stöttar jag mina kompisar i deras livsval men jag blir ju ändå OROAD om de till exempel gifter sig eller skaffar barn för grejen är att det där ofta slutar ganska illa.

Samhället är fullt av hetero- och kärnfamiljspropaganda och ändå så avkrävs människor att vara entusiastiska inför varje heteromonogamt projekt. Jag tycker det är så jävla märkligt.

Jag gillar inte att bekräfta människor i livsprojekt jag tror är djupt destruktiva. Jag dömer såklart ingen som lever så, ty jag förstår det, men jag vill heller inte ingå i alla de som normaliserar destruktiva och patriarkala samlevnadsformer. Men grejen är att många normmänniskor känner sig dömda om de inte bemöts med stor entusiasm i sina projekt. Är det för att något skaver? Jag tror det. Jag antar att om en inte har tänkt efter ordentligt kring vad en vill här i livet, vilket många normmänniskor inte har, så kan det vara jobbigt när en inte får full uppbackning från omgivningen. När en är van vid att aldrig bli ifrågasatt och inte reflektera så mycket över saker och ting kan det kommer som en chock när någon plötsligt gör det.

Normkritik handlar om att njuta mer, inte att välja bort njutning.

En såndär grej som ofta återkommer i feministiska sammanhang är ett visst tal om sexuella preferenser. Många gör sig till exempel lustiga över att de eller andra minsann tänder på att bli dominerade i sängen fast de är feminister och så vidare.

Jag tänker att sexualiteten precis som det mesta är en social konstruktion. Det finns såklart en anledning till att många kvinnor uppskattar att bli dominerade i sängen, och jag tror inte heller att det är något som är ”fast”, utan helt möjligt att lära om. Jag ser inte varför sexualiteten skulle vara mer fast i sten än något annat här i livet.

Att ge uttryck för den typen av tankar kan vara upprörande. Jag tror att det är så att människor uppfattar det som att en möjlighet att göra annorlunda också innebär en plikt att göra annorlunda, om något är patriarkalt betingat. Att det likasom handlar om att tvinga in sig själv i ett annat beteendemönster, inte av lust utan av plikt. Det är klart att många upplever detta som olustigt, vi har ju redan levt våra liv för att tillfredsställa andra, ska vi nu även tillfredsställa de feministiska ideal som ju var menade att frigöra oss?

Jag tänker att de flesta har en mängd olika skäl för att göra olika saker, och att ett av dessa skäl väldigt ofta är att det är något vi blivit lärda på grund av patriarkala strukturer. Det betyder inte att det är det enda skälet (uppenbarligen eftersom alla inte är precis likadana), men som feminist så tycker jag att det är det mest intressanta. Människor är mångfacetterade och vi styrs inte helt och fullt av en enda struktur, däremot är det orimligt att förvänta sig att en ska diskutera alla möjliga olika skäl till att vissa gör saker varje gång en diskuterar ett fenomen.

När jag funderar på hur könsmaktsordningen påverkar mitt agerande så tänker jag snarare i termer av för- och nackdelar. För mig är den en självklarhet att könsmaktsordningen är ständigt närvarande i mitt liv, det är ingenting jag kan fly ifrån. Däremot kan jag lära mig att hantera den på ett sätt som fungerar för mig. Vissa saker VET jag är patriarkalt betingade men sysslar med ändå eftersom jag upplever att det är värt det.

Om en nu tycker om att ha sex på ett visst sätt så tycker jag att en ska ha det. Jag brukar till exempel ha omslutande sex fast jag vet att penetrationsnormen är patriarkal. Däremot kan en vara medveten om att det kanske finns andra sätt att ha sex på som kan vara intressanta att utforska. Det handlar inte om att stänga dörrar, det handlar om att snegla bort från ett invant mönster och kanske hitta andra.

För mig är feminism och normkritik inte en fråga om att sätta upp begränsningar utan om att hitta nya möjligheter, nya sätt att förhålla sig till sig själv, sin sexualitet och så vidare. Att ifrågasätta olika normer handlar inte om att förbjuda vissa normativa beteenden utan om att försöka se att det finns andra skäl till att vi gör som vi gör än att det bara råkar vara det allra bästa. Detta kan i sin tur leda till att vi kan utforska och komma fram till saker som är ännu bättre! Att komma ifrån den normativa slentrian en lever i, helt enkelt.

För mig har normkritik inte framförallt lett till att jag slutat helt med vissa saker (typ heterorelationer), däremot har det gett mig verktyg för att förstå vad det är som sker i dem. Att förstå att mitt behov av att få kärlek från en man inte bara handlar om att det är soft att vara älskad utan också om att jag lever i ett samhälle där heterokärlek anses vara något av det viktigaste som finns har gett mig ett betydligt mer avslappnat förhållningssätt till fenomenet. Jag ingår fortfarande i heterorelationer, men jag har lärt mig förstå att det inte är det vackraste eller för den delen det enda i mitt liv. Detta har varit viktigt för att jag ska kunna få mer njutning i mitt liv, för att jag ska kunna välja de delar som jag uppskattar tillräckligt mycket för att stå ut med vissa problem, och förkasta de delar som inte är värda besväret.

På samma sätt kan du se på ditt sexliv: du behöver inte sluta med något bara för att det finns patriarkala orsaker till att du sysslar med det, men att se dessa kanske kan hjälpa dig att värdera saker och ting annorlunda. det kan hjälpa dig att dra skiljelinjen mellan vad du vill och behöver och mellan vad patriarkatet tvingat in dig i. Och det kommer troligen att leda till betydligt mycket mer njutning i slutänden.

Strukturell analys utesluter inte personligt ansvar, det är en förutsättning för att kunna ta det.

Av alla inlägg jag skriver är det nog inget som väcker så mycket reaktioner som de om kvinnoförtryck som äger rum i heterorelationer. De flesta reaktioner är positiva, många kvinnor (och en del män) skriver om hur de känner igen sin egen och andras situation i det jag skriver, att jag satt ord på deras känslor och upplevelser och att de känner sig stärkta. Det var precis så jag kände första gången jag läste om detta, att allting liksom fick sin förklaring och att jag kunde sluta känna skuld och skam och istället kunde jobba på att göra något åt min situation. Det var otroligt stärkande och befriande.

Men det väcker såklart upprördhet också, som all emancipation gör. Personer som blir heligt förbannade över att jag vågar ifrågasätta det vackraste, alltså tvåsamheten, och att jag dessutom vågar hävda att den är förtryckande! Och inte bara det, jag hävdar dessutom att det främst är män som förtrycker kvinnor. Alla stackars karlar känner sig utpekade som förtryckare av den person de ~*älskar mest*~ och blir förbannade. ”Men vafalls, jag älskar ju kvinnor och speciellt min flickvän”, tänker de kanske. Fan vet jag. Faktum är att de genom sin förnekelse bidrar än mer till kvinnoförtrycket. Jag lider med de kvinnor som ingår i relationer med de här personerna, och hoppas att de någon dag lyckas bryta sig ur sina bojor. Se här för lite heterosexuell vrede som väcktes av en tweet om att kvinnor i högre grad borde dumpa sina män:

Jag tror absolut att det går att nå jämställda, eller i alla fall marginellt förtryckande, relationer. Men för att kunna göra detta måste en först se förtrycket. De mest jämställda par jag vet är inte de som blundar för förtrycket, utan de som ser det och försöker bekämpa det. Gör en inte det blir det väldigt svårt att ta sig ur. Du kan ju liksom inte lösa ett problem du inte känner till eller erkänner.

Ofta talas det om ”ansvar” när en talar om strukturer. Typ: ”men har inte kvinnan ansvar för att inte ingå i sådana relationer”. Så är det absolut (även om jag ogillar termen ansvar i sammanhanget), det är bara det att för att kunna ta detta ansvar måste en först känna till förtrycket. Det går inte att ta personlig ansvar om en inte vet hur eller för vad. Det är inte som att jag sitter passiv sedan jag fått lära mig detta och ba tänker ”allt är ändå patriarkatets fel”, utan jag jobbar aktivt för jämställdhet i min vardag och såklart med upplysning här. Att identifiera ursprunget till olika fenomen är inte detsamma som att förneka sitt ansvar att förändra dem.

Ofta när jag uppmuntrar kvinnor att ta eget ansvar för sin underordning och dumpa sina pojkvänner så blir folk ännu mer upprörda. Hur ska ni ha det? Antingen ska en ta ansvar för att inte ingå i förtryckande relationer eller inte, och i det första fallet så är det tyvärr ofta nödvändigt att göra slut på fanskapet. Det är så personligt ansvar tas. Ni får bestämma er, ska vi ta personligt ansvar eller är det viktigare att vi klamrar oss fast vid förtryckande partners?