Ibland anklagar feminister andra feminister för att ge feminismen dåligt rykte. Jag är en av de feminister som ofta hamnar i skottgluggen för sånt här. Jag är för extrem, jag är elak mot män, jag generaliserar, jag läser SCUM-manifestet och så vidare och så vidare. Ibland beter sig folk som om det var jag personligen som är skälet till att vi inte lever i en postpatriarkal utopi, som om det var jag som stod som et orubbligt hinder i vägen för att de ska kunna dela ut det sista dödande slaget mot patriarkatet.
Jag är helt med på att alla feminister inte tycker som jag i olika frågor och att en kritiserar mig och mina texter. Jag ser det som en styrka inom feminismen att det finns ett öppet debattklimat, och det är något jag själv försöker bidra till när jag kritisera olika feministiska praktiker. Däremot betackar jag mig från kritik som bygger på att jag skulle vara någon slags fiende till feminismen för att jag ger den dåligt rykte genom att typ ”bekräfta fördomar” om feminister och liknande.
Enligt mig är detta verkligen att köpa patriarkatets logik, den som bygger på att det är kvinnors och feministers fel att kvinnor fortsätter att vara förtryckta i detta jävla samhälle. Det är det såklart inte, det är patriarkatets fel. Ni vet, den där samhällsstrukturen som feminister kämpar emot. Den där samhällsstrukturen som gör att människor väljer att bli feminister.
Det tycks finnas en idé om att om alla feminister bara gjorde ”rätt” och var oförargliga så skulle vi komma till den postpatriarkala utopin direkt. Det är ett ganska historielöst synsätt på feministisk kamp. Det har aldrig varit så att feministiska framsteg har kommit enkelt, utan det har alltid krävts en kamp. Saker som vi idag ser som självklarheter, till exempel att våldtäkt inom äktenskapet ska vara förbjudet, har feminister slagits med näbbar och klor för att få igenom.
Jag har inget emot att feminister väljer att vara mindre radikala än vad jag själv är, jag har inte heller något emot att folk kritiserar mina idéer, men jag tycker inte att det är okej att anklaga andra feminister för att ”sabba” för feminismen eller bidra till att den får dåligt rykte. I mina ögon är det ett sätt att censurera och skämma feminister för saker och ting som egentligen patriarkatet har skulden för. Jag skulle aldrig anklaga någon som är mindre radikal än jag för att ge feminismen dåligt rykte, även om jag tycker att de har helt fel, för jag tror inte att feminismens dåliga rykte handlar om deras åsikter utan om att vi lever i ett patriarkalt samhälle där rörelser som feminismen med nödvändighet kommer att stöta på en jävla massa motstånd.
Det handlar om att anpassa sig efter patriarkatets spelregler, för i ett samhälle där vi inte hade haft dessa så hade ingen över huvud taget fått för sig att klanka ner på kvinnor eller feminister som grupp, än mindre hade det varit ett vanligt och inflytelserikt perspektiv som människor hade känt ett behov att anpassa sig efter. Att säga att en enskild feminists beteende sabbar för feminismen som rörelse är att acceptera denna spelplan, och det är extremt problematiskt.
Feminismen har inte dåligt rykte för att jag skriver något taskigt om män på twitter. Det kan finnas sjukt många rimliga grunder till att ifrågasätta ett sådant agerande, men att vädja till min omsorg om feminismens rykte är inte en av dem. Feminismen har dåligt rykte för att vi lever i ett patriarkat, något som feminismen som rörelse kämpar emot. Och det är liksom så det är att kämpa emot makten i ett samhälle, en möter jävligt mycket motstånd. För feminismen kommer aldrig någonsin att både kunna vara okontroversiell och progressiv, kommer aldrig någonsin att kunna vara en accepterad del av den samhällsordning som den vänder sig emot. Och det är så det ska vara. Annars vore det inte någon politisk kamp utan bara ännu en åsiktsklubb, och det är jag faktiskt inte det minsta lilla intresserad av att delta i.