Jag väljer mina fiender själv.

Ofta stöter jag på män som berättar för mig att de inte är mina ”fiender”, för det mesta är den verkliga fienden män som ligger långt borta från dem själv. Tack, men jag bestämmer bäst själv vilka som är mina fiender och inte. Män som inte jobbar för att sluta utöva förtryck är helt enkelt mina fiender, eftersom de jobbar för ett system som förtrycket mig. Någon mer rimlig definition av fiende kan en väl inte ha?

Dessa män vill att jag ska rikta blicken någon annanstans, mot de så kallade riktiga förtryckarna, mot de där personerna som inte är dem själva. De vill kunna hålla på och leva sitt softa liv utan att jag ska hålla på och be dem sluta förtrycka mig. Ledsen, men det fungerar inte så. Alla män är förtryckare i patriarkatet och det gäller även dig, du är min fiende om du inte ser och kämpar emot detta.

Det talas också om att en inte ska ”göra sig till fiende” med män som ändå är ”bra”. Jag gör mig inte till fiende med någon, jag bara påpekar en existerande konflikt som faktiskt finns i detta samhälle. Jag pekar ut mina fiender, alltså de som envisas med att fortsätta förtrycka mig.

Jag tycker det är intressant hur dessa män anser sig sitta i en position där de kan berätta för mig vem som är och inte är min fiende. Hur kommer det sig att de anser sig ha rätten att definiera detta åt mig? De kan väl inte avgöra i vilka situationer jag bör känna mig förtryckt, vad jag bör reagera på? Det är ju trots allt jag som är kvinnan här, alltså den som blir drabbad av det patriarkala förtrycket först och främst.

Jo, du är min fiende, speciellt om du försöker ta tolkningsföreträde och berätta för mig vilka mina fiender är. Det är inte din sak att göra, det är inte din kamp att definiera. Om du försöker slippa undan kritiken så är du min fiende i kampen, för då är du en av alla de män som vägrar förstå sin egen position i det förtryck kvinnor drabbas av.