Vissa tycker att det är ”något fel” om ens partner börjar gråta ”som ett barn”. Jag antar att det som menas är om hen börjar gråta utan att det är direkt härledbart till externa omständigheter, som fysisk skada eller att någon har dött.
Jag gråter väldigt mycket. Det började när jag blev deprimerad och har aldrig riktigt slutat. Jag gråter åt böcker, åt radiodokumentärer, åt filmer och åt musik. Det händer även att jag gråter bara för att jag är ledsen. Gråt är förlösande och ett av många sätt att hantera känslor som brusar upp inom en. Jag tycker gråt är bland de bättre, jag tänker mig nämligen att ett vanligt alternativ är aggression eller inbundenhet. Det första är negativt av uppenbara skäl, det andra för att det är otydligt. Jag menar inte att nedvärdera personer som inte gråter, bara att det kan finnas stora fördelar med att ha ett tydligt känslospråk.
För vissa personer kan gråt säkert verka mycket jobbigt. Kanske har man negativa erfarenheter eller så har man aldrig riktigt lärt sig att hantera starka känsloyttringar. Men lite träning brukar det emellertid gå. När jag gråter på grund av sorg så brukar jag uppskatta om någon håller om mig och visar omtanke. Även tafatta försök betyder något, för det visar att man inte är ensam, att någon bryr sig. Jag har lärt mig att det alltid är bättre att visa någon slags omtanke än att inte göra något alls. Om en person vill vara ifred säger hen i regel det men det kan vara svårare att säga till den som initialt inte brytt sig att man behöver tröst.
Jag förstår att vissa instinktivt ryggar tillbaks av starka känsloyttringar. Däremot tycker jag att det är sorgligt att försöka få det att framstå så ”rätt” att reagera så. Både att visa och bry sig om andras känslor är fina egenskaper som jag tycker att man bör odla.
Vuxna människor behöver också visa sina känslor, det är inget som är barn förunnat. Vuxna människor kan också känna hopplöshet så stor att det enda man vill göra är att böla, och då måste man få göra det. Om du inte kan hantera att andra visar sina känslor så föreslår jag att du tränar på det, för ett rikare liv, för mer värme och gemenskap. För visst vore det tråkigt om vi isolerade oss från varandra känslomässigt bara för att vissa anser att gråt hör barnvärlden till.