Etikett: gråta

Att behöva ta skulden för mäns oförmåga.

En grej som många män tycks ha svårt att förstå är att det är jävligt osympatiskt att inte trösta människor som är ledsna/gråter. När jag skrev om att mitt ex ignorerade mig när jag grät så fick jag en massa kommentarer om att en minsann inte ska böla som ett ”småbarn” och bla bla bla och att en får räkna med att bli ignorerad i sådana fall.

Jag har så oerhört svårt att förstå detta. Jag tänker att relationer handlar om kärlek och att det inte är det minsta kärleksfullt att ignorera en person som uppenbarligen är ledsen.

Vissa män talar om detta som om de ska ”uppfostra” sina partners. Typ att det är fel att trösta någon som gråter eftersom en inte ska belöna sådant beteende. Uppfostran är ju från första början vidrigt, men detta säger också något om inställningen män har till kvinnor; som om de inte vore fullvuxna människor. Som om han har bättre koll på deras känslor och vad de behöver än de själva.

Jag minns hur jag alltid kände mig tvungen att bevisa att jag hade rätt att vara ledsen eller att jag var ledsen nog för att kunna kräva att han skulle trösta mig. Detta gjorde mig såklart inte gladare, utan skapade snarare en situation där jag inte kunde lita på mina egna känslor.

Jag minns när jag var ledsen och ville ha tröst och det första han gjorde var att ifrågasätta mitt behov och sade saker som ”är det verkligen så illa” och liknande. Detta fick mig undantagslöst att må ännu sämre. Det var ett ifrågasättande av mina känslor och min rätt att känna dem. Jag fick aldrig rum att erkänna mina egna känslor som relevanta utan kände ständigt skuld och skam, vilket gjorde mig oförmögen att ta tag i roten till dem. Istället definierade jag mig själv som ”känslig” och liknande, för det var den enda förklaring som fanns tillgänglig. Jag BAD OM URSÄKT för att jag grät. Jag bad om ursäkt för att jag var ledsen. Och han var så fin och snäll som ”stod ut med mig”.

Det är såklart okej om en inte kan eller orkar ge tröst ibland, eller om en generellt har problem med människor som gråter av någon anledning, men i sådana fall är det en skuld en borde bära själv istället för att skjuta över den på den ledsna. En man säga ”jag orkar inte just nu, jag är ledsen för det” eller ”av någon anledning så låser det sig i mig när människor gråter, jag kommer inte kunna hantera det bra och jag är ledsen för det”. Så gör jag själv när folk vill ha stöd som jag inte kan ge. Förklarar situationen, ber om ursäkt, säger att jag är ledsen för att jag inte kan. Är tydlig med att det handlar om mina egna begränsningar, inte om att deras reaktion är felaktig. Men jag behövde alltid bära skulden över min pojkväns otillräcklighet. Han kunde aldrig erkänna att det var han som gjorde fel.

Vuxna människor kan också gråta.

Vissa tycker att det är ”något fel” om ens partner börjar gråta ”som ett barn”. Jag antar att det som menas är om hen börjar gråta utan att det är direkt härledbart till externa omständigheter, som fysisk skada eller att någon har dött.

Jag gråter väldigt mycket. Det började när jag blev deprimerad och har aldrig riktigt slutat. Jag gråter åt böcker, åt radiodokumentärer, åt filmer och åt musik. Det händer även att jag gråter bara för att jag är ledsen. Gråt är förlösande och ett av många sätt att hantera känslor som brusar upp inom en. Jag tycker gråt är bland de bättre, jag tänker mig nämligen att ett vanligt alternativ är aggression eller inbundenhet. Det första är negativt av uppenbara skäl, det andra för att det är otydligt. Jag menar inte att nedvärdera personer som inte gråter, bara att det kan finnas stora fördelar med att ha ett tydligt känslospråk.

För vissa personer kan gråt säkert verka mycket jobbigt. Kanske har man negativa erfarenheter eller så har man aldrig riktigt lärt sig att hantera starka känsloyttringar. Men lite träning brukar det emellertid gå. När jag gråter på grund av sorg så brukar jag uppskatta om någon håller om mig och visar omtanke. Även tafatta försök betyder något, för det visar att man inte är ensam, att någon bryr sig. Jag har lärt mig att det alltid är bättre att visa någon slags omtanke än att inte göra något alls. Om en person vill vara ifred säger hen i regel det men det kan vara svårare att säga till den som initialt inte brytt sig att man behöver tröst.

Jag förstår att vissa instinktivt ryggar tillbaks av starka känsloyttringar. Däremot tycker jag att det är sorgligt att försöka få det att framstå så ”rätt” att reagera så. Både att visa och bry sig om andras känslor är fina egenskaper som jag tycker att man bör odla.

Vuxna människor behöver också visa sina känslor, det är inget som är barn förunnat. Vuxna människor kan också känna hopplöshet så stor att det enda man vill göra är att böla, och då måste man få göra det. Om du inte kan hantera att andra visar sina känslor så föreslår jag att du tränar på det, för ett rikare liv, för mer värme och gemenskap. För visst vore det tråkigt om vi isolerade oss från varandra känslomässigt bara för att vissa anser att gråt hör barnvärlden till.