Etikett: hårt slit

Om att sätta gränser och stresshantering.

Har funderat lite på det här med utbrändhet och arbetsbelastning med bakgrund i att jag själv har bränt ut mig. Skrev såhär om saken för nåt år sedan:

Även om utbrändhet har tydliga kopplingar till hur man lever sitt liv så beskrivs det ofta som en olycka. Olyckan kommer sig av individens oförmåga att ”stanna upp i tid”. Problemet ligger i individens svårigheter att sätta gränser, inte i omgivningens förmåga att överbelasta. En möjlig lösning på utbrändhetsproblemet hade kunnat vara en minskning av arbetsbelastningen. Men detta diskuteras inte, istället läggs allt ansvar på individen. I livsstilsreportage efter livsstilsreportage berättas det om hur man ska bli duktigare på att lyssna på sig själv och sätta gränser. ”Prata med chefen/arbetskollegorna” är en uppmaning som återkommer. Underförstått är att chefen har intresse av att skapa en mer dräglig arbetssituation eller att ens kollegor har tid över för avlastning, något som absolut inte är fallet för alla arbetare.

Visst finns det personer som har möjlighet att säga ifrån. Det säger dock sig självt att ju högre omgivningens krav blir desto fler kommer att köra ut sig på jobbet. Om du säger ifrån i tid finns risken att du uppfattas som lat, om du går in i väggen så frågas det varför du inte kunde sätta gränser.

Jag tänker såhär: vi lever i ett samhälle där ”hårt slit” och så vidare ses som någonting positivt. Den som ”jobbar hårt” är ”duktig” och hyllas. Människor med helt orimliga livssituationer anses vara ”starka” och ”duktiga”. Borgare talar med drömsk blick om alla duktiga duktiga arbetare som minsann går till jobbet och gör sin grej och tar hand om sina barn och får ihop livspusslet UTAN ATT KLAGA (detta ”utan att klaga” är mycket centralt och anses vara mycket fint. Det finaste som finns är någon som har en pissjobbig livssituation men tyst står ut istället för att kräva förändring).

Samtidigt så anses det vara viktigt att ”värna sina gränser”. Detta kan göras på en mängd olika sätt, till exempel genom olika former av ”stresshantering”, typ terapi. Kanske ska en meditera eller gå en yogakurs. Ja, ni fattar. En ska helt enkelt utföra mer arbete för att kunna utföra arbete utan att gå in i väggen. Att vara tvungen att ”stresshantera” på sin ”fritid” för att palla med sitt jobb är extra arbete, precis som det hade varit extra arbete att behöva gå kurser på fritiden för att jobbet kräver det.

Jag tänker på när jag själv brände ut mig. Jag hade en väldigt väldigt stressig livssituation då, och jag gick till en kurator för att prata om detta. Jag fick bra hjälp med att hantera stressen i det som var, men det slog mig liksom inte att den situationen jag var i faktiskt var mig övermäktig. Det slog mig inte att det kunde vara så att jag faktiskt inte klarade av den, inte för att jag var dålig på att ”stresshantera” utan för att det helt enkelt var för mycket. I mina ögon handlade allting om att jag skulle ”hantera stress”, som om stressen var något som kom inifrån mig och inte handlade om min dåvarande livssituation. När jag ser tillbaks på denna period så är jag imponerad över att jag klarade mig så länge, jag var verkligen överbelastad.

Nu har jag ju fått lära mig den hårda vägen att jag måste leva på ett visst sätt för att palla, men det är först efter att mina gränser blivit så brutalt krossade att jag kraschade totalt. Jag tänker mig att om vi inte hade den här synen i samhället på att det alltid är bra och duktigt och ansvarsfullt att prestera så mycket en kan så hade det varit enklare.

Jag stör mig också på hur stress beskrivs som ett undantagsfall, att vissa människor är extra ”stresskänsliga” och därför inte klarar saker som ”normala” klarar. Visst finns det variationer, men det om en har en livssituation där en utsätts för mycket stress och press så kommer det att dränera en. Det är inte något ”personlighetsdrag” utan det är så människor fungerar. En klarar helt enkelt inte av hur mycket som helst.

Jag önskar att någon hade sagt det här till mig när jag var liten. Jag önskar att någon hade förklarat att en behöver tid för vila och återhämtning, även psykiskt, och att det är okej. Att en inte behöver fylla varje ledig stund med att vara produktiv. Jag önskar att jag hade fått det utrymmet i mitt liv, för då hade jag sluppit bli utbränd och deprimerad och ägna en jävla massa tid åt att ta tag i det och ”stresshantera”.

Sluta framställ det som att ”hårt slit” är så jävla bra. ”Hårt slit” bränner ut folk, det sliter ut folk, det gör folk oproduktiva för lång tid framåt och det innebär i många fall en stor personlig smärta. Det är ingenting som ska hyllas.

Angående att ”hårt slit ska löna sig”.

Det finns människor som tycker att den som jobbar hårdare ska få mer i lön. Det kan väl tyckas vara en rimlig åsikt. Problemet jag ser med det är för det första att det används som ett argument för rådande system, vilket jag tycker är skitmärkligt med tanke på att de absolut mest slitsamma yrkena i regel också är de som är lägst betalda. De som tjänar mest i detta samhälle, det vill säga kapitalister, producerar i regel inte något alls.

Vad menas när vi pratar om ”ansträngning”? Jag tänker att det finns flera olika sätt att tolka detta. Vissa verkar mena på att det som är ansträngande är det som få har kompetens för att göra. Det tycker jag är en konstig syn. Det kan ju vara så att det är svårare att komma in i vissa arbetsuppgifter, men det behöver inte betyda att själva uppgiften är mer ansträngande.

Jag tänker att när vi mäter hur ansträngande arbetsuppgifter är så måste det handla om hur mycket de som utför dem sliter på sina kroppar och psyken, hur utmattade de är efter arbetsdagens slut och så vidare. Det är ju detta som faktiskt spelar stor roll i ens liv. Om ett så kallat ”lågkvalificerat” yrke gör en helt utmattad varje arbetsdag och sliter ut ens kropp, då är det ju ansträngande alldeles oavsett vilken utbildning som krävs för att utföra den.

Men sedan tycker jag att hela grejen att sätta någon slags prestige i att arbete är ”ansträngande” är så konstigt. Hårt arbete har inget egenvärde, det som är relevant är att vi som samhälle lyckas producera vad vi behöver.

Vissa tycker att det är något mycket mycket upprörande med att inte tycka att människors uppehälle ska avgöras av hur hårt de jobbar. De verkar tycka att ”hårt slit” är en dygd som ska belönas. Jag tänker tvärtom att i ett samhälle där produktionen styrs demokratiskt så kommer ”hårt slit” vara något vi vill undvika snarare än uppmuntra.

Om nu någon vill anstränga sig hårdare ’än någon annan kan hen väl få det, men jag förstår inte varför vi ska bygga ett samhälle på att hårt slit ska löna sig. Vad är syftet med att folk ska ägna sig åt ”hårt slit”. Hårt slit sliter ut kroppen, gör en stressad och leder ofta till sjukdom. Det kan ju vara så att det kostar samhället mer än vad en tjänar på det. Bättre då att människor gör sitt och sedan tar hand om sig själva och varandra.