Först etableras idén om att en tvåsam relation med en man är tyd Det Viktigaste här i livet. Alltså; det heterosexuella begäret etableras. I detta steg är romantiken en viktig del. Romantik handlar ju i hög grad om skönmålande av heteromonogami. Typ att Om Du Bara Hittar Den Rätta så kommer livet kännas meningsfullt/kommer du sluta vara olycklig/kommer du vara trygg och säker och så vidare. Detta är en oerhört väletablerad idé.
När denna grundförutsättning sedan etablerats så börjar folk vara ”realistiska”. Nej, det kommer nog ingen drömprins trots allt, så du får nöja dig med bästa möjliga. Att en här skulle kunna välja att bara kasta hela skiten över bord tänker människor sällan så, eftersom det är såpass etablerat redan att lycka nås genom monogami.
En intressant grej är att den som håller fast vid den romantiska idén för mycket i regel skämmas för detta. Om en faktiskt vill att den en inleder en relation med ska vara precis sådär fantastisk som en blev itutad så anses en vara bortskämd, naiv och så vidare och så vidare. Det är så konstigt, för det borde väl ändå vara ens eget val om en hellre är ensam än att vara tillsammans med någon en inte känner så mycket för. Men nej, det är inte ens eget val.
Jag tänker mig att om det inte vore för romantiken så skulle fler helt och hållet skippa heteromonogamin, men romantiken etablerar det hela som ett ideal en helt enkelt måste förhålla sig till, eftersom det väcker begär inne i en. Det är ju inte så konstigt, klart tanken om att hitta en annan människa att leva för och genom, som kan fylla ens liv med mening, är något en gärna vill ha.
Jag tror att det kan vara en framkomlig kritik att påpeka just denna motsättning mellan ideal och praktik.