heterosexuell – Fanny Åström

Patriarkatet ger män tillgång till kvinnor.

Minns en snubbe som whinade en massa om att kvinnor inte vågade närma sig honom eftersom de var rädda för män eftersom vi lever i ett patriarkat.

Om vi nu hade levt i ett samhälle där män hade varit som de är nu, fast saknat social och ekonomisk makt, tror jag att väldigt få kvinnor hade närmat sig män över huvud taget. Nu tror jag i och för sig inte att män hade betett sig likadant om det saknade denna makt, men ändå.

Generellt tror jag att patriarkatet ger män en tillgång till kvinnor som de inte skulle ha haft annars. Dels för att folk går omkring och är heterosexuella i en omfattning som knappast kan vara naturlig, men också för att de samlevnadsformer vi har ger väldigt mycket tillgång. Typ att en bor tillsammans, bildar familj tillsammans, att ens partner ska vara den viktigaste personen i ens liv och så vidare. Hela grejen med patriarkatet är ju att män försäkrar sig tillgång till kvinnor som de kan exploatera.

Kvinnor lär sig ju att de ska leva för och genom män och att de ska finnas till för män. Sedan är många kvinnor också rädda för män, och lägger band på sig för att inte ge sig till fel man. Eller för att undvika den typiska situationen där en man anser sig ha rätt till en kvinna bara för att hon en gång närmat sig honom, eller kanske bara inte avvisat hans närmanden.

Män borde inse att patriarkatet ger dem en tillgång till andra människor som de egentligen inte gjort sig förtjänta av i betydelsen att de hjälper denna människa att utveckla sig själv eller ger trygghet och närhet. Män lyckas ha relationer med kvinnor trots att de beter sig illa i dem och får kvinnan att må dåligt.

Bifobi.

Jag har tänkt lite på det här med begär och vad en kallar sig, specifikt angående en diskussion om bifobi som har blossat upp. Jag tänkte försöka ge min syn på saken, men jag är ganska kluven i frågan så jag tar gärna emot andra tankar.

För ungefär ett och ett halv år sedan så började jag för första gången fundera på frågan om jag var heterosexuell. Detta kom sig av att en person ifrågasatte mig när jag påstod att jag var det. Jag tänkte; jag har varit i relationer med män, jag har haft sex med män, alltså är jag heterosexuell. Helt enkelt; jag har levt som om jag vore heterosexuell, och därför är jag det. Mina erfarenheter blev i sig determinerande för framtida val. Eftersom människor i min omgivning alltid utgått från att jag var heterosexuell så valde jag att agera på begär jag kände inför män, de avvikande erfarenheterna jag trots allt hade skyfflades undan till ”tonårsfas”. Och eftersom jag agerade på dessa begär så blev antagandet om att jag ”var” heterosexuell mer och mer etablerat.

Sedan funderade jag lite på det här med begär, och kom underfund med att jag inte bara kände begär mot män. Men det kändes konstigt att kalla min bisexuell eftersom jag inte hade någon praktisk erfarenhet (som jag kunde placera in i något fack i alla fall). Jag visste att det var en möjlighet att jag kunde känna begär för kvinnor, men jag hade inte följt dessa begär och hade därmed ingen aning om vad de skulle innebära. Under en period var jag väldigt förvirrad. Jag visste att jag vantrivdes i relationer med män, men jag hade ingen erfarenhet av något alternativ.

När jag säger att jag ”blivit” lesbisk så menar jag inte att jag trollat fram ett begär från ingenstans, jag menar att jag har gjort ett visst tankearbete och vissa val som har lett fram till att jag nu är i en relation med en annan kvinna. Anledningen till att jag kallar mig just lesbisk och inte bisexuell är att jag inte har några planer på att vara i relationer med män. Detta kan såklart ändras, men nu är det så jag känner. Precis som att jag innan kallade mig hetero för att jag inte såg relationer med kvinnor som en praktisk möjlighet i dåläget. En skulle väl kunna säga att jag varit bisexuell hela tiden, eftersom jag bevisligen kan känna begär för såväl kvinnor som män, men för mig är det mer meningsfullt att prata om mina relationer på det här sättet.

Heterosexualitet för mig är mer än vem en känner begär för, det är ett sätt att organisera sitt liv och framförallt ett sätt som samhället organiseras på. När jag pratar om ”heterorelationer” är det inte specifika relationer jag pratar om, utan snarare detta sätt att arrangera relationer på en samhällsnivå. Anledningen till att jag använder begreppet ”hetero” är att jag ser det som en större grej än bara sam-/olikkönat begär. Jag tänker inte att en person i en heterorelation nödvändigtvis ”är” hetero. Jag var inte hetero när jag var i relationer med män, lika lite som jag ”är” lesbisk nu. Jag ser det som en fråga om hur jag för tillfället organiserar mina relationer snarare än någon essentiell identitet jag har.

Jag tänker att det i det här samhället finns en generell tendens att ge det kvinnor gör med varandra mindre värde, så även relationer. Därför blir det lätt så att en person som känner begär till såväl kvinnor som män blir sedd som hetero ”egentligen”, men att denne typ experimenterar lite. Jag tänker mig att detta också kan fungera förtryckande åt andra hållet, typ att kvinnor som har relationer med bisexuella kvinnor blir rädda att de ska bli bortvalda för en man och därmed ägnar sig åt kontrollerande beteende. Jag tänker att det hänger ihop med monogaminormen; att om en är i en relation med en person så är det bara den personen som räknas och inte ens andra begär. Och eftersom relationer struktureras kring kön så anses det alltså givet att personen som ingår i relationen har ett begär som riktas exklusivt till människor av det könet.

Det finns också en idé om att begär måste vara binärt könat, alltså att en måste tända på antingen män eller kvinnor och att de som är bisexuella är förvirrade. Jag tänker att om det inte vore för den här idén så skulle jag absolut ha släppt fram mina begär mot kvinnor tidigare, så på det sättet kan jag absolut se att bisexualitet förtrycks.

Jag tror att det är så att om jag levde i ett samhälle där kärleksrelationer inte strukturerades kring kön så hade jag varken kallat mig lesbisk eller hetero eller bisexuell, för jag tror inte att begär är kopplat till kön ”egentligen”, utan ser det som en samhällelig konstruktion. Jag tänker mig att det blir viktigt att hävda sin position som just en människa som ingår i en samkönad relation extra tydligt just för att det annars lätt utgås från att en inte hyser eller agerar på den typen av begär ”egentligen”, utan att det mest är något en säger. Jag kan se hur detta är problematiskt.

Att tvingas ”välja” om en ska vara i samkönade eller olikkönade relationer tänker jag mig är något som görs för att människor ska välja att agera på sina olikkönade begär, vilket är ett upprätthållande av heteronormen och därmed patriarkalt. Jag tänker på en kommentar jag läste där en man skev typ ”ni lesbiska kvinnor kommer aldrig att hitta någon pojkvän”. Detta kan tyckas skrattretande, men jag tycker ändå det sätter fingret på något; det personen vill få fram är att kvinnor som är med kvinnor blir ”döda” i patriarkatets ögon, de bli borträknade. Och därför blir det också läskigt att agera på begär inför andra kvinnor, för att en är rädd att uteslutas ur heterosexualiteten. Det är i alla fall så jag har känt när jag har funderat på begär jag känner inför kvinnor, jag är rädd att uteslutas från det etablerade (heterosexuella) samhället och att jag sedan inte ska ha någon väg in igen. Det var troligen detta som gjorde att det tog så lång tid för mig att utforska dessa begär.

Misslyckade heterosexuella – förena er!

Det finns vissa människor som är framgångsrikt heterosexuella. Typ de har en partner som de är lyckliga med, de stöttar varandra, de kanske är ”jämställda” med sin partner (jämställda heterorelationer höhö) och det HAR SÅ HIMLA KUL TILLSAMMANS!!!!

Den här typen av människor kan ibland känna ett behov av att ge en olika tips om hur en själv ska bli lika framgångsrik i sin heterosexualitet. De ba ”såhär får du en lycklig/långvarig/jämställd relation”. Sen handlar tipsen kanske om att en ska typ lyssna på varandra. Ja, jättefint och så, men mitt problem har generellt inte varit att jag inte inser att kommunikation är viktigt utan att det funnits en massa hinder i vägen, till exempel att den andra parten har varit passiv inför det hela, eller att det har funnits känslomässiga besvär som har gjort det väldigt svårt att vara öppen kring vissa saker. Jag har inte kunnat lösa detta genom att ”kommunicera” bara sådär.

Dessa ”tips” får mig i regel bara att känna mig mer värdelös; om det nu var så enkelt, varför kunde min partner inte bara ha ansträngt sig lite? Då hade vi kanske sluppit ha det så svårt. Jag tänker; handlade det om att han i själv verket inte tyckte om mig? Men varför var han i så fall ihop med mig i flera år? Det blir så förvirrande.

Detta gör mig oerhört provocerad. Jag är inte en heterosexuellt framgångsrik person. Jag har haft förhållanden som antingen har varit väldigt uppslitande och jobbiga eller som jag har tröttnat på. Mitt intryck är att det är mycket ovanligt med heterosexuellt framgångsrika personer; de flesta verkar ha det jobbigt i sina relationer. Ändå så fortsätter vi uppmuntra människor till denna samlevnadsform, lär varandra att om en bara gör si eller så så kommer saker och ting att fungera bättre. Ungefär som om det grundläggande problemet, det vill säga att vi lever i ett patriarkalt samhälle som tvingar in oss i positioner av över- och underordning och konstiga relationsformer, skulle kunna elimineras bara vi lär oss de rätta tipsen.

Ibland funderar jag på om jag skulle kunna bli en heterosexuellt framgångsrik person. Jag tror att nyckeln ligger i att ha lite högre acceptans för att män beter sig illa, kanske ha lite lägre krav på att en eventuell partner ska vara en person jag faktiskt har ett intresse av, kanske vara lite mer åtråvärd i största allmänhet så att de tycker det är värt att anstränga sig. Men till vilken nytta?

Jag vet inte vad det krävs för en slags personlighet att klara av att leva heteromonogamt, men jag har stora tvivel kring att detta är något som alla eller ens en majoritet skulle kunna göra. Jag tror också att det handlar väldigt mycket om tur, i alla fall som kvinna. Att träffa någon en dels blir kär i men som också lyssnar på en, respekterar en, har ett intresse av att eftersträva en relation som är bra och utvecklande för båda. Om en som kvinna vill leva heterosexuellt är en ju ganska utelämnad till män, då de har högre status, större handlingsutrymme och så vidare. Män beter sig som kräk i relationer för att de kan och/eller för att de inte vet bättre, och för att gå omkring detta måste en hitta någon som både har intresse av att inte vara ett kräk och som vet hur en ska gå till väga för att lyckas med detta.

Jag hade haft betydligt större nytta av att lära mig att se när det är läge att dumpa en relation, istället för att få olika tips om hur en kanske kan lappa ihop skiten. Ofta så är det enda rimliga att göra sig av med fanskapet, och detta önskar jag att jag hade kunnat inse tidigare i många fall. Det hade kanske varit lättare om det inte var för att typ 90 % av alla ”relationstips” bygger på att relationens bevarande är det överordnade målet.

Det är absurt att se den lyckade heterosexualiteten som något slags mål i sig. Istället för att uppmanas till att lära känna oss själva och hitta de relationsformer vi mår bra av, så tas heteromonogamin för given och det är vi som måste lära oss att anpassa oss till denna form. Det är vi som ska läsa olika ”relationstips” om att en måste ”kommunicera” och gud vet allt. Vi misslyckades heterosexuella ska sitta snällt och ta till oss av denna information, för det är ju vi som inte har lyckats med det viktigaste i livet, det vill säga att ha en heteromonogam relation.

Vore det inte fint om alla misslyckade heterosexuella bara kunde gå ut och säga ”vi skiter i era jävla relationstips. Vi vägrar ge er relationsform ett nytt försök”. Så att vi slipper försöka igen och igen, så att vi kan börja fokusera på något annat än drömmen om den lyckade heterosexualiteten. Problemet är kanske inte att vi har misslyckats, problemet är kanske att samhället har försökt pressa in oss i en mall som är destruktiv.

”Bra män” som inte respekterar andra människors vilja.

För en tid sedan fick jag en förfrågan från en man som löd typ ”det finns faktiskt bra män därute. Jag är en av dem. Jag tycker du är attraktiv och vill gå på en dejt med dig”. Detta händer då och då, jag har ingen aning om dessa människor är seriösa eller om det är någon antifeminist som vill jävlas, men hur som helst så svarade jag typ ”bara det faktum att du ens skriver detta till mig visar att du inte är en bra man”. Senare frågade en person vad jag menade med det, om det inte var ”snällt” av den här personen att skriva att jag var attraktiv och så vidare. Varför kunde jag inte uppskatta att någon visade intresse?

Problemet med den här typen av ”intresse” är att personen ifråga uppenbarligen inte är tillräckligt intresserad av mig för att bry sig om något av det jag uttrycker att jag faktiskt vill med mitt liv. Jag har flera gånger skrivit om att jag inte vill ha kärleksrelationer med män, att jag inte vill blir raggad på och så vidare. Detta kan en tycka vad en vill om, men det är hur som helst min önskan och den har jag uttryckt mycket tydligt flertalet gånger. Jag förstår inte hur det skulle kunna gå någon som har minsta lilla intresse i mig som person förbi.

Att då hävda att en är ”intresserad” av mig för att sedan gå emot min uttryckliga vilja och försöka pracka på mig någon slags heterosexuell praktik är vidrigt. Det är att redan från första början, i den första kontakten, visa på att min åsikt inte betyder någonting.

Dessvärre är det ofta såhär ”intresse” eller ”kärlek” ser ut i patriarkatet: det spelar ingen roll om en uttrycker att en vill det ena eller det andra, en förväntas ändå vara tacksam över att en man uttrycker sitt intresse för en eller komplimerar en för vissa attribut. Även om jag uttryckligen säger att jag inte vill ha en viss form av uppmärksamhet så får jag den ändå och jag har ingenting att säga till om saken. Jag ska rentav vara tacksam för att någon ändå vill ge mig den uppmärksamheten.

Detta baserar sig på idén att jag inte skulle veta vad som är bäst för mig, utan att jag skulle behöva en man som ska informera mig om det, som ska övertala mig till att göra saker jag flertalet gånger uttryckt att jag inte vill. Att den mannen, som inte ens träffat mig, skulle ha större insikt i mitt känsloliv än vad jag själv har. Det ska fan till en man för att kunna ha så höga tankar om sig själv.

Om en man verkligen vore intresserad av mig som person så skulle han inte gå emot min uttryckliga vilja. Det finns gott om sätt att ta kontakt med mig som inte är att fråga ut mig på en dejt eller säg att jag är attraktiv. En skulle till exempel kunna diskutera det jag skriver med mig, det vore att visa något slags intresse för vem jag är istället för att försöka pressa in mig i en heterosexuell mall innan en ens har träffat mig.

Problemet med att ta kontakt på det här sättet är att det är objektifierande. Det är att säga: jag vill ha dig på det här sättet, jag vill att du ska fylla upp den här rollen i mitt liv och om du inte är intresserad av det är jag inte intresserad av dig på något sätt. Varför skulle jag ha något intresse i den formen av kontakt? Vissa verkar anta att bara eftersom jag är kvinna så handlar mitt liv om att hitta en man som ska fylla mina behov, och om jag inte aktivt letar så är det för att jag helt enkelt bara inte vet mitt eget bästa.

Detta hänger också ihop med idén om ”svårfångade” kvinnor, alltså kvinnor som avvisar mäns närmanden. I romantiken tas detta inte för ett nej, utan det ses som ett hinder som måste övervinnas. Kvinnan måste övertygas till det ena och det andra, och i slutet får de varandra och alla är lyckliga. Mannens tolkning av verkligheten ”vinner” över kvinnans, hon blir ”motbevisad” eller snarare övertalad. Hon får veta att det är fel av henne att vara cynisk och avvisande.

Hela den här grejen hänger såklart ihop med vad vi kallar våldtäktskultur; kvinnor anses inte kapabla att fatta sina egna beslut och speciellt inte när det kommer till kärlek eller sex. Istället ska män komma in och berätta för dem vad de ska känna tycka och tänka om olika saker. Män ska bryta ner deras skyddsmurar genom att lova än det ena, än det andra.

Jag antar att det för vissa finns en slags lockelse i att försöka övertala kvinnor som uttryckligen säger att de inte vill befatta sig med sådant. Det är väl en ”utmaning” att försöka bryta ner lagret av manshat och ”bota” kvinnan. Helt i enlighet med romantiska idéer om att män ska rädda kvinnor genom att ta sig igenom diverse hinder så gäller detta även när hindren utgörs av kvinnans egen vilja. Det spelar ingen roll om det är en elak drake eller kvinnans cynism, det är ett hinder som ska röjas undan av mannen som helt enkelt vet vad som är bäst. Han ska rädda kvinnan ur sin situation, vad hon tycker och tänker om den kvittar honom. Han ska erövra henne, han ska komma åt henne, kosta vad det kosta vill.

Kanske har jag fel om män, kanske finns det någon man där ute som bara är rätt för mig, som kommer lyfta mig, men det är i så fall något jag behöver upptäcka själv och inte något jag ska bli övertalad till. Det är ingen mans uppgift att ”bevisa” för mig att jag har fel. Den man som tror sig veta mer om mina behov än vad jag själv gör har diskvalificerat sig redan från första början.

Visst kan det finnas bra män där ute, men grundläggande för det är att personen faktiskt bryr sig om och respekterar andra människor. Att bara utgå från att en vet vad som är bäst för en annan människa och klampa in i dennes liv utan att be om lov är inte att vara ”snäll”, det är en våldshandling. Kan hända så fungerar detta ibland, precis på samma sätt som en kan njuta av ickekonsensuellt sex. Det gör inte att det inte är en gränsöverskridande och patriarkal handling. Det handlar fortfarande om dominans, om att ta sig rätten att bestämma vad någon behöver och klampa in i dennes liv och ”ge” den detta utan att bry sig om det faktiskt är efterfrågat. Jag kan för mitt liv inte begripa varför jag skulle uppskatta ett försök till detta. Det spelar ingen roll om personen frågar om lov, om det han erbjuder är något jag flera gånger innan tackat nej till.

Om du ser dig som en ”bra man” är ett första grundläggande steg att respektera andra människors uttryckliga vilja. Om någon säger att hen inte vill ha något så utgå inte från att hen visst vill ha det. Försök tänka att du inte vet allt om andra människors behov eller vilja.

Varför jag inte litar på män som ligger runt.

Fick en fråga angående en grej jag nämnde på twitter, nämligen att jag inte litar på män som ligger runt och vad det beror på.

Såhär tänker jag: att som man ragga är en patriarkal praktik. I patriarkatet får kvinnor värde genom att få bekräftelse av män (för den som inte fattar detta påstående hänvisar jag till denna text där jag drar upp grunddragen för hur jag ser på patriarkatet), detta gör att män har ett klart maktövertag i hela ”spelet” kring att ragga, ligga och så vidare. Kvinnor är i en klart underordnad position eftersom sex och relationer med män för dem inte bara är just sex och relationer utan även en källa till patriarkal bekräftelse, det vill säga att bli bekräftade som kvinnor av män och därmed få högre värde i patriarkatet.

Män som ”ligger runt” kan antas ägna sig åt praktiken ”ragga” i en ganska mycket högre grad än andra män. Det vill säga närma sig kvinnor som könsvarelser, bekräfta dem som könsvarelser och så vidare.

På detta kan en svara att jag är en sexnegativ moralist som hindrar människor från att göra vad de vill, och det görs ju också ska gudarna veta. Men för mig är det ingen fråga om moralism, det vill säga att jag typ tycker att det är fel och smutsigt med sex som sådant, utan att jag:

Anser att grunden för patriarkatet är heterosexuella relationer som vi ingår i som könsvarelser, alltså som män och kvinnor. En typiskt radikalfeministisk analys för den som undrar. Detta innebär dock inte nödvändigtvis att de inblandade är män och kvinnor, men att de framträder som sådana inom ramarna för heterosexualiteten.
Inte tycker att konceptet ”fria val” för kvinnor är meningsfullt i patriarkatet. Det vill säga jag tror inte att kvinnor väljer fritt att ingå i dessa relationer eftersom det är en fråga om mäns sociala, kulturella och ekonomiska makt över kvinnor.

En man som raggar på många kvinnor och ligger med många kvinnor tar troligen inte sex på särskilt stort allvar. Han förstår troligen inte hur mycket lidande som kan komma ur aktiviteten ”sex” och allt som hör till för den som inte har makt i den typen av situationer. Nu menar jag inte för att en skulle vara ”kär” eller något liknande utan för att många män behandlar de de ligger med väldigt respektlöst, de ”raggar”, det vill säga närmar sig någon som könsvarelse, får tillgång till personen som könsvarelse och dumpar sedan personen när de fått vad de vill ha, det vill säga ”sex” eller något annat, inte vet jag. Centralt i allt detta är att de inte bryr sig särskilt mycket om personen ifråga utan objektifierar och reducerar till den generella, till könsvarelsen.

Detta är ett sätt på vilket män utövar sin patriarkala makt, och det tycker jag är förtryckande.

Så, det är alltså den objektifierande biten jag har något emot, och inte ”sex” som aktivitet. Det finns säkert de som får ligga skitmycket med masa olika personer utan att ragga men jag skulle säga att det hör till ovanligheterna. Om jag hör att en man har haft många olika kvinnliga partners så förhåller jag mig skeptisk, för jag ser att risken är betydligt större att han skulle utsätta mig eller någon annan jag bryr mig om för heterosexuell praktik och det är ingenting jag vill ska hända.

Om en har sex utan att ”ragga” så tycker jag att det är betydligt mycket mer okej, men inte för den sakens skull oproblematiskt. Faktum är dock att heteroraggande som utförs av män är en första objektifiering och gränsöverskridande som troligen kommer leda till mer av samma vara.

Angående att ”ändra” sin sexualitet.

Många människor har mer eller mindre ödmjukt kommenterat det jag skrivit om heterosexualitet på sista tiden med att mitt resonemang om att sexualiteten är en social konstruktion skulle innebära att folk som tycker en kan ”omvända” homosexuella skulle ”får rätt”. Mitt korta svar på detta är: nej, men jag tänkte att jag skulle utveckla mig eftersom jag är så himla snäll, pedagogisk och en sådan person som ”tar debatten”:

Att ”omvända” folk är i regel ett projekt som bygger på tvång, det jag har skrivit om är att aktivt själv dekonstruera sina sexuella begär. Det kan på intet sätt jämföras med typ de ”omskolningsläger” som människor med homosexuella begär skickas till. Att sluta med heterosexualitet är ingenting en gör för att leva upp till samhällets krav, ty det finns inget sådant krav i samhället, utan det är något en gör för sin egen skull för att heterosexuella praktiker ofta är förtryckande.
Det finns ingen homonorm i samhället, det finns ingen struktur där människor antas vara homosexuella eller pressas in i homosexualitet. Det är därför föga troligt att någon människor tror sig hysa homosexuella begär utan att egentligen göra det.
Att något är en social konstruktion innebär inte att det bara går att förändra hipp som happ, sociala konstruktioner är mycket starka saker som avgör vilka vi uppfattar att vi är, vad vi gör och så vidare. När jag säger att sexualiteten är socialt konstruerad menar jag alltid inte att en bara kan sluta upp med det, däremot tror jag att en kan börja se på sig själv och sin sexualitet på ett annat sätt och utforska andra sidor av sina begär, till exempel som jag var inne på med hur nära relationer mellan väninnor inte tolkas som amorösa trots att det förkommer extremt starka känslor, intimitet, svartsjuka och så vidare. Jag menar alltså att detta är något som ligger latent hos många, som en kan ”väcka”, inte något som ska komma från ingenstans.

Jag utesluter såklart inte att vissa verkligen är heterosexuella, däremot tror jag att väldigt många tror sig vara heterosexuella trots att de egentligen hyser eller har hyst även homosexuella begär. Utifrån detta kan en göra aktiva val att utforska de sidorna hos sig själv, och detta anser jag att fler, i synnerhet ickemän, bör göra. Varför? För att heterosexualitet på många sätt är sjukt kefft. Svårare än så är det inte med det.

Patriarkatet är bra på att få folk att tro att de är heterosexuella.

Fundera en stund på varför det är så jävla viktigt att allting som rör samlevnad, familjebildning, sex och reproduktion måste vara så jävla naturligt.

Det finns mycket mystik kring alla dessa saker, vi pratar om det som att det liksom är större krafter än oss själva i omlopp. En väljer inte vem en ska bli kär och om en blir kär så är det kraften starkare än ens förnuft; det går inte att göra medvetna val kring samlevnad. Den biologiska klockan tickar och det finns helt enkelt inget du kan göra åt din enorma önskan att skaffa barn. Din ”sexuella läggning” är medfödd och bara finns där och det är ingenting du kan göra något åt och så vidare och så vidare.

Jag tänker att detta är lite av den patriarkala ideologins kärna. Patriarkatet har lyckats sälja in det sätt som vi lever tillsammans, har intimitet på och reproducerar oss på som ”naturligt”. Det är ett resultat av vår biologi och det är omöjligt eller i alla fall både svårt och smärtsamt att ändra på sina ”preferenser”. Sexualiteten liksom bara finns där, den har ingenting med sociala strukturer att göra utan är någonting som vi har inom oss och som vi absolut inte ska försöka ändra på.

Det centrala här är att människor inte ska fundera över hur de lever sina liv. Kvinnor ska inte fundera över om de vill leva med män, om de är lyckliga i sina familjer och så vidare, utan bara acceptera det som en naturlig del av livet som inte går att fly undan även om en nu skulle vilja göra det. En lär sig att det är att göra våld på sig själv att ifrågasätta sina begär och sitt sätt att leva, att det är ”onaturligt”.

Patriarkatet är väldigt bra på att få folk att tro att de är heterosexuella. Det är inte så konstigt i ett samhälle som överöser oss med idel heteropropaganda att folk tror att de hyser begär endast mot det motsatta könet. De flesta väljer helt enkelt att inte utforska andra begär närmare. Jag tänker på en mängd olika relationer med kvinnor jag haft som varit väldigt kärleksfulla och intima, där det förekommit svartsjuka och den där längtan att bara vara med den personen. Varför tolkade varken jag eller någon annan i min omgivning detta som romantiskt över huvud taget? Det rör sig om starka känslor som ofta kommer tillsammans med pussar, kramar, att ligga nära varandra och så vidare. Jag har begärt mina väninnors närhet, ändå har jag alltid uppfattat mig själv som heterosexuell. Det handlar såklart om att det normativt antas att människor i det här samhället är heterosexuella, tills motsatsen bevisas. De tecken som finns på kärlek i relationer mellan kvinnor syns helt enkelt inte, för att vi är så inkörda i att tänka på oss själva och alla andra som heterosexuella. Även kvinnor som känner sexuell dragning till andra kvinnor väljer ofta att i slutänden ändå leva tillsammans med män.

Många kvinnor pratar om att de skulle vilja ”vara” lesbiska, att det verkar bättre. Så varför blir de inte det? När det kommer till heterosexualitet så finns det ramar, det finns ett sätt att vara på som en känner till. Även om en inte känner sig lycklig med detta så kan det vara enkelt och bekvämt att falla in i, även om det är något som skaver så finns det en trygghet i det faktum att en känner igen det, inte bara från sitt eget liv utan från alla jävla filmer, reklamer, böcker, sånger och så vidare som sjunger heterosexualitetens lov. En vet vad en har men inte vad en får, därför är det inte konstigt att många inte vågar ta steget ut ur heterosexualiteten.

Och när någon börjar prata om att det kanske inte är så, att det kanske går att välja, då kommer snacket om naturlighet mycket väl till pass. Då är det plötsligt oerhört viktigt att bara följa strömmen, det vill säga normen i samhället, utan att reflektera så jävla mycket kring det hela. Detta är ju oerhört märkligt med tanke på att dessa val, det vill säga vem du lever med, hur du bildar familj och så vidare, är bland de absolut viktigaste valen i hela livet. Varför ska vi vara omedvetna i den beslutsprocessen? Troligen för att det som stipuleras i patriarkatet inte är så jävla fett egentligen, så då är det angeläget att inbilla folk att det istället är ”naturligt”. Det verkar ju ärligt talat hela osannolikt att så många skulle syssla med det annars.

Även normbrotten ska vara heterosexuella.

Det har cirkulerat en text om kort hår som politiskt ställningstagande en del på sista tiden. Det är en bra text, den handlar om hur laddat det är med kvinnors hår och hur vissa män tycker att kvinnor med kort hår inte är något att ha. Jag reagerade dock på en sak i slutet av texten:

Mitt eget ”spel” har inte lidit den minsta skada av att jag haft kort hår, och det är ett riktigt bra sätt att sålla bort praktarslena på. Neokvinnohatarna tenderar att inte vilja ligga med mig, dejta mig eller släpa med mig till altaret oavsett vad jag gör med mitt hår, för efter att de har samtalat med mig i fem minuter brukar det framgå att jag är just en sådan uppkäftig, ambitiös och slampig feministmara som hemsöker dem i deras mardrömmar, men om jag håller mitt hår kort brukar vi inte slösa bort så mycket av varandras tid. Om du får tjejstånd av sexistiska slingertaskar är det ingen fördel att ha kort hår, även om de kanske låter dig ge dem en besvikelse till avrunkning.

Budskapet lyder; det kanske rentav kan vara bättre i det så kallade ”spelet” (det vill säga att utöva heterosexualitet) att ha kort hår eftersom en slipper de värsta männen och kan fokusera mer på de män som är något att ha.

Det här är en typ av resonemang som en ofta ser i feministiska kretsar, jag har säkert gjort mig skyldig till det själv ett åtskilligt antal gånger. Problemet är att jämställdhet, feminism och normbrytande val till slut ändå motiveras med att det kommer att vara softare att leva enligt en av de starkaste normerna vi har i vårt samhälle, nämligen den obligatoriska heterosexualiteten. Det uppkommer när folk snackar om att jämställda relationer håller bättre eller att feminister har bättre sex (visst, sex kan såklart ske utanför heterosexualiteten men det är inte riktigt dit tankarna går).

Jag tycker att det är tråkigt att normbrytande val så ofta ska motiveras med att en kan ha bättre relationer med män om en gör dem. Jag tror att det är viktigt att gå utanför det. Jag antar att det är något som görs för att det ska vara mindre skrämmande att bryta normer, eftersom en ändå, trots allt, kommer kunna förverkligas som kvinna trots det. Och ja, jag tycker såklart att det är viktigt att kvinnorollen utvidgas även för kvinnor som lever eller vill leva i heterosexuella relationer, men jag tycker att det är tråkigt när så mycket fokus läggs på att en kan leva ut som kvinna trots normbrott. Vi tvingas fortfarande in i en snäv ram, våra begär antas fortfarande vara heterosexuella och det är det vi ständigt måste förhålla oss till.

Heteropropagandan.

Strosade runt lite på H&M och hittade denna tröja på deras ungdomstjejavdelning. Ja, den är gjord för kvinnor att bära så alla som ska komma med kommentarer om att jag är heteronormativ kan tagga ner.

Det finns, som ni kanske vet, en heteronorm i det här samhället. Den här tröjan är en uppenbar anspelning på denna norm. Det ”boys” som åsyftas är män som män, alltså som könsvarelser, alltså som föremål för en romantisk relation. Genom att bära en tröja likt den så säger en: ”titta, jag gillar pojkar, jag är heterosexuell”.

Jag har mestadels i mitt liv definierat mig som hetero och är i ett heterosexuellt förhållande, men jag har börjat fundera lite på sista tiden. Det här med att folk går omkring och manifesterar sig heterosexualitet hela tiden, är det så jävla bra egentligen? Vad gör det med oss?

Ofta när en diskuterar heteronomern så görs det ur ett homo- eller bisexuellt perspektiv. Alltså att det är viktigt att diskutera eftersom inte alla är heterosexuella. Jag instämmer med att denna diskussion är viktig, men jag tycker inte att det är det enda som gör det relevant att diskutera heteronormen. I mina ögon är heteronormen problematisk även för de som föredrar att ha heterosexuella romantiska relationer, då heteronormen stipulerar bra mycket mer än att heterosexuella romantiska relationer är att föredra framför samkönade.

Heterosexualitet är så mycket mer än att en kvinna och en man har en romantisk relation, heterosexualitet är något som görs i relationen. Det finns en massa normer kring hur heterosexuell kärlek ska se ut, bland annat att den ska vara exklusiv, att de som ingår i den ska bete sig i enlighet med sina könsroller och så vidare. Jag menar att dessa normen spelar en stor roll i upprätthållandet av patriarkatet. Idéer om romantik, om hur en ska förhålla sig till varandra, är för det mesta könsbundna. Heterosexualitet handlar om att definiera sin relation utifrån sin olikhet, som komplement till varandra. Detta upprätthåller en massa idéer om hur män och kvinnor är och bör vara, som i sin tur bidrar till kvinnors underordning.

Jag tänker att när det säljs en tröja för kvinnor som det står ”boys” på, då handlar det om att manifestera heterosexualitet. Det handlar om att sätta igång en rad associationer som kvinnor bara antas vara införstådda i. Det antas att vi ska förstå vad som menas, varför en vill ha en sådan tröja på sig, varför pojkar är något så speciellt att en vill gå omkring med det tryckt på bröstet. Det handlar inte bara om att säga att en föredrar romantiska relationer med män, det handlar om att lyfta upp det, göra det till en accessoar som en stoltserar med. ”Titta på mig, jag utövar heterosexualitet”.

Jag tänker att det vore positivt om fler funderade på vad de sysslar med när de manifesterar sin heterosexualitet offentligt. Visst, det är helt okej att ni har heterosexuella relationer, men måste ni skylta med det så förbannat? Måste ni prata om det hela tiden och kladda på varandra? Kan det liksom inte bara få vara?

Varför skulle HBT-personer ha någon skyldighet att inkludera andra?

Som ni sett var jag på Pride idag. Jag älskar verkligen Pride, även om det inte är mina rättigheter som står i fokus så älskar jag känslan av seger. För även om det finns mycket kvar att göra så har HBTQ-rörelsen verkligen kommit någonvart, det har gått framåt, och det är väldigt skönt att känna det då och då i allt politiskt mörker. Jaja, det finns såklart en massa annat som också gått framåt, men Pride är verkligen en så mäktig manifestation.

Hur som helst så grusades min upplevelse av något en person sa till mig för typ två år sedan, nämligen att man borde bjuda in även uttalade homofober som typ Bert Karlsson på Pride (hen menade att Karlsson är uttalad homofob, vet inget om sanningshalten i detta). För det ska också känna sig välkomna.

Grejen är den att Pride är ett av de mest inkluderande arrangemang jag känner till. Det finns fan ingen som inte får vara med, men det verkar jävligt orimligt att bjuda in personer som aktivt motsätter sig konceptet. Jag skulle faktiskt ha sett det som en kränkning om någon bjöd in mig på ett arrangemang som jag uttalat att jag ogillar.

Men vad mer är att diskriminerade grupper jämt och ständigt åläggs detta krav att vara ”inkluderande” i sina arrangemang. Det finns massvis av sammanhang dit nästan bara män kommer och förväntas komma, men så fort någon anordnar något kvinnoseparatistiskt så ska det bråkas om det. En majoritet av alla klubbar utgår från heterosexualitet, men så fort en heterosexuell person blir nekad inträda på en gayklubb så är det ett jävla liv.

Det finns en massa normer i vårt samhälle som är så självklara att de inte ens behöver uttalas. Man behöver inte porta HBTQ-personer på krogen för heterosexualitet kommer ändå att vara normen. Då är det inget annat än rimligt att man kan vara lite mer exkluderande, lite mer aktivt uteslutande, för att slå vakt om att heteronormen inte börjar regera även i uttalade HBTQ-sammanhang. Det blir lätt så annars.

Extra absurt blir det i sammanhang som dessa när heterosexuella faktiskt inte är uteslutna på något sätt, bara inte satta i det absoluta fokuset precis hela tiden. Då förväntas det finnas något slags ansvar hos arrangörerna för att de ändå ska känna sig välkomna. Det räcker inte med att de gärna får komma dit och vistas där utan att någon blir sur, de måste liksom aktivt bjudas in för att inte känna sig kränkta av att för en gångs skull inte vara normen i ett enda jävla sammanhang, en dag om året.

Jag kan tycka att det är trist att inte få gå på vissa gayklubbar, men jag tycker samtidigt att det är så jävla rätt. I alla andra sammanhang är det min sexualitet som är normen, då kan jag verkligen acceptera att man exkluderar personer för att kunna upprätthålla att homo- och bisexualitet är normen i de sammanhangen.