Efter att jag och Hannah uttryckte våra meningsskiljaktigheter rörande feminismens grundtes har jag sett en del kommentarer som handlar om att vi feminister bråkar så mycket internt och att vi därför aldrig kommer komma framåt. Att vi är ”splittrade”, helt enkelt.
Tittade nyss in på Hannas blogg, när en sak slog mig…
Vill gärna nämna detta: Det har hänt förr: Oväsentligheter har splittrat grupper som i grunden har samma åsikter!
Jag vill för det första påpeka att jag inte upplever att jag och Hannah på något sätt är ”splittrade”. Jag håller med om Hannahs feministiska perspektiv och det ingår också i den feminism som jag tror på, jag bara anser inte att det är det absolut mest grundläggande för att man ska kunna kalla sig feminist. Jag håller med Hannah och en massa andra feminister om så otroligt mycket, men det vore väl fan tråkigt att skriva inlägg på inlägg om hur mycket jag håller med andra personer.
Sedan är det också som så att alla ideologier har ett behov av intern revidering. En ideologi kan liksom inte bli ”färdig”, den måste ständigt utvecklas och omdefinieras i takt med samhället. Feminism idag ser inte likadan ut som för 100 år sedan helt enkelt eftersom samma problem inte existerar. Därför är det jävligt viktigt att man ifrågasätter varandra även inom ideologin, då kan man utvecklas och slipa sina argument.
Feminister är liksom inte en homogen grupp, det finns en massa olika förgreningar och meningsskiljaktigheter. Och det är liksom också det jag gillar med feminismen, att vi har en massa olika perspektiv och åsikter men att vi kan vara kompisar och hålla med varandra i en massa saker ändå. Vi kan debattera och tycka jävligt olika utan att för den sakens skull bli ovänner.